 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
 Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:18 pm Sujet du message: [SU] Dygdernas bok - Solförmörkelsen |
 |
|
Dygdernas bok
Solförmörkelsen
_________________
 |
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:19 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel I - « Månen »
1 Berättelsen som jag nu ska delge er kan verka otrolig, men när ni läser den så kommer ni att förstå att den innehåller mycket sanning.
2 En dag var jag ute och gick jag med min hund på små stigar som slingrade sig fram mellan fälten. Jag hade precis ätit och letade efter ett fridfullt ställe att ta en tupplur på. Himmeln var klarblå och helt fri från moln denna eftermiddag i maj. Fåglarna sjöng, och min hund sprang genom majsfälten och jagade små djur som var snabbare än han själv. Han skällde lyckligt, trots att han inte hade en chans att vinna kapplöpningen.
3 Dagen verkade underbar, men månens närvaro på himmeln i fullt dagsljus oroade mig. Solen var den plats som skulle ge husrum åt de dygdiga efter domen, månen var syndarnas framtida tortyrkammare. Den första kallas paradiset, den andra kallas helvetet. Att båda dessa gudomliga stjärnor kan ses mitt på dagen kan endast vara ett olyckans förebud.
4 Jag böjde mig ned för att beundra ängens blommor, men ett plötsligt mörker gjorde att jag inte kunde se dem. Mörker, frågade jag mig själv? Hur kan det finnas något mörker en så här vacker dag när solen står i zenit? Jag lyfte min blick mot himmeln och greps av fasa: månen dolde solen och hejdade det gudomliga ljuset, livets källa, så att det inte nådde till världen nedan. Endast en liten aura i eldens färg som omgav nattens stjärna vittnade om att dagens stjärna fortfarande var kvar.
5 Min hund slutade skälla. I ett försök att lugna mig själv så intalade jag mig själv att det bara var en av dessa vanliga kosmiska händelser som de gamla brukade hålla koll på, och att det snart skulle vara över. Men jag kunde inte övertyga mig själv. Auran av eld gav denna förmörkelsen en oroande atmosfär. Men även denna försvann när månen avslutade sin erövring av solen. Den gjorde hela himmeln kolmörk. Till och med stjärnorna gav efter inför denna underliga solförmörkelse. Vid denna tidpunkt beslöt sig månen för att bryta mot fysikens lagar.
6 I mitten av den mörka skivan började färgfläckar flyta omkring. De verkade strida mot varandra, de blandades med varandra varpå de snabbt skiljdes åt. Det lila slogs mot det blåa, som slängde sig mot det turkosa, det gröna flydde från det röda, som anfölls av det gula. Slutligen lugnade fläckarna ned sig. Jag kunde inte sluta stirra på månen, jag såg hur färgerna delade upp sig på nattens stjärnas yta, slutligen ordnade i en sammanhängande helhet.
7 De förblev så i en evighet medans min hund gnällde och gömde sig i majsfältet. Plötsligt började fläckar av färg flyga ut från månen som om de skjutits iväg med armborst. Man skulle kunna säga att sex ljusstrålar flög över himmeln som långa färgade fingrar. Färgerna förenades i en regnbåge som föll ned framför mina fötter. Framför mig låg en randig bro av färger som bildade en båge som sträckte sig över avståndet som skiljde mig från månen.
8 Jag tittade på den igen och såg hur brons färger blandades till ett vitt ljus framför mina fötter. Jag såg ned på mina egna fötter och såg dem översköljda med samma mjuka, mjölkaktiga ljus. De sex strålarna kopplade samman brons båda ändar i samma vita ljus.
9 Trots att jag greps av en obeskrivlig vånda så beslöt jag mig för att sätta min fot på denna lunariska regnbåge.
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:19 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel II - « Dimman »
1 Sålunda vandrade jag på en sexfärgad randig bro som, under en kolsvart himmel utan stjärnor, sträckte sig till månen. Jag tyckte att resan varade i evighet. Men när jag började misströsta över det avstånd som återstod att färdas så tappade jag balansen. De band av färger som bron bestod av blandades samman till ett enda vitt ljus som föll ned på månens yta. Jag föll ned på marken och reste mig retligt medans jag borstade bort damm från mina kläder.
2 En blek dimma omgav mig. Det var varmt och fuktigt, och den tjocka luften gick knappt att andas. Jag försökte röra på mig, men mina rörelser var långsamma och fumliga då dimman verkade gripa tag i min kropp. Mina fötter sjönk djupt ned i den mjuka marken. Jag önskade att vinden skulle skingra denna gräddliknande dimma som omgav mig. Men denna plats ingav mig ett intryck av att inte ha känt minsta bris sedan tidens början. Det var samma fuktiga atmosfär som hade regerat här sedan dess. Det var som om jag befann mig i en grav.
3 Då kände jag plötsligt hur en lång tunga snärtade till över mitt bröst. Jag stelnade till, paralyserad av skräck. När jag såg mig omkring så lyckades jag slutligen urskilja former. De var oräkneliga och påminde endast lite om människor. En av dem, en gigantisk skepnad, närmade sig mig, och jag kan inte beskriva dess fulhet i detalj. Den var naken och hade slät hud, en smula svett och böjda ben mellan vilka en manslem uppvisades utan någon som helst anständighet. Jag såg också att den hade ett par kvinnliga bröst. Jag hoppades att jag skulle få se ett mänskligt ansikte, men istället hade den en orms mun med en lång tunga som sträcktes ut till min vänstra sida.
4 Monstret började tala till mig: "Jag är Azazel, lustans prins. Raphael, övertygelsens ärkeängel är min motsats. De som njuter av att missbruka köttets begär och nihilism kommer för att förena sig med mina fördömda." Jag visste inte vad jag skulle säga till en så skräckinjagande varelse, men den väntade sig inget svar utan lämnade mig. Nu kunde jag se en lång korridor ingrävd i den tjocka dimman. Jag började genast gå längs den i ett försök att undkomma dessa lustfyllda djur. Marken blev mindre och mindre degig och alltmer sandig. Den bleka vita färgen gav sakta vika för en mörk turkos glans.
5 Efter en obestämbar tid så nådde jag en grotta. Gigantiska pelare höll upp dess tak, som jag utan problem kunde urskilja, trotts dess höjd. En sjö av homerisk storlek fyllde upp varje tänkbart utrymme. Dess vätska, som inte stördes av minsta våg, utstrålade ett svagt turkost ljussken av samma nyans som de omgivande stenarna. Det verkade inte finnas något liv här. Jag förvånades dock inte över att se otydliga skepnader resa sig bland stenarna vid stranden. Deras rörelser var långsamma, klumpiga och inte särskilt tydliga.
6 Det verkade som om det krävdes en övermänsklig ansträngning för dem att röra sig över huvud taget. Jag hörde hur de beklagade sig över sin dekadenta situation. Då reste sig en stråle av den turkosa vätska från sjöns yta. Två smaragdgröna ögon som krönte ett par gigantiska käkar stirrade på mig. Varelsen talade till mig: "Jag är Belial, stolthetens prins. Uriel, generositetens ärkeängel är min motsats. De som tror sig kunna leva utanför samhället, eller tror att de kan nå gudomlig status kommer att ansluta sig till mina led av fördömda."
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:19 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel III - « Slätten »
1 Belial vände sig om och sjönk tillbaka ned i den stillastående turkosa vätskan. Jag lade märke till en liten båt på stranden. Hur kunde jag ha missat den tidigare? Jag satte mig i den eftersom ingen av de formlösa varelserna tycktes ha någonting emot det. Jag rodde i flera timmar, förbi stenpelare efter stenpelare. Jag färdades snabbare och snabbare, men den glädje detta gav mig omvandlades till skräck när jag insåg att det berodde på att jag hade fångats av en strömvirvel. Eftersom det var för sent att komma undan den så drogs jag ned i den.
2 När jag vaknade så var hela min kropp mörbultad. När jag såg mig omkring så upptäckte jag att jag befann mig i en mörk korridor. Marken täcktes av ett mjukt, varmt tyg, vars lila färg var i ungefär samma nyans som den ametist som väggarna bestod av. Jag bestämde mig för att följa denna underliga korridor. Under min vandring såg jag stora högar med guld, silver och juveler längs med väggarna. Välsmakande måltider genomsyrade korridoren med sina lockande dofter. Människor med välformade kroppar vandrade framför mig. Men framför allt såg jag alla andra, missformade, människor vars ögon slukade denna storslagna lyx.
3 Jag undrade varför de inte tog vad som erbjöds dem, men jag förstod det snart. En av de fördömda tog ett guldmynt, men släppte det snabbt med ett tjut av smärta. Dessa förbannade själar hade dömts till att hysa begär till sådan lyx utan att kunna vidröra den. Nu hörde jag ljudet av vingar och såg en gigantisk varelse framför mig, en varelse med fladdermusvingar och vars skinn hade samma färg som ametist. Varelsen sa: "Jag är Satan, begärets prins. Mikael, rättvisans ärkeängel, är min motsats. De som vill berikas av det som rätteligen borde tilldelas någon annan, eller som åtrår sin nästas lycka eller egendom, kommer att ansluta sig till mina led av fördömda."
4 Utan att ha mer att säga så gav sig Satan av. Sålunda började jag vandra mot slutet av korridoren. Utgången var en liten öppning som var dold bakom en svart stenbumling med inhuggna kranium. Jag tvekade vid öppningen, men jag mindes vad som fanns bakom mig och ville inte gå tillbaka dit. Sålunda gick jag genom öppningen och fann mig stå på en slätt som sträckte sig så långt ögat kunde se. Vid sidorna kunde jag se höga röda berg som utgjorde en gräns åt denna dalgång.
5 Denna syn kunde nästan påminna om ett jordiskt landskap, men bergen och gräset var blodröda. Solen brann precis ovanför slätten. Den fyllde halva himmeln och verkade sitta fast på månen. den skar sig mot en stjärnklar natt och verkade lägga all sin vikt på mig. Jag lade märke till ett svindlande högt, blått berg som sträckte sig upp ur mitten av slätten och nådde hela vägen upp till dagens gigantiska stjärna. Vid bergetts rötter fanns det en stor konstruktion av trä. Jag beslöt mig för att gå närmare för att bestiga detta stenfinger som pekade rakt upp. Men när jag nått halvvägs så insåg jag att jag inte skulle kunna komma dit.
6 Runt omkring det blåa berget stred tusentals fördömda mot varandra på ett flera mil stort område. De hyste inte minsta medömkan mot varandra. Alla ansåg de att det var ett bra tillfälle för att slita köttet av sina motståndares ben. När vapen och knytnävar inte räckte så tog de till tänderna. Plötsligt kom det ut en enorm tjur ur striden. Tjuren närmade sig mig, under dess blodsprängda ögon sprutade det eld från dess näsborrar. Den sa: "Jag är Leviathan, vredens prins. Gabriel, måttfullhetens ärkeängel, är min motsats. De som hatar andra, eller kämpar mot sina villkor av alla krafter, de kommer att ansluta sig till mina led av fördömda."
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:19 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel IV - « Gångar »
1 Då stampade Leviathan i det blodiga gräsen med sin fot, och en krater öppnades i marken. Jag såg en stentrappa som ledde ned i mörkret. Jag tog mod till mig och började gå nedåt samtidigt som prinsdemonen återvände till striden. Jag gick försiktigt nedför trappan eftersom det inte fanns något ljus som kunde visa mig var jag satte fötterna och det verkade fortfarande vara långt kvar att gå. För att hjälpa mig så lät jag handen glida längs med väggen, och genom beröringen så förstod jag att trappan var enkel och grovt uthuggen i marken.
2 Jag ryckte till av rädsla när jag kände mina fingrar röra vid någonting klibbigt. Plötsligt fylldes trappan med ett grönaktigt sken. Jag tittade på orsaken till min rädsla och lade äcklad märke till en gigantisk daggmask som rörde sig i väggen. Den utstrålade en känsla av avsmak precis som tusentals andra varelser som också kröp omkring i marken. Nu när jag började förstå lite om den lunariska verksamheten så frågade jag mig själv vilken synd som straffades här. Jag fick mitt svar när jag slutligen nådde spiraltrappans slut där det fanns tio utgrävda gångar i marken, fyllda med enkla, gröna små djur.
3 De fördömda var uppsvällda och hade svårt att flytta sig, ty de slukade allt som kom i deras väg. Jag överväldigades av illamående när en ny gång öppnades, endast med knapp nöd stor nog för att rymma den största av de gigantiska daggmaskarna. Denna sa: "Jag är Asmodeus, girighetens prins. Galadriel, bevarandets ärkeängel, är min motsats. De som missbrukar primärbehovens njutning kommer att ansluta sig till mina led av fördömda."
4 Därefter sade den: "Följ mig." Den drog sig tillbaka och fortsatte att gräva sin gång. Jag följde efter den i flera mil. Slutligen nådde vi fram till ett stort träskjul. Jag förstod att jag var vid bergets rötter. Asmodeus som väntade på mig vid utgången började omedelbart gräva en ny gång. Jag såg mig omkring och såg att jag stod på något slags kulle. Runt omkring fanns det en grop som tycktes vara bottenlös.
5 Men det fanns en botten någonstans där nere, och från den sträckte sig flera grova träpålar som nästan nådde hela vägen upp till mig. De fördömda fanns ovanpå dem. Till och med stående så hade de problem att hålla sig kvar på dem utan att falla. Men det underligaste var att var och en av dem höll någonting värdefullt i sina armar. De höll krampaktigt fast i tunga kistor med guld eller i stora säckar med ovärderliga stenar som om deras liv berodde på dem.
6 Ibland gjorde en mindre övervägd rörelse att några av värdesakerna föll. De som begick misstaget att försöka fånga sina förlorade värdesaker föll ned i gropen. Ett svagt gulaktigt sken från gropen vittnade om att oräkneliga värdesaker hade fallit ned i den, tappade av dem som satt ovanför och som inte verkade vilja att minsta värdesak skulle förloras. Vissa hade uppenbarligen lyckats stanna kvar en lång stund, ty deras ben hade förtvinat. Men de ägnade inte minsta tanke åt att fly av rädsla för att deras guld skulle falla ned i gropen.
7 Då såg jag en gigantisk guldspindel med stora diamantögon som gled ned mot mig på sin tråd. När spindeln nått fram till mig så sa den: "Jag är Beelzebub, snikenhetens prins. Göran, vänskapens ärkeängel, är min motsats. De vars själviskhet endast kan mätas med deras ringakt mot andra kommer att ansluta sig till mina led av fördömda." Utan att säga mer så vävde prinsdemonen en bro av sin tråd. Bron band samman min lilla ö och träskjulets kant.
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:19 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel V - « Berget »
1 Vid slutet av spindeltrådsbron fanns det en liten trädörr. Jag vred på handtaget, men den öppnade sig inte. Jag kämpade länge innan den slutligen gav efter. Det såg ut som om den inte hade använts på en evighet. När dörren var öppen så fann jag mig själv stå framför en blå stenmassa. Jag gick ut genom dörren och lyfte min blick. Berget som jag sett tidigare pekade mot solen som fyllde upp hela himmeln.
2 Eftersom jag inte ville stanna i helvetet i all evighet så började jag bestiga berget. I flera timmar höll jag mig fast i de skrovliga ytorna, och tog mig framåt ytterst långsamt på grund av de svåra villkoren. Jag var inte den ende som försökte genomföra denna svåra klättring. Många led lika mycket som jag under detta svåra prov. De skrek vid denna övermänskliga uppgift, och somliga gav upp.
3 Dessa kunde inte finna styrka nog att fortsätta och försökte klättra ned igen. Men det var ännu svårare att klättra nedåt än att klättra uppåt mot det blåa bergets topp. Sålunda slutade det med att alla som gav upp tappade taget och föll ned och landade på marken långt där nedanför med ett otäckt ljud. Varje fall verkade försvaga de överlevandes vilja, men jag höll fast vid min vilja och fortsatte. Efter ett tag så var jag den ende som fortfarande kämpade mig uppåt.
4 När jag trodde att jag inte orkade mer och mina muskler skrek åt mig att sluta klättra så såg jag en utlöpare en liten bit ifrån mig. Överlycklig över denna oväntade upptäckt klättrade jag dit. När jag nådde denna säkra hamn beslöt jag mig slutligen för att titta ned för att se hur högt jag hade klättrat. När jag tittade ned så såg jag hela månen under blå rök som påminde om moln. Inget jordiskt berg kunde vara så högt! Jag gladdes över min effektivitet, men jag mindes också att det fortfarande var långt till toppen.
5 Jag hade fallit samman på utsprångets kant för att vila mig lite, när jag plötsligt hörde gråt. Jag vände på mitt huvud och såg en gammal man med ett tjockt skägg som var vått av mannens tårar. Hans kropp var så uttorkad att han nästan såg ut som ett skelett. Mannen sa: "Jag är Lucifer, likgiltighetens prins. Selaphiel, nöjets ärkeängel, är min motsats. De som ger efter för själslig depression, de som förblir passiva, de som inte har smak för livet och de som är omedvetna om sin egen tillfredsställelse kommer att ansluta sig till mina led av fördömda, som inte kan nå solen."
6 Jag såg en grotta bakom honom. Lucifer tecknade åt mig att gå in där. En lång stenbelagd korridor gick mot en metalldörr med en underlig strimma i mitten. Jag letade efter ett handtag, men jag kunde inte hitta något. Efter långa ansträngningar föll jag uttröttad ihop mot väggen strax intill dörren. Då hörde jag ett svagt ljud som lät lite som en bjällra, och dörren öppnades, delad i två delar som gled in i korridorens sidor. Mycket förvånad tittade jag in och såg en praktfull spegel som precis som alla andra speglar återspeglade mig.
7 Jag gick in i det lilla utrymmet där spegeln fanns. Då hörde jag en lugnande röst säga: "På väg upp?" Jag var chockad, förstummad av en så underlig fråga och såg en leende person som väntade på ett svar. Vi stod tillsammans i ett litet utrymme där endast ett halvdussin personer skulle kunna få plats. Det var välupplyst, trots att jag tyckte att ljuset som strålade ned från taket verkade lite matt. Eftersom det var det enda svar jag kunde komma på så svarade jag "Ja". Då tryckte personen på en liten fyrkant med texten "Översta våningen". De två dörrarna gled ihop igen, och jag kände en rörelse, som om vi var på väg uppåt.
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:19 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel VI - « Solen »
1 När jag befann mig i detta lilla rum med denna underliga person så kändes det först som om jag blev tyngre än jag varit tidigare, men plötsligt så kändes det ett kort ögonblick som om jag blivit lättare. Trots detta så hade jag varken blivit större eller mindre under denna tid. Dörren gled återigen upp i två halvor, precis som de hade gjort tidigare. Den okända mannen vände sig mot mig och sa: "Vi är framme." Han gav mig ett mjukt, vänligt leende. Detta fick mig att ta mod till mig och fråga: "Men vem är du?"
2 Han svarade: "Jag är gränslöparen, den enda ängeln som för evigt är skild från paradiset. Min roll är att föra dem som ännu inte har gjort sitt val hit." "Vilket val?" frågade jag förvirrad. Men ängeln svarade inte utan visade bara att jag skulle gå vidare. När jag insåg att jag inte skulle få veta mer från honom så bestämde jag mig för att fortsätta. När jag gav mig av så hörde jag hur dörren stängde sig bakom mig.
3 Jag väntade mig att jag skulle få se ett idyllisk landskap, men jag såg fortfarande denna infernaliska blåa sten som berget bestod av. Den hade huggits ut i något slags terrasser. Jag undrade hur jag skulle komma bort från vad jag då trodde var en förbannad trappa. Jag hade nått bergstoppen och nu fanns det ingen möjlighet att komma ned utan att trilla. Den underliga dörren hade jag ingen aning om hur man öppnade. Sålunda satte jag mig gråtande ned och frågade mig själv vilken hemsk synd jag hade begått för att straffas på detta vis.
4 Ett ögonblick senare så hörde jag vingslag. Jag lyfte min blick och såg en storslagen syn: sju änglar anlände till den blåa terrassen. Jag kände igen ärkeängeln Mikael, rättvisans skyddshelgon, i full rustning, bärandes ett praktfullt svärd och en stor sköld med förunderliga ornament i händerna. Men mina telologiska kunskaper var begränsade och jag skämdes när jag frågade vilka det var som hade kommit till mig. Jag väntade mig att jag skulle få höra några förebråelser, men så var inte fallet. Alla tittade på mig med blickar fyllda av ömhet och kärlek.
5 En av dem steg fram och sade: "Jag är Göran vänskapens ärkeängel. Och här är Gabriel, måttfullhetens ärkeängel, Mikael, rättvisans ärkeängel, Uriel, generositetens ärkeängel, Galadriel, bevarandets ärkeängel, Selaphiel, nöjets ärkeängel, och Raphael, övertygelsens ärkeängel. Vi sju vägleder, på profeten Aristotles och frälsaren Christos order, människorna längs dygdernas väg, som för dem mot Gud och Hans paradis."
6 Framför mig hade jag sju varelser, de viktigaste som fötts som människor med undantag för Aristotle och Christos. När jag ställdes inför ett sådant privilegium så kunde jag endast buga mig hela vägen ned till marken framför dem med ansiktet tryckt mot den blåa stenen. Men Göran sa: "Buga dig ej för oss: vi är endast människor. Endast Gud förtjänar en sådan vördnad. Vi är Hans ödmjuka tjänare, viktiga, men endast uppfyllandes Hans gudomliga vilja. Men kom med oss, ty stunden då du ska göra ditt val närmar sig. Vi är här för att föra dig till solen."
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:20 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel VII - « Paradiset »
1 De sju ärkeänglarna stod framför mig. De log sina vänliga leenden som framhävdes av deras blickar som var fyllda av ömhet. Jag slappnade av för första gången sedan jag hade lämnat min hund ensam på fältet, jag tillät mig själv att ta del av den fridfullhet som de utstrålade. De hjälpte mig att stå, och Mikael lyfte upp mig på sin rygg. Jag rodnade vid tanken på att rida en ärkeängel som en häst, men de skrattade när de såg förlägenheten som stod skriven i mitt anlete. Skratten var inte hånfulla, utan fyllda av vänskap.
2 Sju storslagna vingpar vecklade ut sig, de sprang mot kanten och lät sig falla. Jag skrek skräckslaget, men skriket tystnade när ärkeänglarna började flyga mot solen. Under mig bredde månen ut sig, och jag lovade mig själv att jag, om jag fick möjlighet till det, skulle leva ett dygdigt liv i enighet med Aristotles och Christos föreskrifter så att jag aldrig skulle behöva återvända till en så eländig plats. Galadriel gav mig ett nytt leende och sa: "Det är bra. Du har fattat ett klokt beslut. Må alla andra levande fatta samma beslut."
3 Jag undrade hur hon hade kunnat veta vad som dolde sig i mina tankar. Men min själ livades snart upp, mer intresserad över den syn som visades mig. Vi hade precis lämnat månen, och vi flög i det område som skiljer den från solen. Stjärnorna bredde ut sig som en magisk syn. Jag kunde till och med urskilja stjärnor vars existens jag inte ens hade känt till, stjärnor som jag inte hade kunnat se från världen. Denna enorma sol, som jag aldrig sett på så nära håll, bredde ut sig över större delen av mitt synfält. Jag kände mig som en fluga i jämförelse med en ko: liten.
4 När vi närmade oss den gudomliga stjärnan så passerade flera mil långa eldslågor nära oss. Jag började undra om jag och ärkeänglarna skulle få dela ett ödesdigert slut. Men Mikael sa: "Frukta ej vad du ser här." Då såg jag hur elden som täckte solen delades och gav plats för ett storslagen anblick. Under detta yttre lager av eld fanns det som jag sedan min barndom hade tänkt berätta om, men som jag aldrig vetat vad det innebar: Paradiset!
5 Vi landade på en förtrollande plats. Allt badade i ett mjukt ljus. Var jag än tittade så kunde jag inte finna minsta mörker. Såvitt jag kunde se så fanns det ingen bebyggelse, inte minsta konstruktion av något slag. De som var hungriga plockade trädens frukter. De som ville slappna av sträckte ut sig i gräset. Barn lekte oskyldigt, de skrattade och sprang genom det långa gräset. De sju ärkeänglarna berättade att de skulle lämna mig här, deras uppdrag var avslutat. Jag tackade dem och tog farväl.
6 Jag bestämde mig för att se mig omkring på denna förtrollade plats. De som jag träffade välkomnade mig och log mot mig. Jag återgäldade deras leenden och tackade dem. Allt andades lycka, vänlighet och glädje. När jag närmade mig en liten brunn, vars vatten verkade så klart att jag inte kunde låta bli att dricka lite, så lade jag märke till två män som var djupt försjunkna i en diskussion. De lade märke till mig och vinkade åt mig att komma. Då insåg jag att männen var Aristotle och Christos. De tog emot mig med största vänlighet. De frågade mig om jag tyckte om paradiset och om jag hade haft en lycklig resa. Jag var så gripen att jag inte ens kunde svara. Jag stammade fram några otydliga ord medan jag försökte förstå vilka som stod framför mig. Då hörde jag en röst.
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:20 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Solförmörkelsens bok
Kapitel VIII - « Återuppståndelsen »
1 Rösten som jag hörde när jag var samman med Aristotle och Christos var lugn och genomträngande. De förklarade att det var Gud själv som skulle ställa den nödvändiga frågan. Jag förstod slutligen att detta var det ögonblicket. Den gudomliga rösten sade: "Du, människan som bland dem bär namnet Sypous, du kom till Mig, upptäckandes allt som en människa kommer att veta efter sin död. Du besökte alla de sju helvetena där du mötte prinsdemonerna. Allt detta visades för dig på grund av Min vilja. Vad fick du ut av din resa?"
2 Jag svarade: "Jag förstod helvetena. När människorna lever dygdigt, och sålunda bekräftar Dina gudomliga ord, framförda av profeten, Aristotle, och frälsaren, Christos, då ger Du dem rätten att nå denna plats, Ditt paradis, solen. Om man avviker från dygderna och vägrar att lyssna till Dina gudomliga ord, och hänger sig åt jordiska nöjen, själviskhet, frestelser, falska gudomar, då får Din oändliga visdom Dig att sända denne till helvetet, på månen, för att straffas i evighet. Du älskar oss, men vi måste också älska Dig."
3 Gud sa: "Nu är det dags för dig att göra ditt val. Du kan välja att acceptera döden. Om du gör så så kommer Jag att döma ditt liv, de ögonblick då du följde dygderna och de ögonblick då du avvek från dem. Om Jag då dömer att du förtjänar det så kommer du att ansluta dig till de som utvalts till en evighet av glädje och lycka. Men om Jag bedömer att ditt liv inte varit dygdigt så kommer du att tillbringa en evighet av tortyr i helvetet. Eller, om du tror att din tid ännu inte är inne, att ditt liv ännu inte kommer visa sig tillförlitligt inför Mig, så kan du välja att återvända till livet."
4 Jag kunde inte svara. Hade jag förtjänat att komma till paradiset, eller skulle jag sluta i helvetet? Då hörde jag röster. Det var mina vänners röster som bad för mitt hjärtas säkerhet. Trots att de var på jorden så hörde jag dem avlägset. Det värmde mitt hjärta att höra att de brydde sig så mycket om vad som skulle hända med mig. Jag behövde visa dem att deras böner inte var meningslösa. Jag beslöt mig för att acceptera återuppståndelse för att kunna leva dygdigt och förtjäna paradiset. Jag var skyldig dem det lika mycket som mig själv.
5 Då sa Gud: "Sedan Jag beslöt mig för att ändra människornas själ till en evig själ, så att var och en av dem, efter sin död, döms efter den väg som ledde dig till Mig, har Jag ställt samma fråga till dem alla. Somliga har visat samma klokhet som du, andra når paradiset, och somliga överskattar sina liv och skickas till helvetet."
6 "De som gör samma val som du och återuppstår, de minns inget av sin himmelska rundtur. Därför ändras deras uppförande endast om läxan har blivit djupt inpräglad i deras hjärtan. Men så att alla ska veta vad som väntar dem om de avviker från min kärlek så lämnar jag dessa minnen hos dig. Du kommer sålunda att kunna vittna om din resa, och ditt vittnesmål kommer att bestå i århundrade efter århundrade. Nu när du vet det uppdrag Jag har gett dig, återvänd till ditt liv tills dess du återvänder hit för att göra ditt val på nytt."
7 Därefter krängde allting till. Jag han precis se Aristotle och Christos en gång till innan jag förlorade medvetandet. När jag vaknade så låg jag i min säng med armarna korsade framför mig. Runt omkring mig stod det tända ljus och mina vänner var djupt försjunkna i bön. Tårögda, men uppenbarligen lättade, förklarade de för mig att jag hade dött nio dagar tidigare. Jag reste mig, gick till fönstret, och såg att solen återigen spred sitt varma ljus över världen. Jag berättade för mina vänner om min otroliga rundtur och beslöt mig för att skriva ned allt som hade visats mig under min död.
Sypous
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
