 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
 Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:22 pm Sujet du message: [SU] Dygdernas bok - Tidens ände |
 |
|
Dygdernas bok
Tidens ände
_________________
Dernière édition par Sainte Wilgeforte le Mer Mar 31, 2010 4:24 pm; édité 1 fois |
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:22 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Apokalypsens bok
Kapitel I - « Drömmen »
1 Jag, Ysupso från Alexandria, Egypten, kommer att beskriva uppenbarelsen som visades för mig i en dröm. Det kan verka underligt att betrakta en dröm som ett tillförlitligt varsel, men när ni läser om min uppenbarelse så kommer ni att inse att det inte var en vanlig dröm. Jag tackar Den Högste för att Han gav mig det gudomliga uppdraget att föra Hans ord till världen.
2 Min dröm började med ett mjukt vitt ljus. Jag tvingade mig själv att vakna och, som alltid tidigt på morgonen, tog jag mig gradvis ur min dvala. Ljuset kom, successivt med min inbillade väckarklocka, med sina många nyanser. Då såg jag några varelser, människor med stora fågelvingar, krönta av lysande ringar. De gnistrade av kärlek och vänlighet. Deras blickar var fulla av vänlighet och ömhet.
3 Jag såg alla de människor som genom sina heliga, dygdiga liv hade blivit änglar. Sju av dem hade överträffat sina följeslagare genom den känsla för godhet som de utgick ifrån. Jag kände utan problem igen Guds sju välsignade ärkeänglar: Göran, vänskapens ägare, Uriel, generositetens ägare, Raphael, övertygelsens ägare, Gabriel, måttfullhetens ägare, Mikael, rättvisans ägare, Selaphiel, nöjets ägare, och Galadriel, bevarandets ägare.
4 Bakom dem såg jag ett gigantiskt idylliskt landskap. Allt gnistrade av skönhet, och jag ville inget hellre än att stanna där i evighet. Men det verkade tomt. Jag kunde beundra de oräkneliga utvalda som bebodde paradiset. I deras ansikten kunde man se ett uttryck av stor lycka. När jag såg den lycka som fyllde dem som hade levt i dygdighet så var jag glad å deras vägnar och hoppades att jag en dag skulle få ansluta mig till dem.
5 Då hörde jag en hård, men ändå vänlig, röst som talade till mig: "De som du ser här är de som visste hur de skulle nå paradiset, enligt de ord som Jag anförtrodde Aristotle och Christos. Men vet att framtiden inte är så lysande för alla." Jag förstod att det var Gud själv som framförde detta gudomliga meddelande till mig. Då lämnade änglarna mig ensam tillsammans med Den Högste. "Titta i vattenpölen vid dina fötter", sa Han till mig.
6 Där såg jag ett underbart rike. Solens mjuka värme vårdade fruktträdgårdarnas träd, närde majsens kolvar, som stolt reste sig mot himmeln, och gav all sin kärlek till grönsakerna, som frodades. dessutom kunde jag se lugnt betande kor, följda av får som vaktades av sin fåraherde. Den behagliga brisen lånade sina krafter till att hjälpa mjölnaren genom att få kvarnens vingar att snurra.
7 Havet gav fiskarna mycket fisk som kunde nära dem, och skänkte sin lantliga, men ändå behagliga, doft till dem som kunde uppskatta dem. Mitt i detta fridfulla liv låg en muromgärdad stad, som myllrade av aktivitet. Hantverkarna arbetade för att ge befolkningen allt de behövde, och handelsmännen lovprisade sina varor inför kunderna som kom till marknaden.
8 Barnen lekte, skrattade och sprang längs med de livliga gatorna. Värdshusen skälvde av skratt och ljudet av vätska som hälldes i krus. En liten grupp trängdes kring borgmästaren som lyssnade till deras frågor och gav dem svar. Klockorna kastade ut sitt ljud, och de flesta invånarna lämnade sina hus för att gå till mässan.
Ysupso
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:22 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Apokalypsens bok
Kapitel II - « Slottet »
1 Det var nu som fasan började.
2 Himmeln mörknade, täckt av mörka moln. Åskan mullrade, rungande i husen med deras halmtak. Och regnet började falla. En översvämning utan like rusade in över landet! Vindstötarna virvlade och vattnet svallade så häftigt att jag kunde se flera fiskare som försvann under vattnet. Alla försökte hitta skydd, men regnet slutade inte falla.
3 Under tre dagar och tre nätter ödelade regnet böndernas arbete. Gatorna omvandlades till forsar. Marken genomdränktes av vatten. Havet slog till mot staden med all sin vrede, det förstörde landningsbryggorna, det gjorde vrak till och med av de största skeppen, och föll in mot kusten.
4 Då mörknade himmeln ytterligare och kvävde solens strålar helt och hållet, och staden lystes endast upp av blixtar vars åska gengöd i husen där människorna skräckslaget trängdes. Regnet blev kallare och kallare och blev slutligen snö. Köld avslutade ödeläggelsen av skörden, och de iskalla vindarna piskade husen där människorna, skräckslagna, led av hunger och törst utan att våga yttra ett enda ord.
5 Då blev snön hagel. Denna storm skapade gigantiska hagelkorn, stora som skålar och tunga som stenar. De slog med full kraft mot murarna och stenhusen. Taken verkade fara illa av behandlingen, men försökte härda ut. Detta var inte alltid tillräckligt, ty många hus föll ned på sina olyckliga invånare vars rop på hjälp gick förlorade i naturkatastrofen.
6 Men martyrskapet verkade sluta när haglet avtog, och slutligen upphörde. Långsamt lämnade människorna sina skydd, och många av dem gick utmärglade mot slottet för att finna svar på sina frågor. Då talade prästen och hertigen till dem. Men hertigens tal avbröts när tornet störtade samman och krossade honom utan nåd.
7 Marken hade börjat skälva. Och den olycklige ämbetsmannen hade stått i det enorma monumentets väg. Människorna försökte omedelbart återvända till sina tillflyktsorter, men de försvagade husen föll sönder, ett efter ett. Gatorna öppnade sig i oräkneliga sprickor som slukade de som hade oturen att falla ned i denna hemska fälla. Murarna, som redan försvagats av hagel, föll sönder och tog med sig ytterligare liv.
8 Sålunda föll hela staden samman, bit för bit och lämnade många som rusade omkring i panik. Endast kyrkan överlevde elementens frigjorda kraft; den heliga byggnaden verkade förskonad från katastrofen. Marken lugnade sig och slutade skaka. Utan ett ord flyttade de överlevande in i Guds hus. Prästen var där. Han predikade om att ångra sina synder. Hans livlighet var av guld, men i hans röst hörde man lidande över att hans böner inte kunde hjälpa dem. Men alla lyssnade mycket noggrannare på prästens predikan än de någonsin gjort tidigare.
Ysupso
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:22 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Apokalypsens bok
Kapitel III - « Kyrkan »
1 Vinden vräkte sig mot kyrkans sidor och fick hela byggnaden att skaka. Den kalla, mörka himmeln var fylld med hotfulla moln av herkuliska proportioner. Överallt kring kyrkan slet blixtrar sönder luften, följda av åskan, som gengöd i församlingens skräckslagna hjärtan.
2 Prästen uppmuntrade församlingen med sina böner. Han slutade inte för en sekund påminna dem om att de inte hade någonting att frukta så länge som de höll de gudomliga orden som avslöjades av profeten, Aristotle, och frälsaren, Christos, nära sina hjärtan. Hans tros renhet fick honom att uppmuntra sin åhörarskara att botgöra sina synder. Och han upprepade oupphörligen att det var dags för dem vars själar var fulla med synd att bikta sig. Men ingen lyssnade längre på honom, skräcken trampade ned förnuftet, och alla tittade ut genom de målade kyrkofönstren.
3 Nu föll den tredje katastrofen över dem. Vindstyrkan fördubblades plötsligt och förvandlade vinden till vindstötar och vindstötarna till storm. Naturkatastrofen nådde sitt klimax när en fruktansvärd tornado närmade sig kyrkan. Den slog sönder de målade glasen och fyllde byggnaden med sin kalla andedräkt. De färgade glasbitarna föll ned på de olyckliga som befann sig nedanför.
4 Tornadon vräkte upp kyrkbänkarna mot väggarna och slog sönder dem. Den omgav församlingen och kastade dem mot varandra mot varandra. Den välte ned statyerna från piedestalerna och splittrade dem i tusentals bitar. De imponerande kyrkoportarna hade lidit under tidens tand utan att visa minsta tecken på svaghet. Men tornadon fick dem att flyga iväg som om de vore grässtrån.
5 Ljudet av stormen dolde prästens uppmaningar och böner. Han tystnade när han såg ett litet barn falla till marken. En enorm bjälke var på väg att falla ned på barnet. Prästen slängde sig fram och knuffade iväg barnet från det fallande timret. Detta offer visade sig tyvärr värdelöst då hela byggnaden föll samman över de närvarande, av vilka endast ett fåtal lyckades undkomma.
6 Dessa var inte de lyckligaste, ty de hade oturen att behöva bevittna den sista katastrofen. Staden fanns inte längre, endast ett område av ruiner på den uppspruckna marken. Havet var befriat under en kolsvart himmel som delades av blixtarna, fälten, betesmarkerna och fruktträdgårdarna var dränkta, och endast ett fåtal träd stod fortfarande mer eller mindre upprätt.
7 Då såg de överlevande hur allt fattade eld. De skrek med all den kraft de hade kvar. Vinden, hitintills iskall, blev omedelbart smärtsamt varm under den öppna himmeln. Molnen färgades röda när de reflekterade elden som landet badade i. Eld slukade allt som hade överlevt i ett gigantiskt flammande inferno. De som hade haft oturen att överleva de andra tre katastroferna ylade av smärta när det flammande infernot åt upp deras kött och inte lämnade kvar någonting av deras kroppar.
Ysupso
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:23 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Apokalypsens bok
Kapitel IV - « Den gudomliga domen »
1 Jag lyfte min blick från vattenpölen där allt detta hemska precis visats mig. Jag skakade, skriken från dessa katastrofers offer genljöd fortfarande i mitt hjärta. Varma tårar flödade ur mina ögon, så hemskt var dessa olyckliga stackares öde.
2 Då sade Gud med en mjuk och lindrande röst: "Se hur hemskt världens slut kommer att vara. Den kommer att förstöras av vatten, jord, vind och eld. Men frukta ej, ty om du är dygdig kommer du att undvika dessa meningslösa lidanden. Och de som lever i dygd behöver aldrig oroa sig, ty aldrig glömmer Jag dem som älskar Mig." Jag såg hur molnen försvann, vindarna lugnade sig och lågorna dog. Men marken fortsatte skaka och avslöjade en underbar syn.
3 Människorna som genomlevt ohyggligheterna jag hade sett i vattenpölen lämnade flygandes världen. De var oräkneliga, alla tätt ihoppackade av utrymmesskäl, ett verkligt hav av mänsklighet. Trots den obestämbara tid som de hade väntat under marken så verkade de finna ny ungdom. De flög iväg i ett storslaget moln av varelser för att ansluta sig till sin Skapare.
4 Bakom dem såg jag världen, en gigantisk boll av materia. Alla människorna hade lämnat den. Dess yta sprack och väldiga flammor kom upp ur sprickorna. Hela världen flammade upp. Den lyste upp stjärnorna i ett kraftfullt rött ljus. Slutligen avslutade den, med en ojämförbar explosion, det uppdrag som Gud hade givit den.
5 Människorna befann sig bland stjärnorna i det som kallas vintergatan. De ställde sig i ett led som tycktes ändlöst. Somliga verkade glada över att vänta på den gudomliga domen, andra grät varma tårar och ångrade att de inte hade lyssnat till de gudomliga orden som vidarebefordrades av profeten Aristotle och frälsaren Christos. Änglarna väntade tålmodigt på människorna på solen. Och på månen spottade demonerna ut sitt hat mot de dömda.
6 Och Gud talade till mig: "Se. Dessa människor väntar nu på sina hjärtans domar. Jag skapade er för att ni skulle sträva efter dygdighet, och Jag gjorde detta på ett sådant vis att om en av er utövade dygderna så skulle de överföras på andra." Där kände jag igen Aristotles lära och Christos ord! "Det har alltid funnits detta mål", fortsatte Han, "att tjäna, ära och älska Mig, men också att älska varandra. Jag är den osynliga hand som vägleder era steg, men många av er avvek från Mina ord."
7 "Ni döms, den ena efter den andra, när ni dör, men så kommer inte alltid att vara fallet. Jag lämnade varelsen som jag inte nämner vid namn så att han skulle bevisa sitt uttalande om att de starka ska härska över de svaga. Om många av er än en gång faller ned i synd, då kommer det du såg i vattenpölen att hända. Om ni glömmer den kärlek Jag hyser för er, och därigenom slutar älska Mig, då kommer allt du har sett att hända. Om Mina ord, framförda av Aristotle och Christos, inte längre visas någon hänsyn kommer Jag att förstöra världen och dess liv, ty då kommer kärlek inte att finnas längre. Så se upp så att inte Mina ord förloras i era minnens hål."
8 Av denna anledning har jag berättat allt detta för er. Dygderna måste vägleda vart och ett av era steg. Alla måste föra vidare dygderna till sina ättlingar. Sådana är Guds ord. Ni kan inte undfly Hans visa hands väg, ty då kommer den dag då världen går under.
Ysupso
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:23 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Apokalypsens bok
Kapitel V - « Frågor »
1 Men många frågor var fortfarande obesvarade. Jag frågade Gud om Han kunde upplysa mig ytterligare, och i sin stora barmhärtighet svarade Han ja.
2 Jag frågade Honom: "När kommer vi att dömas? Vilka är de sorger och belöningar vi får?" Han svarade: "När jag gjorde människorna till Mina barn beslöt Jag mig för att ge dem den största gåvan: Jag har gjort era själar till eviga själar, vilket tillåter er att nå paradiset om ni följer Aristotles och Christos läror, men som straffas i helvetet om ni avviker från de vägar som de visar. Ni är i Min domstol genom hela era liv. Varje tanke, varje ord och varje handling påverkar Mitt slutgiltiga beslut. När var och en av er dör så bestämmer Jag er slutgiltiga plats. Beroende på om ni var dygdiga eller syndiga ansluter ni er till leden av utvalda eller fördömda."
3 Då frågade jag Honom: "Men vad kommer människorna att likna, de som når solen eller månen? Kommer vi endast att vara av ren ande? Vad händer med våra kroppar? Vad är dessa änglar och dessa demoner?" Han svarade mig: "Kroppen kan inte leva utan själ, och själen inte utan kropp, ty Jag gjorde livet till en förening av dessa två delar. När en människa når paradiset eller helvetet så överges den kropp denne hade i världen för att nära Jordens liv och en ny kropp ges åt människan i utbyte. Denna kropp formas av bilden av den själ som den ges till: den visar antingen dess skönhet eller dess fulhet. Änglarna är de som genom sin helighet fått en så perfekt kropp att de kan hjälpa mig på solen. Demonerna är de som levde så djupt i synd att deras kroppar endast är ohygglighet och djuriskhet."
4 Jag fortsatte att fråga Honom: "Dopet är det sakrament som inviger en människa i de troendes gemenskap. Utan detta så finns det ingen möjlighet att komma till paradiset. Men vad händer med de stackars barnen vars liv är över innan de hinner döpas?" Han svarade: "Jag gjorde er till de utvalda genom er födsel, ty ni strävar naturligt mot Mig. Det är synd som avleder er från min gudomliga perfektion."
5 "Dopet gör det möjligt för dygderna att åtgärda synderna; gör det möjligt för kärleken att övervinna likgiltigheten. De dygdiga som ej är döpta kommer inte att sudda ut sina fel, ty Jag välsignade inte deras inträde i Mina trognas gemenskap. Men tro inte att ni genom att vara döpta ger er rätten att synda utan skam. Detta sakrament är bara medlet för att leva dygdigt. Men alla de som ej döpts kommer att kunna nå paradiset om de aldrig syndat."
6 Slutligen frågade jag Honom: "Är tidens slut oundvikligt?" Han svarade: "Nej, Jag kommer att bestämma Mig för att förgöra världen om människorna faller ned lika djupt i synd som de gjorde tidigare och därigenom utgör en grund åt varelsen som Jag inte nämner vid namn. Vet att världens framtid beror på er dygdighet. Ni måste respektera de ord som Jag gav Aristotle och Christos, ty om ni uppför er som Oanylones invånare kommer er synd att avgöra ödet åt den värld som ni tycker så mycket om."
7 Därefter sade Gud att det var dags för mig att återvända hem, att min dröm var över, och att jag skulle vakna. Lättad över att ha lärt mig så mycket från Gud själv återvände jag sålunda till min mjuka säng där jag vaknade. Fortfarande förvirrad över dessa uppenbarelser skrev jag ned detta meddelande från Gud med de ord Han hade gett mig att göra det med.
Ysupso
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
