L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church :: Voir le sujet

L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church Index du Forum

L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game

FAQ

Rechercher

Liste des Membres

Groupes d'utilisateurs

S'enregistrer

Profil

Se connecter pour vérifier ses messages privés

Connexion

Aristotles liv

Ce sujet est verrouillé; vous ne pouvez pas éditer les messages ou faire de réponses.

L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church Index du Forum -> La Bibliothèque Romaine - The Roman Library - Die Römische Bibliothek - La Biblioteca Romana -> Le Dogme - The Dogma

Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant

Auteur

Message

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:49 am Sujet du message: Aristotles liv

Aristotles liv _________________ His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach Bishop Emeritus of Regensburg Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn German archivist for the Roman registers of Sacraments

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:50 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel I Födseln - I vilket Aristotle introduceras och man lär sig mer om omständigheterna kring profetens födsel.

Aristotles liv

Svårt är uppdraget, för de som önskar kasta sig ned i gångna århundradens avgrund och leta efter ord som i våra hjärtan återuppväcker historiens hjältar. Om någon förtjänar att berättas om så är det Aristotle, ty hans undervisning har lyst upp både våra liv och vår död.

Här är vad jag, ynklig och troende, tänker nedteckna åt er idag. Om enkelheten i denna läsning rör er, och om den vise mannens ädla närvaro når ert hjärta, då kommer mitt verk att ha fått de himmelska krafterna att le.

Introduktion:

Aristotles liv. Aritotle den vise, tjänare till Den Allsmäktige, den som de gudomliga orden uppenbarades för och den som tillkännagav ljusets och frälsningens ankomst.

Kapitel ett

Vid denna tidpunkt spreds stora nyheter genom staden Stageira: de visa astronomerna hade precis funnit en obekant komet på himlavalvet. Omedelbart samlades stadens styrande i Agoran och försökte tolka meddelandet som himmeln försökte ge människan. Tyvärr så förmörkades deras hjärtan av tron på falska gudar, och de leddes på villovägar av ogudaktiga förslag. Enligt somliga så visade kometen på Hermes ankomst på bevingade fötter. Andra ansåg att Zeus blixtar skulle slå ned på människorna och visa tidens ände. En av de styrande förblev tyst: hans fru skulle snart föda, och hans lidande hindrade honom från att lägga sig i. Han var inte den av dem som var minst vis, inte heller den man lyssnade minst på. Ädelhet och fred syntes i hans ansikte samman med spår efter hårt arbete och ett liv utan lindring.

Diskussionen nådde sitt slut utan att man fann någon lösning, och mannen återvände hem så snabbt som möjligt.

Där hade hans fru precis fött en son, och nu vilade de båda på en lädersäng. Mannen närmade sig den nyfödde med respekt, tog honom i sina armar och höjde honom mot skyn, och sa: "Gudomliga makter, jag anförtror min son åt er. Ge honom ett liv som är rättmätigt och rättvist. Håll hans hjärta rent, hans intelligens skarp, och hans dygdighet utan fel. Låt er visdom vägleda hans steg och tankar, så att han kan bli som en stadig ek i vars skugga olyckliga får ro." Mannen lade barnet nära dennes mor och knäböjde brevid sängen. Där stannade han länge och tittade på sin fru och son.

_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:50 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel II Uppenbarandet - I vilket Aristotle tar emot Skaparens ord.

En dag, när den unge Aristotle bara var fem år, så ville han sitta nära den falske guden Apollos tempel i sin hemstad Stágeira. Templet låg på en liten kulle i utkanten av staden. Barnet tittade på de höga vita stenpelarna som reste sig mot den blåa himmeln.

När han närmade sig templets trappsteg så stannade han som om han blivit hindrad av en osynlig kraft. Utan att förstå vad det var som hände vände han sig mot staden för att ropa på sin mor, Phaestis, som inte var så långt borta. Men han kunde inte få fram ett ljud.

Skräck började övermanna hans själ, och då hördes åska bullra över den falske gudens tempel. En blixt slog ned i mitten av templet, som föll samman vid barnets fötter.

Då hördes en kraftfull röst, som fick himlen att skälva, i Aristotles hjärta. Den sa: "Detta är vad min kraft ger de avgudabilder som äras som gudar. Sök en Gud, sök sanning och skönhet, ty då kommer dagen då allt återställs att komma."

Djupt bedrövad föll barnet livlöst på marken. När hans ögon öppnade sig igen var han i faderns hus, och hans mor lutade sig ömt över honom: "Mitt barn, vad hände? Vi hittade dig nära det raserade templet, ditt ansikte var vänt mot himmeln. Visade Gud sig för dig? Vem förstörde templet?"

Men barnet svarade inte. Han förblev tyst och såg på sin mor med ögon som om han såg för första gången.

Slutligen så talade han: "Min kära mor, snälla berätta: vad är sanningen?"

Den stackars kvinnan var god, men tyvärr var hennes själ fortfarande full av hedniska idéer, och hon visste inte hur hon skulle svara på frågan. Hon lutade sig mot sin sons panna, omfamnade honom, och slöt mjukt sina ögon.

"Jag älskar dig min son, är det inte det enda som betyder någonting? Sov nu; i morgon återvänder din far från kriget, och du måste vara utvilad så att du kan ta emot honom."

Och hon reste sig och lämnade rummet, hennes själ var full av lidande.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:50 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel III Själen - I vilket Aristotle och Epimanos fastställer att människan, till skillnad från djuren, måste ha en själ.

Aristotle och hans familj hade bott i Pélla, Makedoniens huvudstad, i flera månader. Nicomachus, hans far, hade precis utnämnts till den makedoniska kungens, Amyntas II, personliga läkare. Aristotles visdom växte under hans privatlärares upplysande vägledning. En dag när Aristotle återvänt från torget så satt han vid fontänen på hans faders gårdsplan, och frågade sin lärare:

Aristotle: "Mästare, hur kommer det sig att människor kan tänka, medans djuren inte kan det?"

Hans lärare, Epimanos, svarade:

Epimanos: "Vem kan påstå sig kunna läsa naturens bok och finna gudarnas hemligheter? Aristotle, jag säger dig detta: vi kan inte veta om djuren tänker. Att människan kan tänka är säkert. Men djuren? Är vi i deras tankar?"

Aristotle: "Ärade mästare, håller du inte med om att människan alltid söker nyskapande?"

Epimanos: "Jo, verkligen, det är ovanligt att se en människa som står still, nöjd med vad han har och vad han vet."

Aristotle: "Ja, tyvärr, det är mycket sällsynt, och ofta tycker jag att det vore bättre för människan att nöja sig med att leva gamla tiders enkla liv. Människan söker oavbrutet efter ny kunskap. Men berätta, ärade Epimanos, är inte människans sökande beviset på dennes själ och intelligens?"

Epimanos: "Jag förstår vad du försöker säga: om människan inte oupphörligt sökte, då skulle det innebära att han är nöjd med vad han har, att han inte förnyar, att han inte ens tänker. Så man kan nog säga att människans vetgirighet skapar själens existens."

Aristotle: "Ja, det var det jag ville säga. Jag ser att jag inte har någonting att lära av dig. Låt oss ändå fortsätta lite till. Du har en vacker hund tror jag? En vinthund?"

Epimanos: "Ja, en gåva från vår kung som ett tack för mina tjänster i kriget mot de keltiska invadörerna. Jag är väldigt fäst vid honom."

Aristotle: "Jag förstår. Hur tränar du din hund?"

Epimanos: "Det är enkelt: jag tvingar honom att göra någonting, och när han gör det på rätt sätt så belönar jag honom. Och om han gör dåligt ifrån sig så straffar jag honom."

Aristotle: "Utmärkt! När han väl är tränad så är det väll alltid bra att du har lärt honom att göra detta, eller hur? Han förstår att han inte blir belönad om han inte gör som du har lärt honom."

Epimanos: "Ja, men jag kan inte se vart du är på väg med ditt resonemang."

Aristotle: "Till detta, mästare: denna hund är så ädel och vältränad att han endast handlar i enighet med din träning. Han gör inte detta av eget initiativ, och när han är tränad så kan han inte längre ändra sig. Håller du inte med?"

Epimanos: "Det är sant att han måste tränas om för att förändras, och straffas för sådant som han tidigare belönades för. Dessutom så skulle den stackars hunden bli galen. Det vore fel."

Aristotle: "Ja, men sa vi inte tidigare att det var människans vetgirighet och förmåga att skapa nya saker som visar att han har en själ?"

Epimanos: "Jo, det sa vi. Och om jag följer ditt resonemang så betyder det att djuren, som exempelvis min hund, som inte kan förändra sitt beteende själva därför inte någon själ, till skillnad från människan.

Aristotle: "Exakt! Därigenom så är det fastslaget att det finns en skillnad mellan människan och djuren. Men vad är det för skillnad? Vet du?"

Epimanos: "Nej, jag har ingen aning. Vill du att vi tillsammans ska söka efter svaret på denna fråga?"

Aristotle: "Gärna! Men inte just nu, jag ser att min far är på väg tillbaka från det kungliga hovet, och jag är ivrig att få höra palatsets nyheter. Ha det bra!"

Epimanos: "Tack det samma, min lysande elev!"

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:51 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel IV Vad som händer med själen - I vilket Aristotle fastställer själens framtid, på vilken döden och köttets förstörelse inträffar, för att förbereda sig själv idag.

Natten föll i Pélla. Man kunde höra man kunde höra mumlet från kvinnorna som bad för kungens hälsa nära det hedniska templet. Han var verkligen döende. Nicomachus, Aristotles far, var vid hans sida och försökte lugna honom och försena hans ofrånkomliga död.

Aristotle, som nu var 14 år, vandrade på stadens gator, utan att se eller höra någonting omkring honom. Vad skulle hända med honom och hans far om kungen dog? Han skulle säkerligen inte hållas för ansvarig, men vem vet vad illasinnade länder skulle föreställa sig, och vilken hämnd de kunde utkräva i detta regimskifte?

Han stannade nära Persephones tempel. Han trodde verkligen inte på dessa gudars kraft. För honom verkade de inte vara någonting annat än döda marionetter, men det fanns nästan en hemlig majestät i detta framkallande av dödens gudinna.

Han kände en hand på sin axel. Det var Epimanos.

Epimanos: "Ber du för vår kung, Aristotle?"

Aristotle: "Ber? Till vem borde jag be? Och vad skulle jag begära?"

Epimanos: "Vad du skulle vilja begära? Att han ska överleva naturligtvis! Och om du inte tror på denna gudinna, tror du då inte på en övernaturlig kraft som styr våra liv?"

Aristotle: "Att han ska överleva? Han kommer att dö, du vet det lika väl som jag. Våra böner kan inte återställa hans ungdom eller hälsa. Han har levt länge, och nu är det dags för honom att lämna oss. Nej, om jag ber så är det inte för att han ska överleva."

Epimanos: "Vad skulle du då be för?"

Aristotle: "Vad händer efter livet, Epimanos? Denna unika själ som denne man har och som skiljer oss från djuren, överlever den hans död?"

Epimanos: "Jag vet inte Aristotle. Min forskning vilar på liv, och inte på död, Jag kan berätta hur man lever väl, hur man blir lycklig, och hur man ska förstå vardagslivet, men inte vad som händer efter döden:"

Aristotle: "Du kan berätta hur man lever väl? Låt oss kontrollera det. Håller du inte med om att det är nödvändigt att handla intelligent för att förstå konsekvenserna?"

Epimanos: "Jo, naturligtvis, det hjälper dig att undvika misstag, handla fel och döma situationen på förhand. Det är viktigt att förutse resultatet."

Aristotle: "Ja, det är vad du har lärt mig när jag var yngre. Men om detta är rätt, låt oss då ta ett exempel: låt oss föreställa oss att du vill gifta dig. Håller du med om att detta är ett slutgiltigt åtagande och att du måste välja väl?"

Epimanos: "Ja! Våra lagar tillåter inte skiljsmässa, och jag tror att de som vill gifta sig kommer att avpassa sina handlingar så att det blir ett lyckligt äktenskap, annars vore det sann dårskap!"

Aristotle: "Du tror precis som jag att äktenskap förbereder en även innan man åtar sig det allvarliga åtagandet: att man försöker rätta till sina fel, att bli vänlig och god, så att allt är bättre på bröllopsdagen."

Epimanos: "Om alla följde detta råd så skulle det finnas fler lyckliga äktenskap, men jag tror att det är nödvändigt att göra så i de flesta fall."

Aristotle: "Jag är glad att vi är överens. Därför måste vi för att leva bra veta vad som händer efter döden."

Epimanos: "Oj!? Nu hänger jag inte med längre. Vad försöker du säga?"

Aristotle: "Det är enkelt: precis som äktenskap är döden en slutgiltig händelse. Vi måste förbereda oss noga. Om det finns liv efter döden, då måste livet vi lever innan döden ägnas åt att förbereda oss inför livet efter döden. På samma sätt som vi ägnar livet innan äktenskapet åt att förbereda oss för livet som gifta."

Epimanos: "Jag ser vart du vill komma. För dig är döden bara en väg till ett annat liv?"

Aristotle: "Ja, och vårt nuvarande liv måste ägnas åt att förbereda detta framtida liv."

Epimanos: "Men varför är detta framtida liv viktigare än det nuvarande? Och hur kan du vara säker på att det existerar?"

Aristotle: "Minns du vår diskussion om skillnaden mellan människor och djur?"

Epimanos: "Ja, jag minns det klart och tydligt. Du sa att skillnaden mellan de två är att människan är intelligent medans djuren aldrig söker efter nya saker."

Aristotle: "Ja, men hur söker människan det nya, för att skapa nytt både i och omkring honom?"

Epimanos: "Tja, om jag talar av egen erfarenhet så skulle jag säga att idéerna kom från mig själv och inte verkade komma från någon annan, och att jag funderade på dessa idéer."

Aristotles: "Jag har nått samma slutsats. Vad som slog mig var att idéerna inte kom från min omgivning, utan från mig. De verkade..."

Epimanos: "Immateriella, eller?"

Aristotle: "Ja, immateriella. Det var inte resultatet av en märkbar effekt, utan snarare av ett immateriellt eller andligt intryck."

Epimanos: "Jag förstår. Men vilken slutsats kan vi dra av detta? Uppenbarligen kommer dessa intryck från själen."

Aristotle: "Ja, men det skulle innebära att själen är immateriell, men det immateriella kan inte komma från det materiella. Ingenting kan ge någonting något som det inte har, eller hur?"

Epimanos: "Ja, när du säger det på det viset så verkar det stämma. Men vart vill du ta vägen med detta resonemang?"

Aristotle: "Min far är en doktor, Epimanos, och han beskriver ofta döden för mig: materia bryts ned och löses upp allt eftersom tiden går. Och se dig omkring: döden visas alltid genom förstörelse av materia."

Epimanos: "Ja, allt passerar genom denna värld, och vad våra förfäder byggde är nästan borta."

Aristotle: Men om du tar någonting som inte består av materia, försvinner det också?"

Epimanos: "För mig verkar det inte så: om det inte består av materia så kan det inte brytas ned. Det kan inte dö. På så sett så kommer tankarna från tusentals människor som Pythagoras att vara eviga och kommer fortfarande att leva om mer än tusen år."

Aristotle: "Därför så tror du inte att det immateriella dör?"

Epimanos: "Med allt det vi sagt hitintills så tror jag att det har fastställts."

Aristotle: Då kan vår själ, som är immateriell, aldrig dö. När vi dör så sönderdelas vår kropp, men vår själ finns kvar. Vårt framtida liv är detta själens liv. Det är för detta liv vi måste förbereda oss i våra kroppar."

Epimanos: "Vår döende kung kommer sålunda att leva vidare?"

Aristotle: "Ja, och det är för denna själs glädje som jag kommer att be denna kväll."

Epimanos: "Då kommer vi båda att be för den."

Och med dessa ord skildes de två vännerna åt. Epimanos återvände till Persephones tempel, och Aristotle gick mot stadsporten för att dra sig tillbaka på landsbygden.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:51 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel V Vandring - I vilket Aristotle noterar att det inte är förståndigt att tillbe flera gudar, och att enighet alltid är att föredra framför delning.

När Aristotle var femton år dog hans föräldrar och han skickades till sin närmaste släkting, Proxène, som bodde i en avlägsen region mellan Stageira och Athens. Den unge föräldralöse utbildades genom hårt lantbruk. Detta ansåg han inte vara tillfredsställande eftersom han ansåg sin själ vara mer kapabel än hans händer. Han träffade ofta ödmjuka bönder som arbetade med Proxène. Han beundrade deras enkla liv, långt borta från överdådig prakt och lyx, vilket han kände ledde till synd. Men Aristotle förvånades över deras seder.

En dag såg han en av dem djupt försjunken i bön. Aristotle mindes sin sista dialog med Epimanos och ansåg att bonden begick ett misstag.

Aristotle: "Vem riktar du dina böner till, min gode man?"

Bonden: "Till gudarna, unge man."

Aristotle: "Till gudarna? Men vilka är de?"

Bonden: "De är Aphrodite, Apollo, Ares, Artemis, Athena, Demeter, Dionysus, Hades, Hera, Hermes, Hephaestus, Poseidon, och viktigast av alla, Zeus. Alla sitter de på berget Olympen."

Aristotle: "Var finns detta Olympen?"

Bonden: "Det är en förunderlig stad på toppen av ett berg som ingen kunnat bestiga. Har du sett berget Athos? Olympen är hundratals, eller kanske till och med tusentals gånger högre, någonting storslaget."

Aristotle: "Har du någonsin försökt bestiga detta berg? Vill du inte se dessa gudar du tillber varje dag?"

Bonden: "Nej, unge man. Jag är bara en ödmjuk bonde. Min plats är här, inte på Olympen."

Aristotle: "Men hur kan du tro på gudarnas existens, om du nu inte har sett dem med egna ögon?"

Bonden: "Eftersom jag har lärt mig att de existerar, och att jag måste be till dem för en bättre skörd och för att mina kor ska bli feta."

Aristotle: "Det var underligt, du ber inte av kärlek till det gudomliga, utan av världslig hunger. Jag anser att det är orimligt att söka det materiella från det andliga. Men sanningen att säga så är inte det det enda av det som du har sagt som jag finner orimligt."

Bonden: "Så du förebrår mig fortfarande?"

Aristotle: "Tja, det är en sak som jag inte förstår: varför be till många gudar?"

Bonden: "Som jag sa så har jag lärt mig att det finns flera och att det har varit så sedan tidens gryning."

Aristotle: "Detta komplicerar sakerna på ett onödigt vis. Är det inte mer praktiskt med en gud istället för flera?"

Bonden: "Du börjar irritera mig, unga resande. Får jag fråga dig några saker? Jag kommer att fråga dig om du bär korta kalsonger eller byxor? Lämna mig nu till mina funderingar."

Aristotle: "Det tänker jag inte göra förrän du erkänner att det är mer logiskt att tillbe en enda gud. Vad väntar du från en gud om inte att den är allsmäktig och allvetande? Att tacka flera gudar är att fragmentera kraften som endast en kan förena i sig. Jag tror att enhetlighet alltid är att föredra framför delning."

Bonden: "Kanske."

Aristotle: "Nej, säkerligen. Den gudomliga är en enda helhet, och den gudomliga är perfektion, därför är perfektion enhetlig. Enhetlighet är den perfekta formen av saker."

Bonden: "Okej, det räcker unge man, jag är alldeles för dum för att lyssna på ditt nonsens. Jag är långt ifrån beläst. Kommer du att lämna mig i fred om jag ger dig ett råd?"

Aristotle: "Tja, okej, det låter bra i mina öron."

Bonden: "Be Proxène att låta dig fara till Athen. Där kan du leta upp en lärare som kan lyssna på dig. Han heter Plato."

Aristotle: "Tack min gode man."

När Aristotles artonde vår var förbi lät Proxène Aristotle ge sig av till Athen. Den stackars bonden var mycket glad över att se honom gå.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:51 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel VI Mästaren - I vilket Aristotle träffar Plato, sin lärare, och imponerar på honom med sin kunskap i syllogism.

Efter flera dagars uttröttande resa nådde Aristotle slutligen Athen. Vad han såg gjorde honom mållös. Staden var underbar, och arkitekturen hade en storslagen renhet. Pelarna var utspridda i en harmoni som lyfte själen. I varje gathörn vittnade utbredda marknader om den handel som pågick i området. Trädgårdarna var oräkneliga, och man kunde se små grupper av filosofer som begrundade sofism vid de luxösa växterna, de bedårande fontänerna och tusentals år gamla stenar. Staden dominerades av ett storslaget tempel, som från en upphöjd plats på en platå, dominerade staden.

Aristotle var mycket imponerad och till slut så hittade han akademin där den berömde Plato undervisade. Platsens storslagenhet överväldigade honom, och han vandrade genom byggnadens oändliga marmorkorridorer som om de vore en hallucination. Hans steg ledde honom mot en tung dörr på vilken det stod: "Undervisning, Andra Perioden." Aristotle hade aldrig tidigare sett någonting liknande och frågade sig själv vad den underliga inskriptionen kunde betyda, men han beslöt sig för att gå in och fråga om vägen. En vresig kvinna informerade, med sammanpressade läppar, Aristotle om att "Professor Plato undervisar en klass med elever i tredje årskursen i slutet av korridoren åt höger, därefter åt vänster, därefter två gånger åt höger, sedan åt vänster, sedan rakt fram och upp för trappa B." Till slut gav en av kvinnorna Aristotle en mörk blick och han förstod att förstå att han borde gå sin väg omedelbart.

Efter ännu mer vandring och hånfulla blickar från studenterna som han frågade om vägen så nådde Aristotle slutligen fram till en stor amfiteater där läraren lade märke till hans intrång.

Plato: "Vad heter du, unge man?"

Aristotle: "Aristotle."

Plato: "Utmärkt. Du måste dock veta att jag inte undervisar någon som jag inte har provat först."

Aristotle: "Jag är redo."

Plato: "Utmärkt. Aristotle, om jag låter dig följa med i min undervisning så kommer jag att lära dig grundläggande logik, och mer om din intelligens tillåter det. Men först måste du lära dig att lösgöra dig från det du anser vara säkert. En bra filosof litar endast till sitt eget resonemang och måste kunna demontera sofisternas resonemang för att ha en perfekt kunskap om alla världens saker. Lyssna noga: det skulle sägas att ingen katt har åtta svansar, men en katt har en svans mer än ingen katt. Därför måste en katt ha nio svansar."

Aristotle lyssnade noga.

Plato: "Kan du visa hur absurd denna sofism är?"

Aristotle reflekterade över det en kort stund och fastslog följande...

Aristotle: "Låt oss fortsätta med detta resonemang. En katt måste ha nio svansar, därför har en katt nio svansar mer än ingen katt. Och eftersom ingen katt har åtta svansar så måste en katt ha sjutton..."

Plato: "Bra sagt."

Aristotle: "Om man lägger detta resonemang i en cirkel så börjar det att säga emot sig själv. Påståendet som kommer från slutsatsen måste därför vara falskt."

Plato: "Det var utomordentligt, unge man. Jag märker att jag inte behöver lära dig syllogism, du har det naturligt."

Och Aristotle var glad att han hade tillfredsställt sin nya lärare.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:52 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel VII Brytningen - I vilket Aristotle bryter med sin lärare över den dystra åsikten att saker är kopior av idéer.

Aristotle följde ivrigt Platos undervisning. Eleven absorberade allt som läraren sa som om det vore obestridlig sanning. Aristotles förmåga gjorde honom till Platos favorit, och när läraren fastslog en princip så fann alltid studenten ett sätt att säkerställa dess riktighet, antingen genom väluttänkta resonemang eller exempel.

Men en vacker dag så hade läraren och studenten sin första meningsskiljaktighet när Plato fastslog följande:

Plato: "Sålunda är idéer vårt intelekts abstrakta skapelse. De har en existens som är klar för dem."

Aristotle: "Försöker du säga att saker inte existerar lika mycket som idéer?"

Plato: "Ja, det är precis vad jag försöker säga, lysande elev."

Aristotle: "Men då påstår du att saker existerar utan att det finns en idé och vice versa."

Plato: "Ja, idén är samvetets skapelse, och saker är verklighetens skapelse. Det är viktigt att skilja på dessa två objekt."

Aristotle: "Jag anser att det är ett underligt påstående att skilja vad som uppenbarligen är beroende av vartannat, vördade lärare."

Plato: "Vad menar du?"

Aristotle: "En idé kan inte existera utan det som det syftar på."

Plato: "Men vad får du ut av abstraktion, Aristotle?"

Aristotle: "Abstraktion är en illusion, vördade lärare. Idéer kommer inte till sinnet om det inte finns ett ting. Vi startade från ett helt, och om någonting blir intelligent så är det för att det existerar."

Plato: "Men med ett sådant påstående förnekar du själens skapande kraft."

Aristotle: "Själen gör inget förutom att observera och notera. Idéer är endast människornas förmåga att se vad som omger honom. De gör bara tingens essens begripligt. Dessutom så är saker, som endast är begripliga för människan, endast kopior av de idéer som gjorde dem. Inget existerar utöver förståelse."

Som en konsekvens av detta så bildades en klyfta mellan läraren och hans elev. Aristotle, vars respekt för Plato förblev intakt tills denne dog, beslöt sig för att göra sig fri från sin lärare och lämna Athen.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:52 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel VIII Guds helhet - I vilket Aristotle fastställer att Gud är en och inte många.

Aristotle, som nu var på höjden av sin filosofiska mognad och fri från sin lärares övervakning, beslutade att det var dags att grunda sin egen skola. Han visste att Hermias, hans vän och Atarneus herre, hade återförenat ett litet kotteri av alumn akademier från Athen till Axos på Troads kust. Sålunda beslutade sig Aristotle för att vägleda deras undervisning och grundade sin första skola.

Aristotles akademi var en stor framgång. Studenter från hela Grekland flödade in för att få upplysning. En vacker dag kom dock en lovande elev springande för att leta upp Aristotle.

Eleven: "Lärare, jag har ägnat många sömnlösa nätter åt att fundera över en fråga som har fångat min unga själ."

Aristotle: "Jag lyssnar. Berätta vad som oroar dig."

Eleven: "Lärare, du har lärt oss att universum är dynamiskt - du har lärt oss att om någontings essens är statiskt så kommer formen att röra sig likt en våg på vattnets yta."

Aristotle: "Ja, det stämmer."

Elev: "Men lärare, enligt denna princip så svarar varje handling till en kraft, och därför svarar varje effekt till en orsak."

Aristotle: "Ja visst."

Eleven: "Om jag undersöker effekternas och orsakernas ordning så skulle jag inte finna en orsak för varje effekt. Med all respekt, alla vet att det finns många gudar. Sålunda så borde man enligt ditt teorem råda kaos eftersom det redan från början skulle finnas många orsaker, och dessa skulle inte verka tillsammans. Undantaget är om du försöker säga att alla gudarna är effekterna av en som har makt över dem alla. Kan du upplysa mig?"

Aristotle: "Men kära elev, lösningen finns i problemets redogörelse. Resonera lite min vän. Håll dig till de dialektiska och syllogistiska principerna. I din redogörelse finns det ett exogent element, en parasit, nämligen det som du påstår är en välkänd sanning. Jag har sagt att vi är filosofer och endast kan nå sanningen genom de av våra sinnen som beskriver materia, inte genom att behandla några grundprinciper som pengar."

Eleven: "Vad försöker du säga, lärare?"

Aristotle: "Jag säger att du, om du undersöker orsakernas och effekternas ordning, kommer att hitta den slutgiltiga orsaken, ren intelligens, som du säger. Därför är det, trots att det är välkänt, falskt att säga att det finns flera gudar, ty ett sådant påstående överensstämmer inte med den logiska granskningen av problemet."

Eleven: "Öh, kan du vara lite tydligare, lärare?"

Aristotle: "Ja, det kan jag genom denna barnsliga syllogism: en slutgiltig orsak är ren intelligens, en gudomlighet. Om man undersöker orsakernas och effekternas ordning så finner man en enda slutgiltig orsak. Därför är Gud en."

Eleven: "Äsch, det är alltså så!"

Aristotle: "Jag kommer inte att tvinga dig att säga det, kära elev. Det finns bara en Gud, världens orörliga förflyttare, den perfekta viljan som är källan till all materia, till all rörelse. Gud är universums kosmiska finalsammanhang."

Och eleven återvände hem, nöjd med sin lärares svar...

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:52 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel IX Stjärnornas natur - I vilket Aristotle gratulerar en av sina elever för dennes insikt eftersom denne har fastslagit att stjärnorna är gudomliga på grund av deras cirkulära rörelse.

En molnfri natt hade Aristotles inbjudit sina elever att beundra himmelns skattkammare. Alla var de fyllda med förundran över stjärnornas skönhet. Läraren visade eleverna att stjärnorna rörde sig i mönster. Men några av eleverna blev kalla och ville gå hem och lägga sig.

Sargas: "Lärare, vore det inte mer fördelaktigt om vi diskuterade och studerade snarare än latade oss här ute?"

Aristotle: "Jasså, du tror att vi latar oss. Tycker du inte att de himmelska sfärerna är det mest perfekta som finns?"

Sargas: "Jag vet inte."

Aristotle: "Säg mig, hur rör sig stjärnorna?

Sargas: "Lärare, de rör sig i cirklar, fixerade som de är på genomskinliga, kristalliska sfärer."

Aristotle: "Okej, och vad har Jorden för form?"

Sargas: "Observation av stjärnorna under en resa, eller av en båt vid horisonten visar oss att Jorden är rund."

Aristotle: "Så du har lyssnat på mina lektioner. Jorden är sfärisk, och himmeln består av sfärer som håller upp stjärnorna. Cirklar och cirkulära rörelser finns överallt. Vilken rörelse är mer perfekt än den cirkulära?"

Sargas: "Ingen, lärare, ty den är tillräckligt och översätts som kontinuitet. En cirkulär rörelse är den perfekta rörelsen."

Aristotle: "En perfekt rörelse kan endast skapas av en perfekt kraft. Och den enda perfekta kraften är Gud! Kära elever, att observera himmeln låter oss förstå hur väl utlagda de himmelska sfärerna är. Och denna perfektion bär Guds märke."

Sargas: "Du har rätt lärare, tack för denna lektion."

Aristotle: "Tacka inte mig, tacka stjärnorna. Här, ta dessa anteckningar och gå och se om du kan hitta lite vin åt oss i Oinos hus."

Sargas: "Jag springer dit mästare."

Sargas återvänder med vin till alla eleverna, och de stannade där ytterligare ett tag för att begrunda stjärnorna.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:52 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel X Moral - I vilket Aristotle länge talar om distinktionen mellan gott och ont.

En ogästvänlig vinterdag letade en elev, som nått slutet på sin utbildning, upp Aristotle innan han lämnade skolan.

Eleven: "Vördade lärare, nu när jag lämnas åt mina egna påhitt så finns det en sak jag skulle vilja veta."

Aristotle: "Jag lyssnar, begåvade elev."

Eleven: "Du har lärt mig logik och metafysik, men du har inte sagt någonting om moral."

Aristotle: "Det är sant, min vän. Det är verkligen ett hål i min undervisning. Vad vill du veta?"

Eleven: "Jag tror att det är viktigt för en människa att veta hur man identifierar gott och ont för att man ska kunna göra det första och undvika det andra."

Aristotle: "Sannerligen."

Eleven: "Detta ger mig en enkel fråga, lärare, vad är gott?"

Aristotle: "Det problemet är både vidsträckt och lätt, som en kristall. Det goda är i princip ett objekts naturliga perfektion, av dess materia."

Eleven: "Men varför är det så, lärare?"

Aristotle: "Eftersom det ytterst goda utan tvekan vilar i det gudomliga. Dessutom, för att identifiera gott är det nödvändigt att undersöka det gudomligas beståndsdelar. Den Allsmäktiges natur är ren och perfekt intelligens, det goda kan endast vara perfektion av substansen och därför det naturliga. Förstår du?"

Eleven: "Ja, vördade lärare, jag förstår."

Aristotle: "Jag har lärt dig att tingens natur ligger i dess destination eftersom rörelsen visar föremålets innehåll. Därför vet du väll hurudan människans natur är, eller hur?"

Eleven: "Ja, lärare, människans natur är att leva i ett samhälle, och detta samhälle kallas en stad."

Aristotle: "Exakt. Människans goda, det vill säga det som får honom att uppnå sin egen naturs perfektion, är sålunda att ägna sitt liv åt att trygga harmoniska villkor i staden. Stadens goda är att alla bidrar till dess jämnvikt, så att samhällets natur förevigas. Därför skulle man kunna säga att människans goda leder till samhällets goda."

Eleven: "Anmärkningsvärt!"

Aristotle: "Ja, det är det verkligen. Du förstår, människan gör gott endast genom att vara helt integrerad i staden, genom att delta i stadslivet, och genom att göra vad han kan för att bevara harmonin."

Eleven: "Då är alltså en god man en medborgare då, vördade lärare?"

Aristotle: "Det sa jag inte, kära elev. En slav kan vara en god man, om han är medveten om den mänskliga naturen, och om han är nöjd med sina villkor eftersom han arbetar för att bevara stadens balans. Att delta i stadslivet är mer än att bara delta i sammankomster."

Eleven: "Tack vördade lärare, dessa svar tillfredsställer mig."

Aristotle: "Det är jag glad över, min vän."

Och med det så såg Aristotle aldrig mer sin elev som, enligt legenden, levde ett exemplariskt liv, inspirerat av dygdiga principer.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:52 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel XI Drömmen - I vilket Aristotle drömmer om en idealisk stad.

En morgon var Aristotle djupt försjunken i tankar. Hans trogne Sargas, som hade varit på akademin i flera månader, träffade honom för att förhöra sig om hans funderingar. Läraren gav honom följande svar...

Aristotle: "Jag hade en dröm under natten, min kära elev."

Sargas: "Verkligen, lärare? Berätta om den för mig."

Aristotle: "Som du vill. Jag drömde om att det fanns en storslagen stad i öster."

Sargas: "Vad då för slags stad?"

Aristotle: "En idealisk, perfekt stad där alla levde i fantastisk harmoni. Jämvikten var så stabil att ingen kan bryta den, inte ens en utlänning som jag var i min inbillning. Jag inkräktade där för att sprida min moral, vilken jag nu måste kalla korrumperad, men de välkomnade mig som en bror."

Sargas: "Vad var dess principer, lärare?"

Aristotle: "Staden var organiserad efter samma princip som trädens åldersringar, eller tre klasser av medborgare om du hellre vill säga det så.

Jag börjar med att beskriva den lägsta klassen, det vill säga producenterna eller bronsklassen. Den består av majoriteten, och de lever fridfullt med odling av marken och djuruppfödning. De tar vad de själva och deras familj behöver från produktionen och ger resten till de högre klasserna. Även om dessa män utgjorde basen i staden så var deras villkor på något vis avundsvärda. De kände till nöjet av lugnet och ett enkelt liv i samhällets tjänst. De är hängivna det fysiska arbete som krävs för deras arbete, och deras kroppar är vältränade. De fyller sin fritid med begrundande av naturen, utbildning av sina barn som är högt värderade av denna klass, och bön, de prisar Gud för att han har gett dem de nöjen som de upplever.

Den andra medborgarklassen, silverklassen, är den som består av vakter och soldater. De får sysslolöshet och vinst i fredstider och får gratis mat från producenterna. De filosoferar, beundrar naturens förmåner, utbildar sig efter sin ålder, och är inblandade i vapenhantering. I krigstider är de stadens mest entusiastiska försvarare. Deras mod är ojämförligt, och de skulle utan tvekan ge sitt liv för att bevara samhället eller försvara sin tro, som de skattar högt. När de återvänder från striden behandlas de som hjältar. Deras huvuden bekransas av lagerblad, de behandlas som prinsar, och fabulösa fester hålls till deras ära. De bärs triumferande omkring av folket och älskas av kvinnorna.

Den tredje klassen är filosofkungarnas, guldklassen. Dessa är de äldsta människorna, rekryteras från de av vakterna som visat mest mod, de bästa befälhavarna, och de mest begåvade av filosoferna. Deras enda värdefulla är förnuft, ty de är befriade från sina jordiska tillgångar. Deras tro på Gud är deras enda vapen. De är berömda för sitt perfekta utövande av dygderna. De är ett exempel för alla, och människorna skänker dem gladeligen en del av sin egendom för att dessa mästare ska överleva. Filosofkungarna är stadens styrande. De bestämmer dess öde i en sammankomst. De är också religionens tjänare, Den Allsmäktiges återinförda religion, och där vilar deras legitimitet. I deras maktpositioner råder Den Allsmäktige dem. De använder sin makt som Den Allsmäktige råder dem, och delar sina villkor med prästerna. De organiserar hela staden, planerar produktionen, skippar rättvisa och stiftar lagar."

Sargas: "Vid min tro, det är en överväldigande stad du har beskrivit för mig."

Aristotle: "Ja, det är det verkligen. Och jag tror att den måste existera någonstans."

Sargas: "Tror du verkligen det, lärare? Var det inte en vanlig dröm?"

Aristotle: "Nej, jag tror att det var ett varsel. Och jag vill försäkra mig om det. Jag har varit här hela min tid, och nu är det dags för dig att omvandlas från en elev till en lärare. Skolan tillhör dig."

Sargas: "Till vilket pris, mästare? Jag har fortfarande mycket att lära."

Aristotle: "Inte från mig, min kära vän."

Och den alltid så allvarlige läraren lämnade den förbryllade Sargas för att börja förbereda sig för sin resa österut...

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:53 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel XII Eremiten - I vilket Aristotle fastställer människans sociala natur.

Efter att ha besökt sina avlägsna släktingar i Thebes vandrade Aristotle vidare mot Attica. Han var ensam och hade lagt ansvaret för skolan i sina bästa elevers händer. Vid en vägkorsning tog Aristotle fel väg, och istället för att gå till låglandet och staden så gick han upp mot kullarna. Efter att ha vandrat i två timmar insåg han sitt misstag och lade märke till ett isolerat hus. Han beslöt sig för att gå till huset och be om väganvisningar.

När han närmade sig insåg han att det som sett ut som ett hus från avstånd egentligen var en primitiv hydda som lutade mot klipporna och kamouflerade en grotta.

Han knackade på dörren som efter ett tag öppnades av en gammal man som var klädd i trasor som knappt täckte honom. Han var mager och hårig.

Aristotle: "Goddag gamle man. Jag har gått vilse och letar efter vägen till Megara."

Eremiten: "Om du går dit så är du förlorad."

Aristotle: "Jag visste inte att staden eller vägarna häromkring var ockuperade av rövare."

Eremiten: "Vad gör det för skillnad om de är rövare. Det finns människor på vägarna. Det är tillräckligt farligt."

Då förstod Aristotle att han talade med en eremit.

Aristotle: "Säg mig, är du lycklig?"

Eremiten: "Är jag lycklig? Jag har allt jag behöver: vatten från ån, olivträd och en liten trädgård. Dessutom så är mina händer inte deformerade, så jag kan göra allting jag behöver. Jag behöver inte någonting eller någon. Jag är tillräckligt lycklig."

Aristotle: "En människa kan inte vara lycklig med ett sådant liv. Åtminstone inte helt."

Eremiten: "Nonsens! Jag är den bästa av män."

Aristotle: "Hur kan du veta det, du som inte känner någon annan? Att vara människa är att leva enligt dygderna. Dessutom kan dygderna endast utföras samman med andra människor. Du har säkerligen ett bra liv, men du använder dig inte av dygderna eftersom du inte har någon att använda dem på. Du lever självständigt, som en björn. Men har någon sett en dygdig björn? Du är ingen lycklig man, ty du är inte ens en människa. En människa har vänner, var är dina?"

Eremiten: "Mina vänner är naturen, mina olivträd och mina grönsaker."

Aristotle: "Sann vänskap förekommer mellan jämnlikar. Sålunda är du jämnlik med ett olivträd: planterat och orörligt. Du överlever vid stadens kant istället för att ta del i den som en sann människa. Jag lämnar dig att slå rot, farväl!"

Och Aristotle återvände till vägen, vandrande mot Megara.

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:53 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel XIII Mottagning hos Polyphilos - I vilket Aristotle säger att det är nödvändigt att veta att man är omgiven av sanna vänner.

Aristotle var inbjuden till en mottagning hos en rik köpman vid namn Polyphilos. Han var en rik och mäktig man och var mycket förtjust i filosofi. Han kom för att lyssna på Aristotle så ofta som hans plikter tillät honom. Hans hus var fullt av folk och borden dignade av mat.

Aristotle höll i en vinbägare som precis hade fyllts till brädden. Han hade precis tagit en klase vindruvor när Polyphilos närmade sig.

Polyphilos: "Aristotle, vördade lärare. Vad tycker du om mottagningen?"

Aristotle: Jag måste medge att jag föredrar mindre sammankomster, man kan inte lyssna här. Trots detta så är ditt hus storslaget och banketten är värdig en kung."

Polyphilos: "Tack för komplimangerna. Men ingenting är för bra för mina vänner, och jag älskar att ha dem kring mig."

Aristotle: "Är alla dessa människor dina vänner?"

Polyphilos: "Naturligtvis. Endast mina vänner får komma in här."

Aristotle: "Jag kan se människor från alla sociala avdelningar, som tjänar staden i mängder av olika funktioner."

Polyphilos: "Än sen? Jag är inte högdragen. Det lämnar jag åt de nyrika."

Aristotle: "Det talar verkligen till din fördel. Men det kan inte vara sann vänskap. Sann vänskap är ömsesidig och jämnlik. Annars är det inte vänskap utan snarare vinstdelning. En kung kan inte vänta någonting från en tiggare, den senare kan inte hjälpa honom när han behöver hjälp, och ömsesidig hjälp är ett av kraven för vänskap. Därför är vänskap inte möjligt för personer som har för liten jämlikhet."

Polyphilos unge son närmade sig.

Eumónos: "Jag säger alltid till min far att dessa människor inte är hans vänner och att han måste hålla dem på avstånd."

Aristotle: "Det vore det motsatta misstaget, unge man. Vänskap är människans största goda. Det fastställer samhällsband, och kommunikation formar staden. Vänskap tillåter sociala relationer, och människan kan då ta del i stadens affärer. Och eftersom den främsta mänskliga dygden är att delta i staden så är vänskap grundläggande."

Eumónos: "Men hur finner man perfekt jämnlikhet?"

Aristotle: "Det är inte nödvändigt. Det är endast nödvändigt att vinstdelningen inte blir för uttalad i den dominanta vännen. Dygdens lyckliga medelväg är att veta att man omges av sanna vänner, av människor som kan räkna med dig, och som du kan räkna med."

Polyphilos och Eumónos nickade instämmade. Aristotle steg tillbaka en bit, men återvände snart.

Aristotle: "Dessa vindruvor är underbara, lika underbara som en väns råd, håller du inte med."

Revenir en haut de page

Policarpo

Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340

Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:53 am Sujet du message:

Citation:

Kapitel XIV Den unga filosofen

Aristotle var i sitt livs skymning. Hans rykte korsade haven som omgav Hellas. Den gamle läraren tyckte altmer om att vandra på landsbygden nära Athen. En dag när han vandrade genom den västra portenlade han märke till en liten grupp av unga människor som satt i en trädgård. En av dem stod under ett träd och verkade leda diskussionen. Även om åldern hade försvagat Aristotles kropp så var hans ande och nyfikenhet fortfarande skarpa som ett lieblad. Han närmade sig gruppen och insåg att de talade om filosofi.

En ung person: "Epicurus, berätta för oss om gudarna."

Epicurus: "Vad är en gud om inte en perfekt varelse, och därför en perfekt lycklig varelse. De är perfekta, de är eviga, och därför är deras lycka evig. Dessutom, varför skulle gudarna bry sig om oss? Vi borde ignorera gudarna eftersom de inte har något intresse för våra små angelägenheter."

Aristotle: "Dumheter!"

Då vände sig alla om för att se vem som hade yttrat dessa ord. Aristotle närmade sig, undersökte en sten, och satte sig ned.

Epicurus: "Håller du inte med om vad jag sagt?"

Aristotle: "Hur skulle jag kunna göra det när det är felaktigt? Du säger att gudarna är perfekta, det kan stämma. Men tänk på vad perfektion är. Perfektion är inte bara fysiskt, det är också moraliskt. Gud måste vara perfekt moral, därför dygdig, och därför god."

Epicurus: "Men det betyder inte mycket om han är god. Han är så perfekt att han inte bryr sig om oss."

Aristotle: "Tvärtom, hans perfektion tvingar honom att bry sig om allting, annars så skulle han missa någonting, och då vore han bristfällig. Och du talar om gudarna, men det finns bara en. Hur skulle en perfekt varelse kunna existera jämte en annan? På samma gång, om han är perfekt, är han unik eftersom all perfektion främmande för honom endast skulle hugga av honom."

Epicurus: "Singularitet kan inte skapa mångfald. Om din perfekta varelse existerar så kan inget existera utöver den."

Aristotle: "Argumentet är vackert, men värdelöst eftersom vi uppenbarligen existerar och Gud bevisligen existerar. Dessutom så skulle jag säga att vår existens bevisar Guds existens. Varje effekt har en orsak. Existensen själv måste ha en orsak, och den orsaken har också en orsak... Om du vill undvika en oändlig tillbakagång är det nödvändigt att förutsätta en begynnelseorsak. Vad skulle denna orsak kunna vara annat än en perfekt varelse förutan både början och slut? Denna begynnelseorsak är källan till alla orsaker. Denna diskussion har dessutom flera orsaker."

Epicurus: "Du intresserar mig..."

Aristotle: "Du är tydligen inte så trångsynt som jag trodde. Lyssna till vårt samtals andra orsaker. Den materiella orsaken är du eftersom du är här och eftersom det var dina yttranden som orsakade diskussionen. Du är råmaterialet. Den verkande orsaken är jag eftersom det var jag som ingav dig lite visdom. Jag är konstnären. Den formella orsaken är dialektiken, som du fortfarande måste bemästra. Det är en konstnärlig teknik. Och den slutgiltiga orsaken är sanningen, som har inpräglats i din själ. Det är det avslutade arbetet."

Därefter reste Aristotle sig, och den unge filosofen fann ingenting att säga. Han dammade av sin tunika och gav sig av utan ett ord. När han hade gått en bit lyfte han sina ögon mot himmeln och sa:

Denna unga man kommer att gå långt. Hans idéer kommer förmodligen att spridas snabbt. Låt oss hoppas att andra kommer att komma för att fortsätta mitt arbete och följa detta tankesätt.

Revenir en haut de page

Montrer les messages depuis:

	L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church Index du Forum -> La Bibliothèque Romaine - The Roman Library - Die Römische Bibliothek - La Biblioteca Romana -> Le Dogme - The Dogma	Toutes les heures sont au format GMT + 2 Heures
Page 1 sur 1

Sauter vers:

Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum