 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
 Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:56 am Sujet du message: Christos liv, Profet, Messias |
 |
|
Christos liv, Profet, Messias och grundare av Den Arestoteliska Kyrkan
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:57 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: | 
Christos liv
Prolog
Av Samoht, år 87.
Här mina bröder, här är arvet jag ger er, genom dessa pergamentrullar.
Jag, Samoht, en gammal man som hoppas att jag snart kommer att återkallas av Den Högste för att förena mig med Honom i Hans rike, överlämnar här alla mina minnen av den som fick namnet Joshua, men kallas Christos, han som satte outplåneliga spår på världen.
Ni känner till honom, mina kära barn, denna tunna, vackra, stora man som reste genom öknar, med vandringsstav i sin hand, strålande av gudomlig lycka. Han lärde Aristotles budskap till alla människor för att rädda dem från synd. Han är den länge väntade Messias, vår länge efterlängtade vägvisare.
Ni känner till honom, ni som redan hört så många vittnesmål om hans liv, ibland avvikande, ofta dunkla, men alla överens om denne, av Gud bebodda, mans ovanliga öde.
Nu har min styrka lämnat mig mina vänner, och jag känner att jag kanske inte överlever vintern. Därför föresätter jag mig att berätta denna historia, så mycket jag levde av den, för länge sedan. Jag arbetade som en slav, genom natten, i ljuset från ett levande ljus. Jag grävde djupt i mina minnen och försäkrade mig om att allt som här är skrivet är sant och exakt, och tog bort varje tanke som tiden ändrat eller förskönat.
Och fortfarande, efter alla dessa säkerhetsåtgärder, verkar hans liv för mig som ett mirakel, en förvirrande dröm, ett mysterium av nervkittlande skönhet och melankoniskt drama. Tyvärr så kan jag inte ens idag, när jag böjer mig till och med när jag står upp, när jag slutligen reser mig på mina bräckliga ben för att beundra skapelsens skönhet, förhindra mig själv att kväva en snyftning; denna dags solsken verkar fortfarande, till kropp och själ, präglad av Christos.
Naturen vittnar också om Den Högstes kraft och vänlighet. Precis som för livet så är det i sig själv ett bevis på denna så förbryllande förträfflighet.
Mina glädjetårar är avsedda för Gud, som ett tack för att han skapade oss och för den enorma gåva Han gav oss genom att skicka Messias för att visa oss vägen. Jag kan nu också, mina bröder, gråta av lycka över att få läsa dessa rader, ett bevis på att jag inte misslyckades med det uppdrag som Christos själv gav mig så många årtionden sedan.
Sålunda, tre århundraden efter att Aristotle uppenbarade de gudomliga orden, de som hade tro på Den Evige möttes fortfarande av de hedniska religionernas absoluta makt som offrade till sina många falska gudar, somliga vilka till och med hade infört Aristotles läror för att bättre sprida sin sanning. Men den sanna tron missade inte den tidens män och kvinnors hjärtan, och varje dag möttes de av syndarnas felaktiga övertygelser. Alla som trodde på sanningen väntade tills dess att Aristotles profetia uppfylldes och Messias kunde bekräfta Den Eviges meddelande... |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:58 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel I
När jag kände Christos tyckte han om att prata med oss i timmatal, med en passionerad och fängslande röst. Vi drack hans ord med entusiasm och närde våra hjärtan med dem. Det var under en av dessa långa diskussioner som Christos berättade om sin barndom för oss. Nu berättar jag den för er, mina barn, ty denna del av hans liv var lika vacker som den under vilken jag levde vid hans sida.
Maria levde samman med Joseph, vilken hon skulle gifta sig med. Båda var ödmjuka vagabonder, men de levde ett dygdigt liv, de tackade Den Högste för varje jordisk förmån de fick. Dessutom hyste de båda för varandra en äkta kärlek fri från lusta, och deras liv var lyckliga. Men en dag så drömde Maria. I drömmen såg hon en ryttare komma för att träffa henne. Han stannade framför hennes hus och steg av hästen. Han var en man med majestätisk hållning; han närmade sig och sa:
"Frukta inte Maria, ty Den Evige älskar dig och har valt dig till att utföra ett underbart uppdrag. Du kommer att föda ett barn, och du skall ge honom namnet Joshua. Han kommer att vara en vägvisare, en Messias bebodd av Gud. Han ska bära Guds ord vart han än går och kommer att frälsa människorna från deras synd genom att lära dem Aristotles visdom."
Därefter gav sig ryttaren av igen, tillbaka till den avlägsna plats han kommit från. Maria vaknade och såg hur Joseph såg på henne med ögon som var fyllda av kärlek.
Och det skedde som drömmen sagt. Maria födde ett barn, hans föräldrar gav honom namnet Joshua, allt efter Aristotles profetia.
Barnet föddes i Betlehem i Judéen. På grund av överbefolkningen i staden kunde paret bara hitta en förfallet hydda att vila i, ty det fanns inget annat ställe att bo. Men när barnet föddes tycktes han, för alla som såg honom, vara full av gudomligt behag, ty han utstrålade ömhet och lugn. Därför donerade den lilla byns invånare saker för att detta av Gud välsignade barn skulle ha allt han behövde. Somliga tog med sig linnen, andra lagade hyddan, och ytterligare andra tog med sig mat och kläder till de lyckliga föräldrarna.
Maria var överväldigad av lycka. Hennes glädje strålade ur henne och hon tackade Den Högste för hennes barns födsel varje dag därefter.
Det var på denna lugna och fridfulla plats som Joshua började sitt liv, långt från våld och fördärv... innan... |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:58 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel II
Maria var för lycklig över att vara mor till den pojke som skulle bli Messias för att hon skulle kunna hålla tyst om saken. En dag när hon gick till fontänen för att hämta vatten så träffade hon en av kungen av Judéens kurtisaner som hette Elitobias.
Elitobias, en lärd som tjänade staten med stor entusiasm, levde i oanständig lyx, som närde sig själv med kött, fisk och mjölk. Hon var van vid att göra narr av Marias fattigdom. "Jag tjänar detta områdets största kung, vår älskade Mistral IV", sa hon till Maria.
Då begick Maria ett misstag. Hon stod inte längre ut med Elitobias sarkastiska repliker, hon svarade: "Och jag är Messias moder. Joshua kommer att bära Aristotles budskap och avsätta alla era onödiga kungar och era onödiga profeter. Mistral IV är en tillfällig kung, ty min son kommer att överträffa honom i karisma och hans namn kommer att vara ingraverat i folks minnen mycket längre än din kung."
Då bekymrades Elitobias, som trodde på drömmar och ödets tecken. Hon återvände hastigt till Mistral IVs palats för att varna sin herre.
Mistral IV var som en man av marmor, en staty polerad av tidens ärg. Han var mörk, en änkeman, otröstlig över sin förlust och fjärran från alla. Som prins hade han besegrat medier tack vare ett listigt system av taljor och vagnar. Men sedan dess hade hans ryktbarhet bleknat, och han hade blivit en tyst och isolerad kung, en olycka för sitt folk. Svartsjuk tack vare sin makt hade han krävt att leda sina undersåtar, men låtit sin ränksmidande fru kontrollera kungadömet. Han lämnade inte längre sitt palats lyx, med undantag för när han kvävde en komplott eller ett uppror.
När Elitobias, för vilken han hyste viss förkärlek för, berättade vad hon hade hört blev han förvånad. Därefter frågade han: "Vem är denna bondtölp, vid namn Joshua, som ska rädda sitt folk? Var kan jag hitta honom? På vilken markand? I vilken restaurang?"
Elitobias fortsatte sitt fördömande tal, i hopp om att sålunda få en belöning från denne kalla tilldragande kung.
"Enligt Maria så är Joshua Messias, vägledaren, gudomlighetens spegel. Han som förutsades av Aristotle och han, som enligt profetian skall föra vackra ord till människorna och bekräfta de Aristoteliska rättesnörena. Hans inflytande kommer att vara stort och många hans lärjungar, som kommer att känna igen sig själva i honom och Aristotle i årtusenden framöver. Du kommer att hitta honom i Betlehem."
Med dessa ord kände Mistral hur hans gamla vidskeplighet och minnet av hans tro som han en gång känt, men hade tryckt tillbaka och dränkt i sitt hjärta, reste sig inombords. Han var rädd att förlora sin tron och tog detta hot mycket allvarligt. Han tillkallade sina vakter och sa:
"Vakter, en man har nyligen fötts, en som kan säga emot mig. Det är nödvändigt att oavsett priset förhindra att han talar. Han är i Betlehem. Finn honom och döda honom! Använd mitt system med taljor och vagnar om det visar sig nödvändigt!"
Då eskorterades kungens vakt ut och reste mot Betlehem.
Men under natten hade Maria ytterligare en dröm. Hon såg ryttaren som hade tillkännagivit Joshuas födelse. Han visa sig återigen för Maria och sa: "Stig upp! Ta Joshua med dig och ge dig av. Far norrut, till ön Cypern, och stanna där tills dess ni kallas åter, ty Mistral vill döda barnet."
Då steg föräldrarna upp, samlade ihop sina brödlimpor och sin majs och vandrade norrut, förbi Tarotshé. De lämnade landets gränser och stannade på Cypern så länge hotet kvarstod.
När Mistral IV fick höra att föräldrarna hade lämnat landet blev han mäkta vred och ropade: "Vakter, denna Joseph och denna Maria är agitatorer! De har trotsat mig och är ny skyldiga till förräderi genom att trotsa mitt kungliga påbud! Utplåna dem omedelbart! Och denna... denna... släktlinje måste brytas. Gå och finn alla barn som är yngre än två år och döda dem, med katapult om det visar sig nödvändigt."
Då gav sig Mistrals berömda arméer av, dessa arméer som kunde samlas på bara ett par minuter. De finkammade landsbygden, de undersökte varje marknad, varje restaurang. De lämnade meddelanden där de bad befolkningen att föra varje barn under två år till auktoriteterna, för att räkna dem, påstod man.
Och folket förde troskyldigt sina barn och barnbarn till auktoriteterna utan att ana det drama som utspelades. Tårar spilldes, plågade skrik hördes, och man såg blod, svett och tårar. Dessa fruktansvärda, smutsiga och ondskefulla vakter skar halsen av dessa små oskyldiga själar inför ögonen på deras föräldrar.
Och den mörke tittade tyst på massakern från sin tron, kall och avlägsen. Efter denna kris föll kungen ned så djupt i sin dvallika tystnad så att han, på senare år, glömde äta och förlorade sin styrka. Han blev svag, därefter ett benrangel och slutligen dog han.
I Cypern fick Joshuas föräldrar höra talas om Mistrals död och trodde att barnet var utom fara. Då bestämde sig Joseph och Maria för att återvända till Judéen, men de valde att kalla sin son Christos istället för Joshua för att inte dra uppmärksamheten till honom. de samlade ihop de brödlimpor och den majs de hade kvar och begav sig söderut. de passerade Tarotshé och kom slutligen till en stad som hette Nasaret, åter igen fullföljandes Aristotles profetia. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:58 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel III
Sålunda växte Christos upp i byn Nasaret, uppfostrad av sin far Joseph (en snickare) och sin mor Maria.
Eftersom Christos var ett exemplariskt barn och full av kärlek så var han omtyckt i hela grannskapet. En kvinna, överträffandes alla andra i generositet, erbjöd paret en liten köksträdgård. Sålunda odlade Maria grönsaker samtidigt som Joseph var och högg ved i den närliggande skogen. Grönsakerna verkade ha gjort Christos gott eftersom han genom hela sin barndom visade en ovanligt hög karisma för någon så ung, ett barn. Hans ord var av guld och när han talade lyssnade alla uppmärksamt, utan att våga avbryta.
Maria som fortsatte sin grönsaksodling hade snart råd att köpa en liten äng där några får kunde beta.
Christos tyckte om idén med dessa lugna djur. När man frågade honom varför, med tanke på det hårda arbetet det krävde, så svarade Christos: "Gud gav oss arbete så att vi varje dag ska kunna förtjäna titeln "Guds Barn". Han han beviljade oss att stå ovan djuren och vara de enda som tog emot talets gåva, eftersom vi var de enda som kunde älska Honom så som Han älskar oss. Jag tycker om dessa bockar och tackor, inte för att jag hoppas att de skall återgälda det, utan för att de, precis som vi, kommer från Den Högste."
Christos hjälpte ofta sin far att transportera hem trä från marknaden, och såg på när Joseph arbetade med trät och gav det form. En dag sa Christos: "Detta trä som du hyvlar och sågar för att göra ramar är som en bild av denna värld. Precis som trät blir världen vad vi gör den till, så vi måste bearbeta den med kärlek och uppmärksamhet. människorna är ramar, och jag skulle göra dessa ramar till min kyrkas rygg."
Maria förberedde en måltid genom att blanda bröd med majs och mjölk, hon kokade allt i en lerkruka. Christos sa till henne: "Denna måltid som du förbereder, denna mat du blandar samman symboliserar människor. Ty vi måste blandas samman för att formas och befria denna lyckans doft."
I gengäld lärde Joseph och Maria sitt barn dygdernas principer. Christos visade i detta område en ovanlig mottaglighet. Han inte bara förstod dessa föreskrifter: han levde efter dem. Han andades dygder och byns invånare påverkades av hans exempel.
Christos älskade att vandra på landsbygden och i öknarna, att tillbringa tid i naturen, beundrandes skapelsens skönhet. Han delade högt gräs, och stod i dynernas sand. Han vandrade på vägarna, klättrade i bergen och begrundade världen, beundrade dess harmoni och hur dess beståndsdelar passade ihop. Kanske tänkte han även då på den ursprungliga orsaken till all denna skönhet?
Så passerade hans barndom och uppväxt, bland människor som han älskade. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:59 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel IV
När Christos var vuxen beslöt han sig för att lämna sina föräldrar för att resa genom världen och hjälpa dess folk. Han lämnade sitt hem med fullt utvecklade idéer om Aristotles rättesnören och Guds meddelande.
Efter att ha tagit farväl av sina föräldrar begav han sig iväg. Han vandrade på branta vägar, klättrade i berg, vandrade över slätter, och korsade floder.
Under sina resor mötte han många människor, ofta klädda i trasor, som sökte medlen att nå en högre sanning i meditation och resor. Christos stannade och talade med många av dessa människor och berikades av deras erfarenheter och ödmjukhet.
Men han såg också excentriska och sådana som levde i lyx, galna och eremiter. Kort sagt, han såg flera lösdrivare som genom mänsklighetens hat avsade sig sällskap och stadslivet.
Då försökte han närma sig dessa stackars människor; han talade med dem och förklarade Aristotles filosofi och Den Högstes undervisning.
"Aristotle", sa han, "lärde oss att den vise mannen måste ta del i stadslivet. Se på er själva, mina vänner. Är ni lyckliga? Vet ni vad det innebär att vara människa bortom all ära och redlighet? Mina vänner, vet att människan är skapad för att bo med sina grannar."
Efter att ha sagt detta så lindrade han sina ord på samma sätt:
"Men glöm inte att varje människa också har en personlighet, varje människa har sin egen relation till Gud och naturen. Glöm inte det. Skaffa er själva tiden och resurserna som behövs för reflektion. Få tid att samla er själva, bortom staden, för att finna er själva på nytt, i bön och meditation. Er andes ro och koncentration kommer att hjälpa er att reflektera Guds kärlek tillbaka på honom. Då är er avskildhet ett medel att ta skydd från staden, för att bättre begrunda och uppskatta den."
Hans övertalningsförmåga var sådan att alla de som korsade hans väg övertygades. Och efter att ha talat med Christos återvände de till sina städer och orsakade förvåning och glädje hos stadsborna.
Tiderna var hårda, och alla väntade på Messias ankomst. Emellertid återvände många till sina antaganden medans de sa: "Christos, vår räddare, har anlänt, som det är känt i Aristotles profetia."
Men Christos kände ett behov av att dra sig tillbaka ett tag för att samla sig själv. Så han isolerades från världen när han vandrade i öknen. Hans andliga tillbakadragande varade i fyrtio dagar. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:59 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel V
Joshua hade redan varit i öknen i flera dagar. Han drack sitt vatten och åt gräshoppor direkt från sanden. När han var trött så fylldes han av begäret att lägga sig ned och inte gå längre. Det var som en mystisk kraft talade till honom:
"Stanna Christos av Josephs ätt, ty du är trött. Om du så önskar så kan du vända om och återvända hem utan vidare utmattning."
Det var Varelsen Utan Namn, den hade bott i mörkret i årtusenden. Den ville inte att Guds ord skulle spridas genom Christos. Han hade beslutat sig för att korrumpera Christos för att driva honom bort från hans rättfärdiga uppdrag. Om trädets rötter ruttnade så skulle det aldrig bära frukt.
Christos svarade utan vrede: "Lämna mig, du som vill att jag ska förlora mig själv i lättja. Jag kommer att fortsätta, ty världen tillhör dem som stiger upp tidigt.!"
Och frestelsen att vila skingrades.
Därefter fastade Joshua i flera dagar, han blev hungrigare och hungrigare. Hans mage var smärtsam för honom, och begäret att äta den proviant han hade kvar i sin fårskinnspåse uppstod. Varelsen Utan Namn, begåvad med hög karisma, sa:
"Öppna din påse Christos av Josephs ätt, ty du är hungrig. Ät detta kött och detta bröd som väntar på dig... du kan alltid äta gräshoppor senade. Tänk på din nuvarande hunger."
Christos svarade återigen utan vrede: "Lämna mig, du som vill att jag ska förlora mig själv i girighet. Jag ska inte öppna min påse, ty världen tillhör dem som kan stå ut med hunger."
När Christos var i öknens vackra landskap, trött och hungrig med en värkande kropp, så såg han plötsligt vid horisonten en svag antydan till en oas. Den var en liten sjö, omringad av gröna buskar. Oasen var fortfarande långt borta, men skrik av lycka tycktes komma från den. Christos såg snart siluetterna av nakna kvinnor som badade i vattnet. Varelsen Utan Namns honungslena röst sa:
"Varför tvekar du Christos av Josephs ätt, varför går du inte till dem? Hör du dem inte, dessa vackra kvinnor som kallar på dig? De är här för din skull! Och så vackra, herre gud!"
Christos svarade utan vrede: "Lämna mig, du syndernas röst, du som vill dränka mig i lusta. Jag kommer att fortsätta, ty så sant som jag säger det till dig, så kommer denna oas och dessa kvinnor att försvinna framför mina ögon."
Och snart försvan bilden av oasen och kvar fanns endast öknen, så långt ögat kunde se.
När Joshua fortsatte att vandra, utan att se bakåt, såg han plötsligt en stor stad framför sig. Staden var praktfull, murarna och bröstvärnen dolde inte dess rikedom. Dess hus, dekorerade med guld och dyrbara stenar, tycktes skina som tusentals eldar. En kupol reste sig över staden och överglänste allt annat. Det var borgmästarens hus. Varelsen Utan Namns mjuka röst talade till Christos:
"ser du denna vackra stad? Tänk på dess rikedomar! Med dina förmågor kan du bli dess borgmästare om du så önskar. Ty om du verkligen lyckades fasta under alla dessa dagar, och stod emot trötthet och lusta; då är din karaktärsstyrka tillräckligt för att ge dig en plats vid sidan av Den Högste!"
Då svarade Christos, fortfarande utan vrede: "Lämna mig, du ondskefulla ande som vill att jag förlorar mig i stolthet, begär och girighet. Jag skulle motstå dessa synder också här, ty den som ger efter för sina impulser är svag."
Då skrek Varelsen Utan Namn: "Gud gjorde oss till sina barn eftersom vi är den starkaste av Hans varelser. Bland oss är jag Hans ögonsten, ty jag är starkast av oss alla. Jag ensam förstod att starka alltid skulle härska över de svaga, på samma sätt som ni härskar över korna, grisarna och fåren. Gud gav oss sin skapelse för att vi skulle få uppleva kroppens och andens tusentals nöjen som vi förtjänar. Hur kan man bättre visa vördnad för Honom än genom att uppskatta Hans skapelses nöjen?"
Men Christos svarade: "Lämna mig frestare! Din närvaro i skapelsen är en förolämpning mot Gud. Vet att du inte är Hans ögonsten. Han förvisade dig till mörkret eftersom du lämnade hans ljus. Han låter dig existera endast för att pröva sina barns tro."
Därefter lade han till: "Gud gjorde oss till sina barn eftersom vi var de enda som förstod att Han älskar oss, därför önskar han vår kärlek i gengäld. Han gav dig inte din plats, skamliga varelse, för att du inte har en själ, för att ditt hjärta är svart som kol. Må vara att världen, skapad av Gud, har tusentals nöjen och mer därtill. Må vara att vi visar vördnad för Honom när vi uppskattar dem. Men dessa nöjen skall smakas, inte slukas. Endast dygdighet, sådan som Aristotle profeten lärde oss, låter oss uppskatta dessa världsliga nöjen utan att falla ned i lastbarhet och synd."
Slutligen avslutade han: "Det är därför som synd är förnekande av gudomlig perfektion. Totalt övergivande av de många nöjena är samma sak som avvikande från Guds kärlek, medans avsmakandet av den lämpliga mängden nöjen i den gudomliga skapelsen endast kan nås i kärleken till dess skapare. Lämna mig nu!"
Varelsen Utan Namn som hade krypt vid Joshuas sida försvann omedelbart och lämnade Joshua ensam i öknen. Christos hade korsat detta frestelsens land på fyrtio dagar. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 1:59 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel VI
Vid den här tiden var världen i kris. Det vimlade av hedniska religioner. Det fanns också många som hade glömt Aristotles föreskrifter och tillbad falska avgudabilder. Andra var samlade i en mäktig kyrka och hävdade att de följde Aristotle, men hade avvikit från hans meddelande eller missförstått det. Lyckligtvis så fanns det fortfarande de som levde i dygdigheten så som vår förste profet lärde oss den.
Det måste vara känt, mina barn, att varken den mäktiga kyrkan eller avgudabildernas tillbedjare följde massans törst efter det gudomliga. Sålunda levde Judéens invånare i synd och vände sig mer och mer bort från Den Allsmäktiges förträfflighet.
Det fanns fortfarande de som försökte samla människor av välvilja, men majoriteten vältrade sig i oanständigt överflöd och horeri. Detta nöjets liv gjorde att människorna föredrog individualism istället för gemenskap och kommunikation. Många vilsna själar ville vända sig till sin andlige vägledare, överprästen i landet, alla prästers chef, men denne förblev tyst inför dem.
Han var en fåordig man som lakoniskt svarade alla frågor med: "Var inte rädda, öppna era armar mot Aristotle."
Efter sitt prov i öknen återvände Christos till civilisationen och predikade de goda nyheterna och Aristotles meddelande på många platser i staden. Han sa: "Ångra! Erkänn era synder, ty Den Högste tycker inte om att se att synd har invaderat och erövrat människornas städer."
Många människor lyssnade till hans tal. Två av dem, en hantverkare och hans lärling, slogs av riktigheten i hans tal. Dessa var Titus, och er tjänare, Samoht.
Vi närmade oss Christos, snart åtföljda av vår vän Paulos, trots att vi bara var allmoge. Jag var yngst, fortfarande föga mer än ett barn... men det var jag som talade: "Lärare, dina ord är så sanna, snälla lär oss Aristotles budskap."
Då svarade Christos, rörd av min ungdomliga oskuldsfullhet: "Föl mig då. Er handel, era varor och era verktyg måste vänta tills ni avslutat ert uppdrag. Ty ni skall i kyrkan bygga det vackraste fredens instrument som världen någonsin skådat. Jag kan lära er Aristotles visdom och Guds meddelande, men ni måste själva lära er altruism och självuppoffring."
Vi anslöt oss till en stor folkmassa, alla på väg till basilikan där överprästen bodde. Mannen sov djupt inför en förbluffad folksamling som letade efter minsta rörelse, väntandes på den ceremoni som han skulle ha utfört.
Christos gjorde entré med sina två följeslagare och sa: "Varför uppehåller du de som har kommit till dig med en längtan efter tro? Varför svarar du inte på deras lidande?"
Christos vände sig mot oss och sa: "Märk väl: Denna man representerar synden som trängt sig in i Guds tempels hjärta. Han är er förebild, mina vänner, i vem era själar, som Guds varelser, förmärker synd. När man inte rör minsta finger så förtjänar man inte att vara kung. Och du, trons kung, vad gör du? Ser du inte att din kyrka faller samman omkring dig? Hör du inte de förlorade själarnas skrik, som kallar dig att hjälpa dem utanför dina murar?"
Väckt av Christos röst reste sig överprästen och skrek: "Och varför är inte denne man fängslad? Herre gud, du nöjer dig inte med att bryta dig in! Det är nödvändigt att se till så att du inte börjar för mycket för att kunna spränga mitt krubb också!"
Vid dessa ord vände sig Christos tillbaka mot sina lärlingar och sa:
"I sanning, säger jag till er; det är bättre att höra än att vara döv! Denna man har fallit ned i det överskridande Aristotle fördömde, tyst för det mesta, men trots detta så säger han för mycket när han talar. Han känner inte till måttfullhetens dygd, inte heller lyckans medelväg." |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:00 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel VII
Jag skulle alltid minnas den dagen mina vänner. Efter att vi lämnat basilikan möttes vi av synen av hur några dagdrivare for ut mot varandra. Vi försökte avråda Christos, men han lyssnade inte utan närmade sig de grälande.
Han förstod snart orsaken till konflikten framför honom; ett får var löst, plågat av ropen som kom från alla håll. På fårets vänstra sida fanns det hedningar i täten stod deras präst och höll i en lång kniv. På den andra sidan stod några som var missnöjda med den hedniska religionen och som avvikit något mindre från Aristotles föreskrifter än den första gruppen. Den andra gruppen var emot det barbariska offer som förbereddes till de falska gudarnas ära. De båda grupperna skrek våldsamt åt varandra.
Då ropade Christos lugnt på det stackars fåret som fogligt började gå mot honom. Christos lugnade det och sade åt det att gå sin väg. Då gav sig fåret av. Men den hedniske prästen fylldes med ilska mot Christos och började gå mot honom med kniven i högsta hugg. Nu ställde vi oss framför Christos, Titus, Paulos och jag själv fick snart sällskap av nio av dem som hade stått i den högra gruppen. Men Christos vandrade framåt och ställde sig ensam framför prästen. Denne stirrade hårt in i Messias ögon, bleknade, och lämnade platsen utan ett ord, följd av hedningarna.
Då vände vi tolv oss, häpna över vad som hänt, mot denna stora och mystiska man. En av oss, en man som jag inte kände då, men vars namn var Thanos, frågade honom: "Vem är du som lugnar lamm och vars ömhet tvingar bort de hedniska skändligheterna?"
Då svarade Christos: "Jag heter Christos, och jag är av Josephs och Marias ätt. De som känner mig säger att jag är Messias på grund av min kärlek till Gud och mina medmänniskor."
Och vi utropade: "I sanning, ingen av oss betvivlar detta. Vi tackar Den Högste för att Han sände dig till oss, så att Hans ord lyser upp våra liv och Aristotles profetia uppfylls."
Och Christos svarade: "Det är i sanning sorgligt att så många av Guds barn har vänt sig från Hans kärlek. Det är nödvändigt att vägleda dem så att deras fel rättas till. Kommer ni att följa mig och göra er själva till Guds ords apostlar?"
Jag såg på gruppen som inte redan kände Christos och som tycktes vara delade mellan glädje och bekymmer. Och de frågade Messias vad de behövde göra. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:00 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel VIII
Då, mina barn, upplyste Christos oss! Hans ord förblir inristade i mitt minne.
"Mina vänner", sa han, "missförstå inte! De som inte lever i den vänskap Aristotle lärt oss kommer att brinna i Gehennas tusen eldar. De som ger efter för syndens frestelser, de som inte känner till dygderna, de kommer att sluta i helvetets eldar. De som ger efter för syndens honungslena stämma, som fängslas av dess tal, dessa kommer att följa den i mörkret. De som slutligen avsäger sig Guds och sina medmänniskors kärlek, som tar sin tillflykt till sin egen själviskhet, dessa kommer att sluta i helvetets fördärv. Akta er, bröder och systrar, var omsorgsfulla och försiktiga! Ty ingen vet vilken dag profetian slår in. Ingen vet vilken dag som är tidens slut."
Vi lyssnade uppmärksamt på vad han sa, med känslan av att denna dag var avgörande för våra framtida liv. Och de nio andra som hade gått emellan stod med öppna munnar, förbluffade över att höra så mycket sanning och riktighet från en sådan människa.
Christos började på nytt: "Ni vill ansluta er till mig? Då måste ni hysa kärlek i era hjärtan och följa mig, ge mig lite av er tid och era varor. Å andra sidan, om ni väljer att viga era liv åt att visa andra kyrkans väg, då måste ni snarare prioritera Gud och ta avstånd från era varor, ert arbete, era verktyg och ta farväl av era familjer... Föredra enkelhet och undervisning framför de rikas prydnader och vackra grannlåt. Ty vårt uppdrag kommer att kräva att vi ger upp vår egen nytta till förmån för allmänhetens nytta, i utbyte får ni renhet bland Guds barn."
Därefter fortsatte han: "Om er familj inte förstår ert val, be då för dem, ty då är de ej mottagliga för Guds budskap. Om någon stoppar er och försöker börja bråka med er, bli inte vred på honom, be för honom, ty han är ej mottaglig för Guds budskap. Om era vänner avhåller er, ta då dem med er, så att de också kan finna Guds budskap.
Vägen kommer att vara lång och tröttsam, ojämna vägar, avlägsen horisont, starkt lutande backar, men solen ovanför kommer att vägleda våra steg. Vi kommer att råka ut för problem, bråka, hysa vrede, passioner och tvekan, men kärlek kommer att binda oss samman och Gud själv kommer att stödja oss.
Om du vill leva ensam, gå vart du än önskar, om du vill äta och resonera som du själv vill, då hindrar ingenting dig. Men om någon slår dig och du faller, då kommer där inte att vara någon som kan hjälpa dig.
Om du vill leva i gruppen, i dina vänners och massans kärlek, om du vill dela ditt bröd med dina vänner, följa dina bröder och systrar, kom då och följ mig. Då kommer en broder att stanna och hjälpa dig om du faller på vägen."
Och vi, hans vänner, lyssnade och godkände Christos. Vi var från och med nu tolv som följde honom. De sex kvinnorna hette Calandra, Adonia, Helene, Kyrène, Ophelia och Uriana. de sex männen var Daju, Thanos, Paulos, Nikolos, Titus, och Samoht, er tjänare. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:00 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel IX
Och det var på detta vis, vandrades från den ena staden till nästa, som Christos spred de goda nyheterna till folksamlingarna. Varje gång slogs folket av hans ords riktighet och kraft, så att Christos från Galiléens berömmelse spred sig till Jordens avlägsnaste hörn, och folkmassornas storlek ökade för varje ställe Christos besökte.
Han sa ofta: "Älska Gud som Han älskar er och lev i vänskap med andra, såsom Aristotle lärde er." eller "Tro på den kärlek som Gud hyser för er, och älska Gud i gengäld."
Han kunde också säga: "Er solidaritet känner inga gränser! Minns, mina vänner, att Aristotle levde i ett land som inte tolererade andra människor. Idag måste ni veta att alla nationer förtjänar respekt, och deras folk förtjänar frihet och vänskap."
Slutligen avslutade han: "På samma sätt ska solidaritet och vänskap inte begränsas till könen. Ty både män och kvinnor är Guds barn och är därigenom likar."
På vägen träffade han många sjuka och rörelseförhindrade, och då såg vi ovanliga saker: det räckte med att Christos rörde en spetälsk eller blind för att dennes oförmåga skulle försvinna. De sjuka kände sig levande igen när han närmade sig, och fulla av nytt hopp. Den stumme började tala, den döve började höra, den blinde började se, den lamslagne började gå, och alla välsignade de Christos och Den Högste, lovprisade och tackade dem av hela sina hjärtan.
En dag fann vår lilla grupp pilgrimmer en man som led väldigt mycket, han hade anfallits när han gick på vägen. Mannen hade inte styrka nog att gå vidare. Han hade inte druckit på länge. Då vände sig Christos mot den törstige mannen och sa: "Ljus, ljus, du är ljuset i ljuset. Din tro gör dig självlysande och räddar dig!"
Vi hade inget vatten till den stackars mannen, men Christos sa: "Det gör ingenting, han måste bara dricka ur mina händer." Och Christos knäböjde, förde samman sina händer och formade dem till en skål och förde dem mot den olyckliges läppar. Då hände ett otroligt mirakel, och Christos händer fylldes med vatten som mannen kunde dricka. När han druckit sig otörstig så tog vi honom på våra axlar och bar honom till byn där han bodde.
Detta är bara ett exempel på alla ovanliga saker som Christos gjorde när vi följde honom på hans resor. Dessa saker som han gjorde som om det var det naturligaste i världen, gjorde att vi fängslades av den kraft som Gud gett honom. Och vi fortsatte, med sällskap av vår Messias kärlek och sanning medans han berättade många liknelser som förblir ingraverade i mina minnen och vilka jag också vill överföra till er, mina vänner, när jag får tillfälle till det...
Vi närmade oss Jerusalem, den stora kosmopolitiska staden som vimlade av rika människor. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:00 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel X
Vi anlände till denna stora vackra stad en strålande dag. jag kan fortfarande se solen strålandes i mitt huvud, det mjuka ljus som mina ögon knappt skulle kunna se idag. Min ande bevarar detta minne på en djup plats.
Vi gick igenom portarna för att vandra till stadens centrum, ett stort ställe med strömmande aktivitet. Det var här varor utbyttes, det var här försäljare sålde frukt, grönsaker, trä, eller till och med kläder som exempelvis skor, bälten och hattar.
Ett öronbedövande oväsen härskade på denna plats. Och ändå blev alla tysta när Christos gick upp på den centrala fontänen och presenterade sig för folksamlingen, och snart hördes inget annat än hans klara och mjuka röst som flöt i tystnaden.
"Jerusalems män och kvinnor", sa han, "kom till mig och hör Guds ord. Han vill bara dela sin kärlek med er. Älska Honom, då kommer Han att fylla er med glädje, och glädje kommer också att bo i era själar. Avsäg er Hans kärlek och Han kommer att lida, och Hans sorg kommer att bero på på ert ännu större lidande."
Då samlades folket kring Christos, och många var de som frågade honom: "Men vem är du, främling, som så väl känner Guds kärlek?"
Christos svarade dem: "Jag är Christos från Nasaret, Messias, vägvisaren och det gudomligas spegel, bebodd av Gud. Profeten Aristotle tillkännagav min ankomst, och nu visar jag er vägen ni måste följa för att leva i Den Högstes kärlek."
Men somliga tvivlade fortfarande på hans ord och sa: "Hur vet vi om du säger sanningen, eller om dina ord bara honung vars avsikt är att fylla våra öron och leda oss bort från Hans sanna meddelande?"
Christos svarade dem: "Se på er själva, ni var tysta när jag talade, och nu är ni alla samlade här nära mig! Lyssna till era hjärtan, som skriker efter den tro som genomsyrar mina ord. Se er bara omkring! I denna folksamling omkring mig finns många lama som har rest sig för att höra mina ord, många av de svårt sjuka har närmat sig mig, utan att inse att de är botade för evigt, flera gamla män har funnit sin ungdom på nytt när de lyssnat till mig. Detta är för att Gud älskar oss, och de som lyssnar på mig och tror på mig välsignas av Honom.
Då häpnade alla, och nyheten att Christos, förutsedd av Aristotle, äntligen hade anlänt spreds i hela staden. Följaktligen så samlades alla de som i sig hade något ospecificerat spår av mänsklighet och gudomlighet, och de som länge känt ett visst obehag av de hedniska gudarna, för att höra Messias tala.
En halvtimme senare var gatorna överhopade av förbipasserande, man kunde inte cirkulera i stadens centrum, ändå var utkanterna övergivna. En förbipasserande kunde tillbringa en timme för att vandra samma väg som det tog fem minuter att vandra i mitten av natten eller på tider då det inte var för mycket folk ute. Och vakterna hade stora problem med att hantera problemet.
Men de var inte alla sådana, mina barn... ack, om ni ändå kunnat se det! Om ni hade sett värdshusen tömmas och denna oreda tillrättalagd. Ert ungdomliga uppror skulle få er att älska denna man som trotsade den etablerade ordningen! Föreställ er, kära vänner, alla de övergivna aktiviteterna? Den lamslagna staden, den blockerade ekonomin? |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:01 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel XI
Hela staden pressade sig samman kring Christos. Och han fortsatte att tala, så tyst att det var anmärkningsvärt att han kunde höras. Men inte ett enda ord förlorades av någon i massan.
"Se, denna stad, Jerusalem, kvävs av sin brist på medmänsklighet. Ni har förlorat värdet av vänskapen och delandet. Men ni har också förlorat det viktigaste av allt: ömhet! Denna stad kvävs av bristen på kärlek och ömhet! Ser ni soppköken; vilka av er gjorde mat och gav bröd åt lösdrivarna?"
Och människorna sänkte sina ögon, de skämdes över sin brist på generositet En av dem, som hette Natchatcha, vände sitt ansikte mot honom och sa: "Lärare, vad behöver vi göra för att leva i Guds kärlek?"
Då svarade Christos henne med ett leende: "Guds trogna, de som lär sig Aristotles läror och vill följa den väg jag visat er måste forma en livets gemenskap. Denna gemenskap kommer att finna sin riktning, och kommer att tillåta var och en att leva i dygdighet, om hon eller han delar den vänskap som var och en måste visa de andra i gemenskapen. För att vägleda er så skulle jag att vara denna gemenskaps fader, jag skulle sätta upp dess principer, och mina efterträdare kommer att göra på samma sätt efter mig."
Då vände sig Christos mot Titus som stod i närheten, "Titus, kom hit min vän. Titus, du är stark och livskraftig. Du kan hjälpa mig att bära denna gemenskap; du kommer att vara min näststående. Nu Titus är du Titan, och det är med hjälp av din styrka som jag kommer att bygga en titanisk kyrka!"
Och han vände sig mot de andra apostlarna, som grimaserade och tjurade, och sa: "Och ni, titta på er själva, nu glömmer ni dygdigheten och blir svartsjuka! För att tillhöra denna gemenskap, Gud trogen, kommer ni att behöva hålla er själva rena och över synd. Men jag kan se att ingen av er kan anse sig ha nått den nivåns dygdighet. Vänd er mot Gud, mina bröder, ty Han är nåderik och det återstår för er att tvätta bort era fel och följa vägen som jag visar er.
Var sålunda inte bedrövade, ty ni kommer att vara mina arvtagare. Ni kommer att bära de goda nyheterna till alla nationer genom att hjälpa Titus att bygga min kyrka. Sålunda ber jag er att vara vägvisare åt de som är Gud trogen. Var modeller åt de som lyssnar på er, ty dålig vägledning visar en dålig väg för de som följer den. Jag väljer er till biskopar. Ni kommer att ha ansvaret för er flocks säkerhet."
Slutligen ansåg Christos att folksamlingen hört tillräckligt för ögonblicket och skingrade dem. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:01 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel XII
När folkmassan skingrades tömdes platsen och gav plats åt de soldater som tjänade det romerska ombudet. Det var då, mina vänner, som jag upplevde ett av mitt livs största rädslor; soldaterna, klädda i blodrött, samlades plötsligt på platsen. Det verkade som om de kom från alla håll på samma gång.
Somliga dök upp på murarna och andra lämnade olika byggnader och blockerade alla utgångar. En mäktig orator kom sedan gående från guvernörens palats, ledsagad av en rubust centurion.
När denne mäktige oratorn stannade när han nådde fram till mitten av utrymmet så stannade han och lutade sig mot sin centurion. Slutligen tog han till orda och hans stora brutala röst skrek åt oss: "Du, Christos, som säger dig vara messias och vägvisaren! Jag säger att du skadar denna stad. Du är en upprorens skapare, en farlig revlutionist, en kaosets man. Jag beordrar dig härmed att följa mig!"
Vi andra, hans apostlar, var lamslagna av fasa. vi hörde inte den lätta bris som fick de romerska mantlarna att fladdra. Och vi såg nervöst på och väntade på Christos reaktion. Daju var skräckslagen, han hade blivit mest upprörd över att inte ha valts av Christos att bygga hans kyrka.
Då talade Christos till centurionen: "Jag säger dig, man av föga tro, att det inte är jag som ska följa dig, ty det är du som ska följa mig!"
Då beordrade den mäktige oratorn centurionen att gripa Joshua, och officeren närmade sig oss sakta med ett vilt uttryck. Jag andades i takt med hans steg, och försökte att lugna mitt hjärta som slog snabbt och skräckslaget. När centurionen stod ansikte mot ansikte med Christos såg han honom i ögonen, länge och intensivt. Så plötsligt tog han av sig sin hjälm och sjönk ned på knä framför vår messias, hållandes i sin mantelkant.
"Lärare", bad han, till stor förvåning för sin överordnade, "jag vill följa dig och tillhöra din gemenskap av troende. Vad måste jag göra? Jag vet att jag syndar och att jag har tjänat en ond herre, men jag begär några ord från dig. Berätta hur jag ska åtgärda vad jag har gjort!"
Då hjälpte Christos honom att resa sig upp och inför romarnas blickar sade han: "Syndat, sa du, och du har gjort det första en troende måste göra; att vara ödmjuk och bekänna. Sålunda förlåter Gud dig om din ånger är uppriktig."
Christos vände sig mot sina apostlar och fortsatte: "Och ni, vet att er flocks synder är förlåtna om de kommer och erkänner dem inför era öron; om de är redo att gottgöra dem."
Därefter närmade sig Christos fontänen och sade till centurionen: "Genom Den Eviges nåd tvättar jag bort dina synder, förnyar dig genom vatten, källan till liv."
Och Christos satte samman sina händer under fontänens vattenståle. Han skvätte ned centurionen med vatten och viskade orden: "Herre, nedlåt dig till att tvätta denne man från synd, och ge honom sålunda en ny födsel bland de troende! Jag ber om detta i Den Högstes namn. Amen."
Sedan kallade Christos oss till honom, och vi, hans apostlar, befästes av Christos i fontänens vatten, varigenom vi fick en andra födsel. Han sade till oss: "Mina apostlar, män och kvinnor, genom Guds nåd renas ni härmed från era synder. Visa Honom att ni är värdiga denna ära Han gör er, ty dopets sakramente kan dras tillbaka från dem som förråder dess innebörd."
Det var ett av mitt livs mest lidelsefulla dagar, och en dag som jag aldrig kommer att glömma, så tydligt är den ingraverad i mitt minne. Våra känslor var på sin högsta nivå när vi insåg att soldaterna hade lämnat platsen. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:01 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel XIII
Ja! denne man tycktes full av under. Hans tro var så stark att han tycktes stå i permanent kontakt med Den Högste. När vi försökte förstå honom, så vi frågade ut honom, och han svarade alltid: "Mina vänner, Gud finns i allt, ty Han är Skaparen. Det gäller oavsett om man pratar om människor, grässtrån, fjärilar, vindens friska bris..."
Men Christos verkade nästan, i motsats till oss, nå den gudomliga perfektionen; han kände den gudomliga existensen med så stor tro att inga mirakel tycktes omöjliga för honom.
Efter de romerska soldaternas mystiska försvinnande, som jag idag inser måste ha berott på att de skulle hämta förstärkningar, ledde Christos oss mot ett rikt möblerat hus och en medelklasskvinna som sålde mat, dryck och logi. Han hade beslutat att vi skulle stanna där tills nästa dag.
När vår värds dotter kom med vin och bröd så kände Christos genast igen henne. Det var Natchiachia, hon som hade tilltalat honom tidigare, vid nattens folksamling.
Natchiachia hällde vin i Christos kopp och frågade honom: "Lärare, jag lider i djupet av mitt hjärta. Jag vill följa med dig på dina lektioner, men jag älskar en man som lever här, Yhonny. Jag älskar honom med en äkta kärlek, gnistrande likt en diamant… Vad säger Aristotle i denna fråga och vad måste jag göra?"
Christos svarade henne: "När två människor delar en äkta kärlek och önskar föreviga vår art genom fortplantning låter Gud dem göra så genom äktenskapets sakrament, för att leva deras kärlek. Denna så äkta kärlek, upplevd i kraft, förkroppsligar Gud, för Han är kärlek och den kärlek genom vilken mänskligheten existerar i den vackraste vördnad vilken kan visas honom. Men likt dopet är äktenskapen ett åtagande för livet, Natchiachia, omsorgsfullt valt, eftersom ni genom den tro vilken du och Yhonny gifter er i inte kommer att kunna avsäga er det."
Och dessa sista ord slog de församlade med förvåning eftersom ombytlighet var vanlig under tidsepoken… Natchiachia började på nytt: "Men, Herre, kommer vi att vara starka nog för att respektera detta val och leva utan att synda?"
Då svarade Christos: "Vet att människor tvivlar av naturen, och att den kärlek vilken de håller för Gud och sina grannar nu kan riskera lika mycket som vad som helst annat i livet. Men det dygdiga livet är ett ideal vilket människan måste vårda. Och på denna väg kan han få hjälp genom böner. Bönen kan faktiskt vara medlet att stärka denna kärlek när det är nödvändigt. Glöm inte heller nådens kraft vilken ges vid uppriktig ånger."
Därefter vände sig Christos mot oss, sina apostlar, som han hade utnämnt till sina biskopar. Han sa: "Och ni, mina vänner, ni kommer att behöva ägna er helt åt Gud på samma sätt som jag gör, kärlek som den som delas privat mellan två människor kommer för alltid att vara förbjuden för er. Ni måste älska mänskligheten, och inte en särskild människa. I detta är varken giftemålet eller sexuella aktiviteter avsedda för er."
Somliga apostlar var missnöjda med denna regel och började muttra och mumla. Christos tittade på dem och sa: "Dessa restriktioner är priset för ert åtagande. Lär er att tycka om dem, ty de kommer att göra det möjligt för er att genomföra ert heliga uppdrag."
Men Daju, vars kött var väldigt svagt, tittade på Natchiachia med lustfylld blick. Dessutom hade han lätt att bli svartsjuk och uppskattade varken Christos nyvunna vänskap med centurionen eller den välvilja han visade mig på grund av min ungdom. Därför reste han sig och utbrast irriterat: "Och varför skulle jag respektera det? Varför borde jag följa någonting som baseras på ett åtagande som inte relateras till mig? Du gav oss rollen som biskopar, men vaktar själv svartsjukt ledningen av kyrkan."
Då svarade Christos lugnt: "Sanningsenligt säger jag till dig; jag leder eftersom jag är den som är bäst lämpad att vägleda er. Under hela den tid vi rest tillsammans så har jag varit som en far, jag tog hand om er. Men resultatet är trötthet och arbete, inte en upphöjd position Min roll är svår och jobbig... Jag blir trött eftersom jag bär alla människors lidande.
Men du, Daju, jag ser hur vrede kryper fram i ditt ansikte. Vet att den uppgift jag har ålagt dig och de andra är lika ädelt och också kommer att vara svårt. Dessutom kommer du att kunna utse andra vägvisare för att hjälpa dig i ditt uppdrag, andra fåraherdar som kommer att ha ansvaret i varje stad. Och ni kommer att vara de som väljer min efterträdare."
Men Daju var vred. Han hade korrumperats av Varelsen Utan Namn, och eftersom han inte kunde få personlig vinning så lämnade han oss för ögonblicket. Christos såg på mannen som avlägsnade sig, men sade ingenting. Hans blick föll på centurionen, som fortfarande var hos oss, och vars svärd glänste vid hans sida, och sa: "Och du, Gracius, om du också vill bli en av dessa fåraherdar så måste du lämna ifrån dig ditt svärd, ty vapen är en av våldets källor, och ditt uppdrag kommer att vara att sprida vänskap och Guds kärlek."
Därefter upprepade han åt oss alla: "Det är upp till er, mina apostlar, mina präster, att följa den väg jag har visat er, det är upp till er att döpa dem som vill ingå i gemenskapen, det är upp till er att prästviga dem som önskar viga sitt liv helt åt Guds kärlek, det är upp till er att höra bikter från de som önskar tvätta bort sina synder, det är upp till er att straffa dem som inte är värdiga Guds kärlek och att predika åtminstone varje söndag, så att Den Högstes vilja må uppfyllas."
Efter denna episod talade Christos länge med oss om denna kyrka, hur han ville att den skulle formas, med ett huvud och avdelningar, en levande kropp. Och allt vilande på en solid bas; troende. Jag minns alla hans rekommendationer, mina vänner. De är desamma som Titus och de andra lärjungarna har lärt ut och spridit efter att ha förverkligat dem. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
