 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
 Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:01 am Sujet du message: |
 |
|
| Citation: | 
Kapitel XIV
Måltiden var mycket uppsluppen eftersom alla gäster var glada över att fira början på Aristotles nya kyrka. Men jag såg att Christos ögon var fulla av sorg och melankoli. Han var tystare än vanligt, och ändå märkte de flesta av hans apostlar det inte, upptagna som de var av att planera fred och kärlek.
Jag själv skulle aldrig kunna missta mig på Christos humör. Sålunda gick jag fram till honom och sa: "Lärare, varför är du på detta humör? Vad är fel?"
Då viskade han till mig: "Samoht, min unge vän, troende bland de troende, ser du inte att Daju har gått? Utan tvivel för att smida ränker mot mig? Den stackars mannen måste vara korrumperad, men han uppfyller sitt öde så att profetian besannas!"
"Men låt den gamla dåren gråta i sitt hörn", svarade jag honom, "ty om romarna hade velat ta dig så hade de redan gjort det! Men alla gav sig av!"
Och Christos, som kände hur hans slut närmade sig, såg på mig med ett missbelåtet uttryck, som fortfarande får mig att skälva nu när jag skriver dessa rader.
"Samoht", sa han, "när jag har dött måste du resa världen runt och sprida de goda nyheterna, precis som jag bad dig. Och när du är en gammal man, skriv då ned min historia så att den förblir känd. Bevara dessa ord väl, ty jag kommer inte att säga dem två gånger... Vänta... Jag hör vakterna komma."
Och förvisso, grunden skälvde under vikten av legionärernas sandaler. Då upphörde diskussionen och gav vika för en ängslig tystnad. En officer och hans vakter kom in i rummet. Vid sidan av officeren stod Daju. Daju pekade på Christos och sa: "Det är han! Det är han! Han med skägget, där, den stora! Man skulle kunna kalla honom gnistan som ska få fnösket att fatta eld! Han har precis smitt ränker mot den etablerade ordningen!"
Då kastade sig vakterna på Christos och slängde alla apostlar som försökte ingripa åt sidan. En soldat slog mig till marken eftersom jag höll fast i messias kläder. Slutligen grep de honom och tvingade ut honom ur rummet. När jag reste mig upp grep jag tag i en av soldaternas mantlar i hopp om att få honom att vackla, och officeren beordrade att jag också skulle anhållas. Så bars vi båda ut på gatorna, och hela vägen till Ponce prokuratorns palats. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:02 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel XV
Nu förstår ni, mina kära barn, hur jag kan berätta vad som hände sedan. Jag var verkligen där, precis bakom Christos. Mina ögon, mina öron, ja alla mina sinnen var mycket vakna i detta nödläge.
När vi anlänt till prokuratorns kontor tittade han på oss och frågade: "Vem av er är den som kallas Christos?"
Vi båda svarade, utan tvekan: "Det är jag, romare!"
Ja, mina kära barn, jag älskade Christos så mycket att jag önskade ta hans bestraffning i hans ställe, och det var därgör jag försökte ådra mig prokuratorns misstankar... men jag kunde inte mäta mig med mitt påstående: Ponce lät sig inte luras, ty framför sig hade han en stor vacker man och en sorgsen ung rebell. Det var naturligt att han vände sig mot Christos under dessa villkor: "Så, du är den som kallas messias, vägledaren, gudomlighetens spegel? Och du stör stadens ordning?"
"Du sa det, pajas!" svarade Christos.
"Hör här", sa Ponce, "Sedan du kom till Jerusalem så har allting börjat gå åt skogen. Brödet är torrt, grönsakerna vissnar, fisken stinker, och köttet gör en spyfärdig. Allt detta eftersom människorna bara vill lyssna på dig. Dessutom så har du försvagat Roms och vår hedniska religions makt genom att säga dessa dumma, löjliga saker om kärlek och allt annat detta som människor inte borde tro på! Jag har dessutom fått klagomål från den hedniska överprästen; du har tydligen hotat honom! Detta är allt ett vackert problem!"
Christos log innan han svarade: "Ja, jag vet det. Ert imperium är som ett skovelhjul. Varje del har en plats som tilldelats honom vid födseln, och uppnår regelbundet de mål för vilket han skapades. Och ni drar nytta av det genom att kontrollera folket och tvinga dem att arbeta för löjliga löner. Trots det så är jag här, en som bringar sanning; det är inte förvånande att jag utgör ett obehag för er... Jag känner till det så väl. För övrigt: Den första som säger sanningen kommer att dödas."
Då sa Ponce: "Vad, godkänner du inte slaveri? Inte ens när bruket förekommer hos andra folk också?"
"Nej", svarade Christos, "solidaritet måste sträcka sig utanför stadens ramar! Vi är alla människor och i det är vi alla Guds varelser. Av denna anledning är det skamligt att tvinga en vagabond att arbeta i gruvan för mindre än 17 mynt, även om denne kommer från en annan stad. Och att få denne att svettas för att döda en kalv, ko eller gris för mindre än 18 mynt är en skandal!"
Detta gjorde Ponce irriterad... Han sa: "Christos, du kommer att bannlysas. Du är nu fri. Nästa fall: Kramer kontra Kramer. Och glöm inte att frige Bar-Tabac, hans amnesti börjar idag."
Då sa Christos, som hade överraskats av straffet: "Prokurator! Du kan bannlysa mig, men oavsett vilken stad jag befinner mig i så kommer jag att handla på samma sätt, och alltid utgöra samma fara för de överflöd av imperium och republiker som finns i världen."
Ponce var oerhört vred och svarade honom: "Eftersom du anser dig vara så vis, och eftersom jag just nu har halsbränna, så kommer du att korsfästas precis som agitatorerna, och du kommer dessutom att torteras eftersom du har slösat min tid. det var inte nödvändigt att uppsöka mig!"
Då lade prokurator märke till mig, och hyste medlidande för min ungdom och mina tårar. Han vände sig mot en av vakterna och sa: "Jag bryr mig inte om denne, för bara ut honom!"
Christos tog tag i min arm och började viska i mitt öra: "Min kropp kommer att genomgå tusentals tortyrer, men låt inte ditt hjärta genomgå dem. När du ber till Den Högste, offra brödet och vinet till vänskapen, symbol för mitt kött och blod, för att aldrig glömma mitt offer åt er. Visa också ödmjukhet åt de som, genom sin dygdighet, i era ögon kommer att vara ett exempel på den kärlek som betalas till Gud. Det finns ingen vackrare ödmjukhet till Gud än att älska utan att få någonting i gengäld."
De sista orden skreks eftersom några vakter bar iväg med Christos till fängelsehålan och andra grep mig för att slänga ut mig. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:02 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Kapitel XVI
Det var ett ohyggligt ögonblick! När jag föll på gatan så sparkades och slogs jag av vakterna, men jag var så upprörd över vad jag precis hade sett att jag inte kände hur hårda gatustenarna och vakternas skor var. Christos övertygelse gav mig upplysning, och jag fångade äntligen omfattningen av denna mans historia.
Jag reste mig gråtande och snubblade nedåt gatan, utanatt veta vart jag skulle ta vägen... lösdrivare iakttog mig nyfiket, somliga med medlidande, andra roat. Då hörde jag plötsligt en romersk trumpet... Jag gick instinktivt mot ljudets källa, och mina fötter förde mig ut på ett stort område.
Legionärerna var församlade kring Christos, med Ponce och den hedniska överprästen ridande i spetsen. Det långa tåget vandrade mot de dömdas kulle... En växande folksamling, vars skrik fyllde luften, följde dem. Ingenting kunde stanna följet, inte ens Natchiachias och apostlarnas rop...
Med Christos färdades två andra som också hade dömts till offentlig avrättning; de hette Black och Decker.
Klättringen var smärtsam och uttröttande, speciellt denna varma och mödosamma dag. Solen lyste upp naturen och staden, och täckte allt med ett lager av ljus och spänning. Men det hindrade inte folksamlingen från att gråta över denne mans död. Denne man som de så nyligen börjat älska.
Ponce och den hedniska överprästen, som inte var trötta eftersom de hade ridit, nådde snart kullens topp. När de såg folksamlingen så bestämde de sig för att Christos bestraffning, för att ha stört stadens ordning och predikat mot de ogudaktiga prästernas tro, behövde vara exemplarisk.
Christos piskades av vakterna i mer än en timme, men han gav inte ifrån sig ett enda ljud. Han uthärdade deras värsta piskslag med en lugn och mild utstrålning.
Då hånade torterarna hans tro och förolämpade Gud i hopp om att locka fram hans vrede. Men han svarade dem aldrig, inte ens när de band honom med rep som de spände med taljor i enighet med överprästens önskningar.
Christos förblev lugn inför dessa människors ondska, som om han vore gjord av marmor, ensam i sin sorg, men stödd av sin tro på Gud. Han ansikte hade aldrig varit så vackert som i det ögonblicket. Hans lidande hade passerat och i hans anletsdrag syntes bara djup kärlek och stor inre fred.
Sålunda bestämde sig romarna och hedningarna för att gå vidare till mer allvarliga straff. De beordrade att korsfästelsen skulle ta sin början.
De spikade upp Christos på ett stort träkors som hade rests på kullen. Och Christos syntes där över alla, dominerande de andra människorna... Som ett lamm hade han offrats på den etablerade ordningens altare, eftersom han ifrågasatte tidens samhälle och dess falska värden.
Christos dog efter flera timmars lidande... lidande under vilket han bad till Den Högste och tittade ned på människorna nedan. Det var på kvällen, när luften kallnade och himmeln mörknade, som han släppte iväg sin själ med en suck.
Då kom det en ljusstråle från himmeln, den stack hål på de mörka och hotande molnen och lyste upp Christos kropp. Utan att denna upplysning försvann så började det åska och regna blixtar från himmeln. Blixtarna slog i marken som om de försökte bestraffa den för att den tillåtit att detta skändliga brott hade begåtts... I ett utbrott av elementens våld började ett piskande regn falla, drev bort romarna från kullen och tvättade marken ren från Christos blod; detta blod som man snart kunde ses strömmandes ned från kullen, uppblandat med blod, svett och tårar från andra dömda.
Men efter ett tag lugnade naturen ned sig, regnet upphörde, blixtarna slutade falla, åskans muller tystnade och molnen försvann, övervunna av den växande ljusstrålen som flödade över kullen.
Nu såg vi hur ett moln av änglar dök upp i ljuset. Alla kom ned från himmeln med en underbar skönhet, flygandes med utsökt förnämlighet. De tog Messias, vägledarens och gudomlighetens spegels, kropp och tog med sig den upp i himmeln, på väg till Guds tron. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:02 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Epilog
Här, mina vänner, mina barn, nu har jag gett er mina minnen av denne store och förvånansvärda mans liv. Jag måste säga att jag oroade mig för att döden inte skulle låta mig nedteckna allt detta. Idag är jag lugnad och kan kanske, om Gud tillåter det, lära er mer om Christos och vad som hände med hans apostlar.
Minns hans meddelande... lev som han levde, ty han är ett exempel att följa. Han sade ofta till mig: "Alla män och kvinnor som följer vägen jag visat kommer Gud att belöna när Han avkunnar sin dom."
Jag har otroligt mycket att säga om Christos, hans ord, hans ordspråk, hans allegorier. Jag kommer att skriva ned dem en dag, om jag finner tillräckligt med styrka... men, ack, livet passerar likt en fallande stjärna, och tiden för oss så snabbt till ålderdommen att vi inte märker det.
Sålunda säger jag att jag har ägnat mitt liv åt att sprida de goda nyheterna till alla städer, alla republiker, alla imperium. Jag har rest, jag har studerat, jag har mött, jag har bett, och jag har försökt att, så mycket som möjligt, fylla mina dagar med kärlek och vänskap, dygder, och förlåtelse. Det har varit nyckeln till min glädje.
Förtjänar jag paradiset? Jag vet inte, ty endast Den Högste kan avgöra det. På alla vis har mitt jordiska liv varit vackert och underbart, och jag tackar varje dag Den Evige för att han gav mig en själ.
Dessa, mina skrifter, är för er en vilja, mina vänner! Detta är vad ni kommer att ärva från mig och är det jag ger er som ett farväl. Ta hand om dem och dela dem med andra, visa det, sprid det överallt där ni kan.
Jag vill inte sluta och lämna er där, ty jag kan inte samla beslutsamhet nog att slita mig bort från denna mjuka, mystiska miljö som hugger tag i mig varje gång jag påminner mig själv om min ungdom... men mina ögon är trötta, det flackande skenet från mitt ljus är inte längre tillräckligt för att lysa upp mitt pergament... min fjäderpenna trillar ofta ur mina plågade fingrar...
Och natten bryter sig in i min cell och lämnar mig ensam, badandes i månens klara sken.
Samoht, 87 efter Christos. |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
| Posté le: Sam Déc 01, 2018 2:02 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
21 av Christos logier
Här förvaras meningar från Christos den vise, hörda av Samoht och överförda till oss för generation efter generation.
Logia 1: "Ädelhet tillhör själen, och det är i era hjärtan ni måste vara ädla. Men vet att ni även då är sårbara, ty ädelhet såras ofta av tarvlighet."
Logia 2: Lärjungarna sade till Christos: "Lärare, dessa missanpassade ger oss ingenting, och Aristotle varnade oss för dem som flyr staden!"
Christos svarade dem: "Lärjungar! Lev för andra istället för att vänta på att andra lever för er. Det är staden som måste inhysa de missanpassade, det är inte de missanpassade som ska hjälpa staden."
Logia 3: Lärjungarna frågade Christos: "Lärare, efter att Den Högste sände Aristotle att undervisa oss, varför är det nu nödvändigt att Han nu väljer dig att göra samma sak? Var inte Aristotles meddelande fullständigt?"
Då svarade Christos: "Mina vänner, själen består av två delar: förståelse och kunskap. Aristotle kom för att ge er förståelse, och jag kommer för att ge er kunskap. Mellan mig och Aristotle ligger skillnaden i att övertyga och att intala."
Logia 4: Ibland blev lärjungarna missmodiga när de läste Aristotles metafysiska argument. Då frågade de: "Lärare, vad är förnuftets verkliga syfte för dig?"
Och Christos svarade: "Tro för sanningen till oss. Men för att förstå den är det nödvändigt att använda förnuftet."
Logia 5: Och Christos sa: "Förnuft och mysticism tillåter oss båda att förstå Gud, de båda i kombination i vem som helst av oss. Ni finner vägen mot Den Högste i den inspiration ni får av Aristotles förnuft och min religion."
Logia 6: Men Christos varnade oss: "Förnuft utan hjärtats medhåll är som ett tomt skal. Dess innersta väsen förloras och Gud är större än käbblet mellan dessa delar."
Logia 7: Christos sa: "Den kärlek vi hyser för våra föräldrar påminner inte om den vi skänker vår make eller maka, inte heller påminner den om den vänskap vi ger våra vänner. Denna kärlek finns alltid mellan de två, från den ena till de andra. Därför skall Gud älskas."
Logia 8: Ibland frossade lärjungarna på vad deras värdar serverade. Därefter slöade de i de bekväma sängar som erbjöds dem. Nästa dag återgäldade de sina värdar genom att arbeta åt dem. Men Christos frågade: "Vi äter för att leva, vi sover för att leva, vi arbetar för att leva... men varför lever vi?"
Logia 9: Ibland gav Christos oss råd: "Om livet inte har någon mening för er, älska då livet snarare än meningen med livet. Vänta inte på döden för att förstå att förstå att du passerar ditt liv vid sidan av det. Minns: Vi föddes inte bara för att dö, vi föddes för att leva."
Logia 10: Och till hänsyn till inställningen gentemot vardagslivet fastställde Christos: "Vänta ingenting mer från livet. Var inte som de apatiska, utan som dem som vet att i varje ögonblick ges oändlighet till dem."
Logia 11: Och när någon frågade Christos hur man kunde finna glädje så svarade profeten: "Glädje ligger i enkla saker, och inte i komplicerat resonerande som gör människor olyckliga. Hur ska man kunna vara lycklig när man ifrågasätter Guds mysterier, med så komplicerade fakta att vi endast kan förstå dem när vi själva kommer till Honom i solen?"
Logia 12: "Solskenet kommer då att skingra vår fruktan, vårt tvivel, vår oro, våra frågor, vårt hat och vår sorg. Dess hetta kommer att föra oss bort från obehag och kyla."
Logia 13: Angående kärlek så kunde Christos ofta säga: "Kärlek är okonventionella personers barn, personer som aldrig någonsin känner till lagen." En dag blev en av hans lärjungar kär i en vacker kvinna och avvisades av henne... då tillkännagav Christos: "Kärlek är ett frälsningens barn, som aldrig någonsin känner till lagen."
Logia 14: Till uslingar som kom för att säga emot honom, sade Christos: "Tro på Gud, ty utanför Gud och religion existerar inte en gnutta sanning, ingenting av värde, ingenting av betydelse; ingenting existerar utanför Gud, I gengäld är existens gratis, tro därför på honom och sluta använda det trasiga alternativet."
Logia 15: Till män som kämpade sade Christos: "Men ni skall älska varandra i Guds namn!"
Logia 16: När Christos pratade om liv var han ivrig: "Densitet från densitet, allt är endast densitet", eller: "En människa är värd mer än allt han gjorde, oavsett om det var gott eller ont", eller: "Liv är värt vad som helst, vad som helst; men för mig, när jag i mina förvirrade händer håller en väns händer, då säger jag inget, inget är värt ett liv!"
Logia 17: Oläslig.
Logia 18: Till dem för vilka Den Högste verkade otillgänglig, till och med efter Aristotles argument, sade Christos: "För att närma sig Gud och uppfattningen om universum, då är konst bättre medel för er än förnuft eller filosofi. Föreställ er en kropp i förruttnelse, ruttnande tarmar, ögonen utpickade av kråkor, köttet skalas bort bit för bit... och säg dig själv att denna kropp har kunnat älska, kunnat tänka, kunnat känna, kunnat idka samlag, kunnat gråta... men också kunnat komponera musik, kunnat måla fresker, kunnat skriva dikter... så mycket arbete som man har nytta av idag."
Logia 19: Christos sa: "Om du undrar; Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart går jag? Då kan du alltid svara dig själv: Jag är jag, jag kommer från mitt hem, och jag är på väg tillbaka dit."
Logia 20: Och ofta, lika plötsligt som gnistan tänder eld på fnösket, anförtrodde Christos oss: "I de tillbakahållnas hjärta finns ibland vår sammanhållning."
Logia 21: "Ta er i akt för vilseledande tro, mina vänner... Ty hedningarna är som myror; de kommer alltid tillbaka." |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
