 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
 Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:12 pm Sujet du message: [SU] Dygdernas bok - Förhistoria |
 |
|
Dygdernas bok
Förhistoria
_________________
Dernière édition par Sainte Wilgeforte le Mer Mar 31, 2010 4:16 pm; édité 1 fois |
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:12 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel I - « Oanylone »
1 Från den dagen var människorna Guds barn. Därför var de nu utrustade med en själ som, vid tidens ände, skulle dömas efter hur väl de hade följt dygderna. Vidare så var det också nödvändigt att de ägnade sig åt arbete för att förtjäna sitt levebröd. Alla andra varelser, med undantag för den som Den Högste inte nämner vid namn, var underordnade dem. Människorna kunde sålunda odla och föda upp dem för att kunna äta dem.
2 Gud ingrep inte mer i världen, utan lät sina barn leva och frodas. Han hade gett varelsen som Han inte nämnde vid namn frihet att pröva dem så att de behövde välja mellan dygder och synder. Eftersom Han är allsmäktig så kände Han redan till deras framtid, men Han ville att de skulle bevisa sig pålitliga utan att döma dem i förväg.
3 Oane, som hade gett Gud det rätta svaret, hade nu gått från att vara samhällets spöke till att vara dess ledare. Han ryggade inte undan från uppdraget. Han ledde dem genom världen till en plats som var lovande för deras framgång. Under dessa år korsade de öknar, berg och slätter över hela världen. Oane försvagades alltmer under denna resa, men han gav aldrig upp.
4 Slutligen kom den dag då de fann en dalgång som var gynnsam för deras bosättning. Dalgången hade en sjö som verkade vara full med fisk. Gigantiska områden sträckte ut sig åt alla håll och var lämpliga för att odla grödor och föda upp boskap. Den omgivande skogen kunde förse dem med trä. Där fanns till och med en fruktträdgård där det växte fruktträd. Dalgången låg vid foten av ett berg där det fanns mineraler som exempelvis guld, järn och kol.
5 Oane gladdes över att hans sökande äntligen var till ända. Han beundrade dalgången när han plötsligt föll ihop. Alla trängdes omkring honom för att hjälpa honom. Vissa försökte hålla honom i halvsittande ställning, men alla kunde tydligt se att han var nära döden. Men trots ögonblickets tragedi så vilade ett leende utav rofylldhet på Oanes läppar.
6 Han sade: "Frukta ej, ty min död är bara min väg till Gud. Jag nådde den plats som Gud reserverat åt mig i världen och gjorde vad Han ville att jag skulle göra. För mig är inte döden förlusten av mitt liv, utan vägen till ett annat liv, ett mycket bättre liv. Det kommer att vara likadant för er om ni bara kan leva dygdigt. Då kommer era tårar ej vara av sorg, utan av glädje, ty Den Högste ger mig den mest underbara av alla gåvor. Älska Honom, och Han kommer att älska er. Dyrka Honom och Han kommer att välsigna er. Lev i dygdighet och Han kommer att dra er till sin sida."
7 Därefter släppte han ifrån sig sitt sista andetag. Alla såg på varandra utan att helt förstå att denna rofylldhet fortfarande stod att se i deras vägledares ansikte. De begravde Oanes kropp mitt i den dalgång där de från och med nu skulle bo. De svor på att de skulle samlas kring hans grav en gång i veckan så att han kunde göra dem sällskap och vägleda dem när de skulle visa vördnad för Gud.
8 Men ingen förstod den kärlek som Oane hade hyst för Gud och som lät honom acceptera döden med en sådan rofylldhet. Trots detta så ville ingen ge en sista förebråelse åt denne man som hade gjort så mycket för dem. Som en vördnadsbetygelse till hans liv i människornas och Guds tjänst beslöt de sig för att de skulle bygga Oanylone, "Oanes stad".
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:13 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel II - « Arbete »
1 Allteftersom tiden gick blev människorna allt mer talrika, de bibehöll sin kärlek till Gud och avvisade Varelsen Utan Namns mörker. Denne närde sig varje dag med sin bitterhet och sin vrede mot dessa människor som var så älskade av Gud, dessa människor som hade tagit hans plats som skapelsens härskare. Männen och kvinnorna levde bekymmerslöst vidare medan deras fiende förberedde sin hämnd i mörkret.
2 Gud hade beordrat människorna att arbeta för sin överlevnad. Detta hårda arbete förde dem bort från likgiltighet. Människorna kunde vara uppfinningsrika, ty Gud hade skapat dem så. De samlade det som Han hade placerat ut i naturen åt dem. De lärde sig att organisera dessa resurser för att säkerställa sin överlevnad och deras liv blev bättre.
3 De tog vetet som växte i naturen och odlade det på sina fält. Mjölnaren omvandlade vetet till mjöl i sin kvarn. Bagaren tillagade mjölet i sin ugn för att göra bröd. De tog även det majs som växte i naturen och odlade detta på sina fält. De tog grönsakerna som växte i naturen och odlade dem i grönsaksland. De samlade frukter som växte på vissa träd och åt dem. Det välbehag som frukterna och grönsakerna gav dem gjorde dem mycket trevligare att ha i närheten.
4 I havet, floderna och sjöarna fångade de fisk, och deras intelligens ökade. De uppfann båten och därigenom fick de ännu fler fiskar. Ibland vaknade somliga under en båt och tackade Gud för denna gåva. De födde upp kor, grisar och får på sin betesmark, de tog hand om dessa varelser som Gud hade anförtrott dem. De matade varelserna, och dessa blev fetare.
5 Slaktarna förberedde köttet från dessa varelsers kroppar. För att kunna göra det så uppfann de kniven, ett instrument som gjorde det möjligt att skära köttet i bitar. Köttet de åt gjorde dem starkare. Från korna fick de även mjölk, mjuk nektar utan like.
6 De klippte fåren och tog deras ull. De tog vara på deras skin för att göra läder. De band samman ull och läder för att göra kläder som skyddade dem från vinden och gjorde att de blev mer anständiga. Naturen gav dem tillgång till allt de önskade, de behövde uppfinna tunnan så att de kunde förvara frukten av sitt arbete.
7 För att skydda sig själva när det regnade så byggde de hus där de bodde. I husen ordnade de sängar, ljus, bord, stolar... och allt som kunde förbättra deras livs bekvämlighet. För att kunna göra allt detta så tog gruvarbetarna sten och järn från gruvorna. Och timmerhuggarna högg ned träden. För att underlätta allt detta arbete så tog smederna järn och trä och gjorde verktyg av dem, verktyg som exempelvis yxor och knivar.
8 Ibland bidrog Gud till denna lyckans era genom att ge dem som var nöjda med världen lite mat som de slapp producera. Ibland gjorde Han dem mer karismatiska, starkare eller intelligentare Och varje söndag, före måltiden, samlades alla i mitten av staden, runt Oanes grav, för att gemensamt be till Honom som älskade dem så mycket. De hade ännu inga präster, ty de behövde inga då de stod i direkt kontakt med Gud.
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:13 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel III - « Likgiltighet »
1 Människornas samhälle blev allt mer storartat och raffinerat.
2 De lärde sig göra vin av vindruvor efter att ha ägnat många år med att försöka förstå nyanserna i framställningen av en sådan dryck. De upptäckte också hur man bryggde öl av korn och humle. För att kunna göra detta så uppfann de ugnar av imponerande storlek. De hade lärt sig att samarbeta för att nå sådana resultat. Men de tvivlade inte på att det var värt det.
3 Dessutom så skapade människorna konst och vetenskap vilket förde dem ännu närmare Gud. De lärde sig att komponera musik, sångerna blev allt vackrare och instrumenten som framförde dem blev allt mer välskapade. De upptäckte växter som kunde användas för att behandla sår och sjukdomar, så att deras hälsa tillät dem tjäna och lovprisa Gud längre. De uppfann skriften som tillät dem att bevara all sin kunskap åt kommande generationer.
4 Gud var nöjd. Hans barn hade blivit kultiverade på den plats som Han hade givit dem. Trots detta så visste Han att denna underbara vår skulle få se dygdernas blommor vissna, ty Varelsen Utan Namn ruvade fortfarande på sitt raseri och sin vrede. Den låg lågt i mörkret och väntade på att bevisa för Den Högste att Oane inte hade gett det bästa svaret. Den fortsatte i sin villfarelse att förneka kärlekens kraft och höll envist fast vid uppfattningen om de starkas herravälde över de svaga som syftet med livet.
5 De uppfinningar människorna hade gjort gjorde sitt arbete lättare. De behövde inte utföra lika mycket arbete och fick trots detta mycket mer för sitt arbete. Vete hade tidigare behövt en månad för att odlas, växa och skördas, nu kunde allt detta ske på en tredjedel av tiden. Tidigare hade man endast kunnat fånga en fisk varannan dag, nu kunde man fånga en om dagen, till och med två ibland. Tidigare var det nödvändigt att arbeta varje dag för att odla grönsaker, nu behövde man bara skörda dem.
6 Den viktigaste vetenskapen fanns ännu inte, ty teologi var okänt för dessa människor. Eftersom de inte hade präster så fanns det ännu ingen som kunde hänge sig helt åt Gud. Eftersom de inte hade några heliga texter så fanns det ingenting att studera. Den mänskliga tron var fortfarande primitiv eftersom den ännu inte hade någon mellanhand mellan människorna och Gud. Men denna skenbara renhet av deras kärlek till Gud var det som skulle leda dem till deras förlust.
7 Människorna berusades av sina enkla liv. De tyckte att det verkade så enkelt och behagligt att de inte förstod begäret att hänge sig åt arbete. De älskade världen, men de älskade den för sig själv, inte för att Gud hade givit den åt dem i sin kärlek till dem. De avvek lite från sin kärlek till Gud.
8 Sålunda upptäckte människorna omedvetet den första synden. Senare fick den namnet likgiltighet. Denna synd bestod i att avvika från den gudomliga kärleken, att hänge sig åt det materiella och negligera det andliga livet, att bekymra sig om nuet istället för att tänka på vad Gud har skapat oss för. Denna enda synd skulle skapa de andra synderna och sålunda leda människorna till deras förlust. Den nådde sin höjdpunkt när söndagen inte längre ägnades åt bön, utan åt ren lättja.
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:13 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel IV - « Synderna »
1 Människorna hade upptäckt likgiltighet. De hade försmått Guds kärlek. De föredrog de materiella saker Han hade skapat framför Honom. De hade tagit mycket nöje och en del av det gudomliga, och glömt att de behövde älska helheten. Oane fanns inte längre där och kunde vägleda dem, han hade varit den ende som verkligen förstod Den Högstes kärlek. Utan sin vägvisare kunde människorna inte längre skilja mellan dygderna och synderna.
2 Somliga funderade på att äta mer än vad hungern krävde, en njutning som växte allt mer allteftersom tiden gick. Frukternas söta smak, köttets arom och alkoholens berusning övertog livets enkla nöjen. Det fanns inte längre plats för blommornas mjuka doft eller landskapets skönhet bland deras nöjen. De kom slutligen till den punkt då inte längre frukten av deras arbete räckte för att tillfredsställa deras begär.
3 Då bröt girigheten sönder de band som bundit samman människorna. Var och en behöll frukten av sitt arbete för egen del och vägrade att dela med sig. De starka producerade mer, åt mer, drack mer och blev ännu starkare. De svaga producerade mindre, åt mindre, drack mindre och försvagades. Människornas samhälle delades eftersom deras smak för det materiella ledde dem till girighet.
4 Då utvecklade människorna stolthet. De starka började håna de svaga, som inte kunde äta så mycket som de önskade. Nu trodde de, precis som Varelsen Utan Namn, att de starka skulle styra över de svaga. Då såg Varelsen Utan Namn att hämndens stund var kommen. Den kom fram ur mörkret och närmade sig de hånade. Den frågade dem: "Varför låter ni de andra göra så här mot er? Varför gör ni ingenting för att vända på rollerna?"
5 Och de svaga började avundas de starka. De starka var nöjda med sin position och såg inte att de svaga undrade varför de fått mindre gåvor än de starka. Varelsen Utan Namn betraktade skadeglatt människorna, ty den kände att dess ryktbarhets timme var slagen. Den mumlande i de svagas öron, och väckte deras begär. Vrede dunkade i de svagas hjärtan, de gjorde uppror inombords mot denna orättvisa. Varelsen Utan Namn frågade dem varför de lade band på denna känsla och inte gav uttryck för den.
6 Då angrep människorna varandra. De tog knivar och yxor och högg ned varandra i en orkan av våld och förstörelse. De hade nu uppfunnit krig. Kriget nådde sin höjdpunkt när människorna började bränna varandras hus och ödelägga varandras fält. Varelsen Utan Namn närmade sig återigen de som hade lyssnat på honom och sade att våld och hat hädanefter skulle hjälpa dem att styra över sina grannar.
7 Då tog mannen kvinnan och kvinnan tog mannen. De starka utnyttjade de svaga, och de svaga led under de starka. Allt var sammanlänkat i en kedja av djuriska orgier av våldtäkter och våld. De brinnande husens lågor reflekterades i sammanslingrade kroppar. Man frossade på mat och drycker slukades i stora klunkar. Viskningarna uppmuntrade det oanständiga beteendet. En sann orgie av synder ägde rum. Och ingen tänkte längre på Guds kärlek.
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:13 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel V - « Syndernas kung »
1 Det varade först i veckor, och därefter i månader. Den mänskliga synden hade inga gränser. Under denna tid så hade dessutom ingen en tanke på att arbeta. Våld och våldtäkter var deras dagliga bröd. Spannmålsmagasinen revs och man kämpade för att få så mycket som möjligt av maten. Människorna ville bara ge uttryck för sin överdrivna törst för materiella ting.
2 Alla var på sin vakt emot varandra. Minsta förevändning var tillräckligt för att bruka våld. När någons girighet drev denne att vilja ha den mat som någon annan hade, och denne försökte stjäla maten så brukade den andre våld, lika fylld av girighet som den förste. De enda ord som hördes var hot eller förolämpningar.
3 Människorna tittade inte längre mot stjärnorna. Synd hade tagit kontroll över deras liv. De hade glömt Gud, och kunde inte längre känna Hans kärlek. De tyckte inte om någonting annat än syndens osunda nöjen. Utan Oane som kunde påminna dem om dygderna, så föll dygderna i glömska, och synden blev grunden i deras hatfyllda liv.
4 Den ende de lyssnade på var varelsen som Gud inte hade givit något namn. Den gladdes när den trodde att den slutligen hade visat Den Högste att Oanes svar var fel. Den trodde att de starka skulle styra de svaga, och att de svaga alltid skulle ge efter. Den förnekade kärlekens kraft och hatade Oane för renheten i dennes tro.
5 Varelsen Utan Namn var den enda som mindes vad som hade begravts i stadens centrum. I trots gick den till Oanes grav och grävde upp Oanes kropp. Hela natten dansade den på hans kropp och sjöng av glädje över att ha förstört hans arbete. Runt omkring den stod staden i lågor medans människorna slogs, blev våldtagna, begick självmord och torterades om och om igen. Dess hämnds timme verkade vara slagen.
6 Den gick till gruvan för att hämta vad den behövde för att göra sin krona, den som han skulle ha som skapelsens härskare. Denna krona gjordes av guld, silver, diamanter, rubiner, smaragder och allt annat värdefullt som går att finna i världen. Dess vikt vittnade om stolthet och hat mot människorna som varelsen hade fördärvat. Och denne var den ende som lyfte sin blick mot himmeln, men endast för att visa sitt triumferande leende för Gud, i väntan på ett erkännande av Hans misslyckande.
7 Då beslöt sig Gud för att ge dessa människor som hade svikit Honom en läxa. Himmeln blev svart över deras stad och vindarna blåste med gigantisk kraft. Han sade till dem: "När Jag gav er Min kärlek svek ni Mig. Ni föredrog att lyssna på ord från varelsen som Jag inte gav något namn. Ni föredrog att hänge er åt materiella nöjen istället för att hedra Mig."
8 Därefter fortsatte Han: "Jag skapar åt er en plats som Jag ger namnet Helvetet. Jag lägger det på månen där de värsta av er kommer att tvingas uthärda en evighet av tortyr som straff för sina synder. Om sju dagar så kommer er stad att uppslukas av lågorna, och de som då är kvar kommer att komma till helvetet. Men Jag är storsint, så de av er som kan genomgå botgöring kommer att tillbringa evigheten i solen, i Paradiset."
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:13 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel VI - « Straffet »
1 Människorna hade fallit ned i synd och därför hade Gud bestämt sig för att straffa dem. Men de flesta förstod inte att de själva hade en del i detta, så djupt hade de försjunkit i synd. De hade njutit så mycket av sina nöjen att de skakade vid tanken på någon form av bestraffning eller förlust. Många av dem beslöt sig för att fly den förbannade staden Oanylone. Trots detta så fann Varelsen Utan Namn sju människor vars törst för synd var som om de vore inkarnationer av den.
2 Asmodeus hade fallit ned i girighet, Azazel i lusta, Belial i stolthet, Lucifer i likgiltighet, Beelzebub i snikenhet, Leviathan i vrede och Satan i begär. De följde Varelsen Utan Namns råd och predikade om uppror mot Gud, och försäkrade att endast avundsjuka rättfärdigade Hans beslut att straffa människorna. De sade att Han var svag och att Han inte kunde förverkliga sina hot. Många människor lyssnade uppmärksamt på dem.
3 Det fanns dock sju andra människor som förstod vad de hade gjort fel. De hette Gabriel, Göran, Mikael, Uriel, Galadriel, Selaphiel och Raphaella. De predikade ödmjukhet och försäkrade att det var nödvändigt att acceptera straffet för att tvätta bort synden. Var och ens tal vittnade om de dygder som de hade börjat personifiera. Gabriel slog vakt om måttfullhet, George om vänskap, Michel om rättvisa, Uriel om generositet, Galadrielle om bevarande, Selaphiel om nöje och Raphael om övertygelse. Endast ett fåtal människor lyssnade till dem, men renheten av var och ens tro var värd hundra syndares synder.
4 De sex dagarna var hemska, blixtarna slet sönder himmeln och åskan skakade de svagastes vilja. Många av människorna flydde från staden. Kvar blev endast de syndigaste som lyssnade på syndens sju inkarnationer och de dygdigaste som lyssnade till dygdernas sju inkarnationer och accepterade Guds straff. Till och med Varelsen Utan Namn hade bestämt sig för att fly, och lämnade de sju fördärvade ensamma att framföra Varelsen Utan Namns strävan i sin galenskap.
5 Den sjunde dagen avslutades det gudomliga straffet i en gigantisk kataklysm. Med bedövande skakningar öppnade sig marken under de som var kvar i staden. De höga flammorna uppslukade dem. Byggnaderna föll sönder och stenarna regnade ned på dem som fanns inuti, och elden förtärde allt. Snart svaldes hela staden av jorden utan att lämna något spår efter sig.
6 Gud straffade syndens sju inkarnationer. De kom till månen, var och en levande i en evighet av lidande, med titeln Prinsdemoner. De som hade lyssnat på dem fick utstå samma straff, sedan dess bärandes titeln demoner. Deras kärlek till synd och deras hat mot Gud ökade allt mer medans århundradena gick, och de fann allt mer osunt nöje i sitt ämbete. Och deras kroppar började bit för bit reflektera deras hjärtans svärta och djuriskhet.
7 Men Gud såg att de sju rena, och de som hade lyssnat till dem, hade bevisat att människorna kunde visa ånger och ödmjukhet. Han förde dem till solen, och de välsignades med en evighet av lycka i paradiset. De sju rena kallades ärkeänglar, och deras lärjungar kallades änglar. De skulle hjälpa Den Högste att hjälpa människorna att kämpa mot Varelsen Utan Namns frestelser när det visade sig nödvändigt.
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:13 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel VII - « Folkvandringen »
1 Sålunda slukades staden Oanylone av jorden, förtärd av eld. För att rena marken så spred Gud salt på den mark där syndernas stad hade stått, så att inget annat liv skulle kunna slå sig ned där. Den gudomliga kataklysmen täckte himmeln med stoft inom ett flera mil långt område från staden. De som hade flytt fördubblade sin hastighet för att fly från katastrofen. Bakom sig lämnade de alla spår av sitt gamla liv. Majoriteten ansåg att det var orättvist, de förstod inte hur rättmätigt Guds gudomliga beslut var eftersom de var skilda från Hans kärlek.
2 Somliga nådde fram till havet. De högg ned träd och gjorde skepp av dem. Det tog dem lång tid att färdigställa skeppen. De hade glömt hur man utförde arbete, och det plågade dem att arbeta. De ägnade mer tid åt att ligga på stranden och lata sig än åt att leta efter mat eller bygga sina skepp. Men de rullande stoftmolnen påminde dem om att de behövde arbeta. Bit för bit återfick de nöjet med ansträngningar, och deras trupper kändes inte längre vid de synder de hade utövat i Oanylone, trots att de inte levde ett dygdigt liv.
3 När skeppen var färdiga så gav de sig av för att resa världen runt, de korsade haven och slog sig ned på de kuster som de ansåg verkade fördelaktiga. Andra flyktingar flydde undan kataklysmen längre inåt landet. De flydde genom skogar och kärr, de korsade floder, åar, dalar, kullar, berg, raviner, glaciärer och slätter. När någon av grupperna hittade en plats som var fördelaktig för en bosättning så slog den sig ned och grundade en stad.
4 Sålunda befolkade människorna successivt världen. Varje stad organiserade sitt eget politiska system. De valda ledarna, som tog hand om sitt samhälles resurser, utsåg vakter som såg till att stadens lagar respekterades. För att kunna finansiera denna begynnande hirearki så tog de guld och silver från gruvorna och smälte ned dem för att göra pengar. Denna idé underlättade utbyte mellan städerna.
5 Pengar gjorde det möjligt att byta varor mellan städerna. Men denna handel berikade somliga medans andra blev fattiga. Städerna tävlade alltmer mellan varandra för att få kontrollen över resurserna. Det de inte kunde få genom handel försökte de ta med våld. Sålunda organiserade varje stad en armé och tränade upp soldater som skulle kämpa för att berika sitt samhälle och sina ledare.
6 Då bestämde sig Gud för att tillåta dem att lära sig vänskap så att människorna skulle sluta döda varandra. Han delade upp språket till flera språk. Människorna kunde inte längre förstå de ord som talades i andra städer. Då tillät Den Högste dem att lära sig de språk som de inte kunde. Detta krävde att man öppnade sig för de andra städernas kulturer. Människorna blev mindre benägna att kriga då de började förstå varandra genom de nödvändiga ansträngningarna med att lära sig språket som talades av dem som de ville angripa.
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Sainte Wilgeforte
Inscrit le: 17 Juil 2009
Messages: 6071
|
| Posté le: Mer Mar 31, 2010 4:14 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Förhistoriens bok
Kapitel VIII - « Hedendom »
1 Flyktingarna från Oanylone hade sålunda skingrats och befolkat världen. Deras ättlingar hade grundat städer, format regeringar och uppfunnit pengar som tillät handel, men de krigade. För att uppmuntra dem att lära sig mer om varandra istället för att kriga så hade Gud delat upp språket i flera språk.
2 Bland dessa människor bildades det en grupp som försökte förstå den gudomliga verkligheten. Men denna grupp var lika okunnig om Gud som resten av mänskligheten. Människorna kunde inte längre känna Hans kärlek, ty de hade avvikit från Honom. De letade efter en förklaring till sina liv samtidigt som svaret gavs dem. Men de kunde inte längre lyssna till det och förblev döva för Hans kärlek.
3 Gruppen kom fram till att det i allt, i alla element som omger människorna, fanns en själ vars kraft övergick deras förståelse. Dessa elementära själar hade övermänskliga förmågor. de var utrustade med olika personligheter och tävlade alltid mot varandra för att bevisa vem som var starkast.
4 När de inte längre hade Gud i sina hjärtan så uppfann de en hel panteon av falska gudar. Liksom himmeln täcker världen och är källan till allt ljus så gjorde de himmelns gud till deras gudars konung. Dennes blixtar blev snabbt berömda och varje människa lärde sig snart att frukta dem. Eftersom människorna inte längre kände till dygderna så blev de gudar som de hade uppfunnit lika fördärvade som de själva. Deras gudomlige kung kunde förvandla sig själv till ett guldmoln för att utöva lustans synd med prinsessor.
5 För att ära sina många gudar så byggde människorna kyrkor som var helgade åt dem och gav kyrkorna namnet "tempel". De som predikade hedendomen utsåg "präster". De bad om sina gudars hjälp och offrade i gengäld djur till dem. Trots att Gud hade lärt Oane att världens många varelser skulle respekteras, trots att de var människornas undersåtar, så var det nu deras blod som hedningarna vördade sina falska gudar med.
6 Men de hyste ingen kärlek till sina nya gudar. De användes enbart för att få hjälp av i utbyte mot dessa offer. Förvisso respekterade hedningarna sina gudar, men det var snarare av rädsla än av kärlek. Städerna samlades i kungadömen som styrdes av kungar. Dessa kallade på de hedniska prästerna så att deras gudar skulle komma och hjälpa dem, och de falska prästerna trodde att framtiden stod skriven i djurens inälvor.
7 Men det kvarstod ett tomrum i människornas hjärtan. De saknade det för vilket de skapats. De saknade den kärlek som Gud ville ge dem och som Han ville ha i gengäld. Då beslutade Gud att tiden var kommen för att påminna sin skapelse om dess syfte. Han fann ett barn i en stad som hette Stagirus, och lärde barnet sina ord så att barnet kunde finna vägen till dygderna. Detta barn hette Aristotle.
Spyosu
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
