 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Policarpo
Inscrit le: 16 Avr 2013
Messages: 1340
|
 Posté le: Ven Déc 07, 2018 6:56 pm Sujet du message: Den Aristotelianska Vänskapen |
 |
|
| Citation: | 
Första kapitlet
1. "Den Aristotelianska Vänskapen" är i bred bemärkelse en gemenskap av liv: Genom dopet introduceras varje troende till en andlig förening med en makt genom vilken han har kontakt med alla andra döpta, här förenas det traditionella begreppet av dopet som introduktionen i gemenskapen med helgonen. Dopet, eller inträdesriten, ger inom Den Arestotelianska Kyrkan nya troende en inledning till perfekt Aristoteliansk vänskap. Denna vänskap kommer fortsätta utvecklas genom kontakt med Gud genom sakramenten och också genom bevis på ömhet och medkänsla gentemot andra. Man kan tala om detta som den första nivån i det andliga livet, den början, under vilken Aristotelianen försöker göra sig fri från den ofullkomlighet vilken återstår inombords. Det finns även de som kallar denna väg Reningens väg, som renar hjärtat från dess fläckar.
2. Efter det så kommer framgångens steg, eller upplysning, i vilken Arestotelianen, fri från sina fel, aktivt utövar dygderna och utvecklar bandet till Gud och sin nästa. Den viktigaste steget på denna nivå är att utöva broderlig tillgivenhet, och det första beviset på helighet kommer att vara själslig utstrålning nära andra. Målet för den som tillämpar denna väg framför alla andra, som hjälper sina bröder in på den Aristoteliska trons vägar med dess vänskap.
3. Slutligen når vi den perfekta vänskapen, eller förenas. Detta är perfektionens väg. Man måste förstå att den största Aristoteliska vännen är Gud, och att den relationen är ett privilegium från Honom som befinner sig på den högsta andliga punkten. Denna vänskap med Gud resulterar i en djup tillgivenhet till andra, en så välriktad vänskap och en karaktärsstyrka som gör det möjligt att visa andra vägen utan att säga sårande ord till dem. Men denna förening med Gud har ett villkor, du måste ha en perfekt vänskap med en av dina nästa här på jorden. Titeln "Guds vän" bör endast ges åt dem som vill konsolidera Hans önskningar med perfektionen av en hjärtats förening med en annan Aristotelian.
Jag måste notera en sak kring denna förening, Den Aristoteliska Vänskapen som sådan är reserverad för döpta eftersom det i grunden är en gemenskap som består lika mycket av objektivt liv som av subjektivt. Vad utesluter en särskild tillgivenhet för andra, vilken kan utvecklas till den andra nivån, den upplysta vägen?
Skrivet i det cisterciensiska klostret i Noirlac den 24:e dagen i december i nådens år 1453
FADER LESCURE - NOIRLACS KLOSTER
Andra kapitlet: Förhållandet till auktoriteterna.
Vi har nämnt mer än en subjektiv känsla, den kända Aristoteliska vänskapen, genom dopet, en gemenskap av liv som objektiveras mellan alla döpta, mellan det himmelska sällskapet och det jordiska. Denna beståndsdel har stor betydelse för samhällsstrukturen, och den form vi måste ha på religionen i vår världs jordiska struktur.
1. Helgonens gemenskap, grunden till varje samhälle.
Genom funderingar och klarlägganden kallar vi denna gemenskap av liv för "Helgonens Gemenskap".
Det första målet i den jordiska samhällsstrukturen är att sätta upp strukturerna som tillåter människorna att utveckla alla sina materiella och andliga förmågor. Således kan inte ett samhälle baseras på någonting annat än Helgonens Gemenskap utan att missa sitt mål eftersom ett sådant samhälle skulle sakna det mest grundläggande steget och det mest fundamentala i föreningen mellan människorna och vilket Aristoteliskt liv som helst.
Detta är resultatet av logik, för att kunna sammansmälta med ett likformigt samhälle, det idealiska Aristoteliska samhället, är det nödvändigt att man är en enhetlig medlem i Helgonens Gemenskap, att vara en del av Den Aristoteliska Vänskapen. de som inte är det har inte den fundamentala grund i samhällslivet, de sliter upp samhällsstrukturen, och liksom alla andra som sliter sönder så riskerar de att dra ut och äventyra samhällets existens.
Sålunda förstår man att auktoriteternas viktigaste behov, om de önskar det bästa åt det samhälle som de styr, är att göra allt de kan för att förhindra denna slitning, ty det är samhällsstrukturen som äventyras. Auktoriteterna måste därför ta hand om och bevara den Aristoteliska naturen av deras ämbete och stödja Den Heliga Aristoteliska Kyrkan i dess ansträngningar för sina hjärtans skull och för Guds stads fortsatta framgång, i himlen och på jorden.
2. Författningen om delvis tillåtna religioner.
Somliga religioner, fastän de är fulla av felaktigheter, har i sig några korn av sanning. Exempelvis Spinosism och Averroism. Dessa religioner (det plågar mig att kalla dem så med tanke på deras påfallande fel) har en mindre skadlig karraktär än andra felaktiga. Sålunda är det nödvändigt att ge dem en egen ställning, denna ställning kallas "tolleransens ställning". Dessa kyrkors medlemmar måste isoleras, så mycket som möjligt, från den offentliga auktoriteten eftersom den syn deras fel utgör skulle få skadliga följder på folket, och därtill ej vara en del av samhällets kropp genom Helgonens Gemenskap, därigenom skulle de vara en tydlig brist i det sociala sammanhanget. Det är sålunda nödvändigt att tolerera dem, men att ej ge dem utrymme.
Skrivet i det cisterciensiska klostret i Noirlac den 24:e dagen i september i nådens år 1453
FADER LESCURE - NOIRLACS KLOSTER
Tredje kapitlet: Vänskapens roll i kyrkans hierarki
Vi sa att varje "Arestotelian" är vanlig, men görändras genom det band vilket denne får genom dopet. Detta band gör hans existens till en väg mot ljuset, en väg som han inte vandrar ensam utan som en del av en gemenskap.
1. Gemenskapens historia.
För att någon ska kunna avancera så behöver denne två saker: Riktning och viljan att avancera. Vi ska nu se varför hierarkin är nödvändig för Aristotelianen.
Aristotle lärde oss att det finns nästan 1800 år gamla invecklade läror vars mål är att förankra oss vid det goda, det vackra och sanningen. Denna förankring äger rum genom begrundandet av Guds eviga skönhet och genom återgivningen av denna skönhet i det vardagliga. Men efter Aristotles död, eller snarare efter att han uppnådde sitt beskådandes ryktbarhet, var det nödvändigt att skapa guider som noggrant överför hans meddelande åt alla århundradenas och kulturernas människor. Det är därför de vise hade ett sammanträde, ca 30 till 35 enligt vår tideräkning, i Tarsus. Till sammanträdet kallades arvingarna till den Aristoteliska filosofiska traditionen och Christos anhängare, de visa med sin ledare Paul. Det är detta sammanträde som beslutade skapandet av en institution som skulle binda samman de två traditionerna till samma vision och därigenom lade de grunden till den vackraste mänskliga och gudomliga heliga texten.
Sammanträdet fick uppenbarligen hjälp av Den Heliga Anden och den Aristoteliska religionen spred sig snabbt över hela det Romerska imperiet trots den förföljelse vilken djävulen inte tvekade att lägga i dess väg. Trots förföljelserna, trots hedningarnas tortyr så behöll kyrkan sin ursprungliga väg tack vare sin solida hierarki.
2. Gudomlig hjälp är nödvändigt för tron.
Guds Kyrkas beständighet trots förändringar är förstålig endast genom Guds Heliga Handlingar genom förespråkare såsom Aristotle och alla tiders Helgon, och speciellt genom alla martyrersom har dött för äran och det eviga ljuset. Denna Guds hjälp hade en kanal: kyrkans hierarki.
Förvisso kallas somliga i kyrkan till att vara mer än den vanliga Aristoteliern, och får genom denna kallelse prästvigningens nåd. Om dopet introducerar en till Den Aristoteliska Vänskapen, då gör prästvigningen den trofaste till en del som är vald att vägleda de trogna och vara ljusets kanal till deras hjärtan.
3. Hierarkin
Den främste av dessa människor är påven, Det Gudomliga Ljusets representant på jorden som Han valde till en sista utväg för att lösa Aristoteliska frågor med respekt för sina föregångare.
Därnäst är kardinalerna, de berömda män vilka, genom sina handlingar, sin generositet, och djupet i inspirationen av Ljusets Ande, förtjänade att vara Guds instrumentvid varje utnämning av en ny påve.
Biskoparna är Guds nåds kanal till de trognas hjärta. De är stiftens föräldrar och önskar allas säkerhet.
Och slutligen prästena som är biskopens trogna assistent i dennes svåra uppdrag, att leda hjärtan mot begrundan av Den Eviga Skönheten: Gud. Församlingsprästen är en präst som fått ett särskilt uppdrag av biskopen.
Prästerna utan uppdrag är ovärderliga medhjälpare, de kan hjälpa prästerna i deras uppdrag, eller hjälpa biskopen i stiftets kyrkomöte.
Diakonerna är också given åt gud, men får ej denna speciella prästvigning. Deras uppdrag att hjälpa till med den materiella hanteringen av kyrkan.
Skrivet i det cisterciensiska klostret i Noirlac den 24:e dagen i september i nådens år 1453
FADER LESCURE - NOIRLACS KLOSTER
Fjärde kapitlet: Vänskap och kanoniseringens hjälpmedel.
Som vi precis har sett så leds gudomlig frälsning genom hierarkin. Denna överförs genom vad som kallas liturgi.
1) Innebörden av liturgi
Det vore fel att tro att liturgi inte är någonting annat än någonting att lära ut. Utlärande är en aspekt utav det, men det är inte den enda aspekten, långt därifrån. Ni vet alla att det Aristoteliska dopet ger ett speciellt band till alla döpta, ett band som främst av allt är ett trons band. Liturgins mål är sålunda att öka denna tro. Därför är liturgi näring åt tron, liturgin stärker förbindelsen med hela det andliga förbundet. Detta band som skapas genom Den Aristoteliska Vänskapen är därför central för hela den troendes liv, och liturgi är avgörande för detta band.
2) Den didaktiska aspekten av liturgi
Det finns två sätt att undervisa i liturgi. genom att predika och genom ceremonin under mässan.
Det är viktigt att vi skiljer på de två: förvisso tillåter predikan förstärkande av den troendes och vår egen övertygelse angående idéerna, medans ceremonierna visar vägen som ska följas och de idéer som de måste förstärka och bygga på. Med andra ord, ceremonin visar den troende vilken väg denne ska följa medans predikan är det som hjälper en följa vägen.
3) Mässans innebörd
Mässan är det tillfälle då ceremonin uttalas, men den är mer än så. Det är under mässan som prästen genom en mystisk kommunikation överför sina begrundanden av Gud till de trogna. Men ännu viktigare, han är nästan bandet genom vilket den troende når Gud. Bandet består av renheten hos prästens idéer och tro, då får vi fram en viktig punkt: om länken är oren, hur ska då de troende kunna se Gud?
Skrivet i det cisterciensiska klostret i Noirlac den 24:e dagen i september i nådens år 1453
FADER LESCURE - NOIRLACS KLOSTER |
_________________
His Excellency the Most Reverend Monsignor Prof. Dr. theol. Policarpo von Wittelsbach
Bishop Emeritus of Regensburg
Archabbot Emeritus of the Abbey of Heiligenbronn
German archivist for the Roman registers of Sacraments
|
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
