 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 12965
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
 Posté le: Mar Juin 27, 2023 2:29 am Sujet du message: [SWE] Dygdeboken - Ärkeänglar |
 |
|
| Citation: | 
Dygdeboken
Bok 1. Aristotelisk myt
Ärkeänglar
- Gabriel (ärkeängel för mässighet, motsats till Leviathan, demonfurste för vrede)
- Galadrielle (ärkeängel för bevarande, motsats till Azazel, demonfurste för frosseri)
- George (ärkeängel för vänskap, motsats till Beelzebub, demonfurste för girighet)
- Michel (ärkeängel för rättvisa, motsats till Satan, demonfurste för avund)
- Miguaël (ärkeängel för självuppoffring, motsats till Belial, demonfurste för högmod)
- Raphaëlla (ärkeängel för övertygelse, motsats till Asmodeus, demonfurste för lust)
- Sylphaël (ärkeängel för njutning, motsats till Lucifer, demonfurste för lättja)
|
_________________
Dernière édition par Kalixtus le Mar Juin 27, 2023 3:52 am; édité 1 fois |
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 12965
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Juin 27, 2023 2:33 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: | 
Hagiografi över ärkeängeln Mikael
Mikaels födsel
Mikael föddes i staden Oanylone som det femte av tio barn. Hans föräldrar, Diane och Robin var jägare. Liksom så många på den tiden så tjänade de en man som var rikare än de själva. Deras herre, det var så han tilltalades, hade inget annat mål i sitt liv än att förvärva mer mark och rikedomar än han hade användning för.
Denna man, deras herre, gick under namnet Satan Sybarite. Han hade krävt äganderätten för allt land inom två kilometer från staden. De som jagade eller odlade på denna mark behövde ge honom hälften av frukten av sitt arbete som betalning. Det sades att han inte sov förrän dagen hade givit honom tillräckligt för att fylla två kistor, en med majs och en med kött. Han skickade till och med sina hejdukar att samla ännu mer från de olyckliga som bodde på gränsen till staden, i landet han gjort anspråk på.
Mikaels liv
Mikael växte upp bland Oanylones fattiga. Hans far lärde honom hur man jagade och hur man hanterar ett spjut. Hans mor lärde honom hur man följer spåren från de djur som han jagade. Han lärde sig också att följa stjärnorna för att hitta dit han skulle. Genom att bo samman med sina nio syskon lärde han sig konsten att dela och att älska andra.
Vid tretton års ålder hade Mikael redan en fullvuxen mans storlek och styrka. Han var den äldsta pojken i familjen och sålunda föll det ofta på hans lott att skydda sina syskon. Trots att han aldrig skadade någon så var han fruktad och respekterad i hela grannskapet. Så småningom bad man Mikael att lösa alla tvister eftersom det sades att han kunde se rakt in i folks hjärtan.
När det inte fanns några bevis som kunde avgöra mellan två personer, då höll han sitt spjut över huvudet på en av de tvistande. Om spjutet fortsatte vara balanserat så visade det att mannen talade sanning. Om spjutet inte fortsatte vara balanserat så visade det att personen ljög. Emellertid behövde Mikael efter ett tag inte längre sitt spjut. Tillkännagivandet av att spjutet skulle föras in var tillräckligt för att missdådaren skulle erkänna. Somliga påstod att Mikael hade övernaturliga krafter, men de visaste visste varifrån förmågan kom. Emellertid kunde han inte, trots sin visdom och skicklighet med spjutet, göra någonting mot herr Satan Sybarites hejdukar som blev alltmer giriga.
Mikaels far dog samma dag som han nådde tjugo års ålder. Sålunda blev Mikael, som den äldste pojken, familjens patriark. Det var vid denna tidpunkt som han tog emot ett besök från sin vän Timote som kom för att be om tillåtelse att gifta sig med hans yngre syster Emmilia. I Oanylone hade prästen övergivit folket och uteslutande tagit hand om de rika och framstående för att ge dem Den Allsmäktiges gunst. Sålunda åtog sig Mikael uppdraget att ordna med en förlovning.
Många kom till förlovningen, däribland Simplicious, en av herr Sybarites löjtnanter. Simplicious fängslades av Emmilias skönhet. Nästa dag återvände han med sina vakter och beordrade henne att följa dem och ta tjänst hos Satan. Mikael gick emellan och tog hand om Simplicious som slutligen var utlämnad åt hans nåd. Istället för att döda honom så tog Mikael en kniv som han kastade på honom och sa: "Om dina ögon fängslas av det du inte är ämnad att ha, slit då ut dem och bränn dem, ty det är bättre att du lever utan dem än att du ådrar dig Guds vrede." Löjtnanten drog sig tillbaka utan ett ord och återvände till sin herre. Följande dag återvände han med en större trupp och förde bort Mikael och Timote till Oanylones fängelse.
Oanylones ödeläggelse
Deras första dag i fångenskap var också den första av de sju dagar under vilka ödeläggelsen av människornas första stad skulle ske. Blixten slog ned i fängelsets mur och tillät Mikael och Timote att fly kaoset. Mikael samlade så många människor han kunde. Det sades att Skaparens straff skulle bli förfärlig, men att de sanna skulle kunna leva ett nytt liv långt borta från den förbannade staden.
Eftersom Timote var en fiskare så föreslog han att de skulle träffas i hamnen och fly över sjön. Mikael hjälpte dem som, genom sin tro på Gud, förtjänade det, att fly staden med hjälp av skepp. Eftersom det fanns platser kvar så bad Mikael sin vän att ta med alla barn som sökt skydd hos dem. Ynkryggar som ville fly staden snarare av rädsla än av viljan att följa Guds vilja försökte ta skeppen med våld, men Mikael lade sig i och lät skeppen lämna staden utan försening.
När hans vänner reste till säkerheten så stannade han ensam kvar. Under de närmaste sex dagarna räddade han de som kunde räddas. På den sjunde dagen fanns det fortfarande människor att rädda, men bara en liten båt. Genom ett mirakel dök ytterligare en båt upp ur tomma luften och Mikael lät de som hade ett rent hjärta att borda en av dessa båtar. Han verkade kunna läsa i en persons ögon om dennes tro var sann eller ej, med den första båten sände han de som han ansåg vara värdiga den första båten, och de som flydde av fruktan eller för att rädda sina rikedomar fick gå ombord på den andra. När Mikael såg att båda båtarna var fulla vägrade han att gå ombord, han sa att Gud hade ett uppdrag åt honom, och han kände att hans uppdrag var att stanna för att rädda andra vänner. När båtarna anlände vig hamnutloppet färdades den första båten utan besvär mot öppet vatten, den andra båten strandade på det grunda vattnet eftersom den var fylld med tungt guld. Den försvann med staden när de förstörande hårda vindarna kom upp från Jordens centrum och fick marken att rämna.
Somliga överlevande långt borta från staden berättade att då, när regnet föll trots att det inte fanns några moln på himmeln, kom en ljusstråle ned rakt från solen och föll på staden. Mikael, vald av Gud, bars sålunda upp av ett gudomligt moln och blev en av de sju ärkeänglarna.
Första framträdandet
Ärkeängelns första framträdande är säkerligen det som gjort honom till en krigsängel trots att han aldrig själv spillde något blod.
Några generationer efter domen och Mikaels död grälade två klaner, ättlingar från dem som Mikael skyddat, eftersom den ena klanen hade byggt ett tempel tillägnat Mikael. De såg till och med Mikael som Guds jämlike eftersom han hade räddat dem. de andra såg Mikaels offer som ett exempel och inte som en handling som gör en gud av en man.
Den första klanen refererade till Mikael som Anubis, trots att anledningen till detta namn är okänt. Kanske var det deras klans namn, men inget spår av detta har funnits hitintills.
Inspirerad av skuggan, såg han som utnämnde sig själv till Anubis överpräst hur hans makt växte. Han påstod att han fick information direkt från guden, och därigenom utsedde han ett nyfött barn som Anubis son och tog i dennes ställe makten under flera år och rev Guds tempel. Han tillkännagav att Gud inte visste hur han skulle skydda sina troende, och att dessa skulle bli hans slavar. För att befästa sin makt och sudda ut minnet av den sanne Guden tog han ärkeänglarnas namn och gjorde dem till gudar.
De troendes överhuvud bad till Gud varje dag och tackade Honom för vad han hade, trots sina lidanden. Herren kände medlidande för honom och skickade ärkeängeln personligen. Sankt Mikael dök upp vid sitt tempels topp, iförd rustning, med ett långt spjut och en bred sköld. Han kändes genast igen av alla.
Överprästen anropade honom och sa: "Anubis, äntligen har du kommit! Har du kommit för att tacka dina trogna och belöna oss för att vi har byggt ett sådant tempel åt dig?"
Michel svarade: "Nej, jag har kommit för att bringa hoppets ord från Gud till dem som inte har övergivit Honom. Många är de trognas samhällen som reser genom världen i väntan på de profeter som kommer att ena dem i vänskap."
Överprästen förstod inte och beordrade sina vakter att bevisa sin lojalitet genom att massakrera den enda Gudens troende. Mikael hindrade dem genom att under två dagar tvinga tillbaka dem, utan att skada dem, så att de troende fick möjligheten att fly till andra länder.
Efter de två dagarnas drabbningar var de som var lojala mot överprästen antingen alltför trötta eller alltför sårade för att fortsätta. De såg hur vingar slog ut från ärkeängelns rygg och lät honom nå himmeln. Överprästen tillkännagav att det inte var Anubis som hade kommit, utan en hämnande gud som hade kommit för att straffa dem för att de hade låtit den falske gudens tjänare leva.
Det finns en alternativ historia som hävdar att ärkeängeln ledde en armé av änglar. En annan hävdar att han beväpnade de extremt troende. Ytterligare en hävdar att han inte gjorde någonting annat än att inspirera de modigaste av Guds tjänare att göra uppror och visa de troende vägen genom öknen. Huvudsaken är att Mikael och Guds vilja gjorde det möjligt för Hans barn att fly till ett säkert land.
Legenden om det heliga berget Mikael
Ärkeängelns andra framträdande äger rum i en tid när vissa druckna barbariska gudar hade värdshus som tempel och dryckeslag som liturgi. Vid denna tid fanns det en grupp med trogna som förföljdes av en barbar vid namn Saathan. Han tillbad en drucken gud som krävde barnaoffer.
Gruppen flydde mot norr och fångades i en skog vid havet. gruppens patriark beordrade alla att förbereda sig för att offra sig till havet hellre än att falla i barbarernas händer. Därefter flyttade de sig mot det ställe där det var som längst ned till vattnet och bad till Gud så att Sankt Mikael kunde förbereda deras ankomst.
Gud, som inte kan tolerera att hans barn tar livet av sig, meddelade genom en gudomlig budbärare att det var förbjudet för människorna att själva välja när de skulle möta sin skapare. Gud beordrade dem att de om de hyste tro till Honom så skulle de hugga ned stora träd och bygga en palissad runt klippan. När det var gjort så skulle de ha en stor fest och tända ett stort bål på klippan så att Saathan kunde se deras position.
Så gjorde man, och sju dagar senare stod palissaden färdig och ett bål var tänt. På morgonen omringade Saathans krigare klippan och började angripa detta bräckliga skydd. Med stenar och spjut förberedde sig de troende att kämpa eftersom det var Guds vilja. Emellertid så dök plötsligt en ängel upp i bålet. Ängeln var iförd rustning och bar ett spjut och en sköld. Han sa inte ett ord, men alla de troende visste vem han var.
Då slungade Mikael sitt spjut mot havet. Horisonten tycktes resa sig mot himmeln och närma sig klippan som en mur av galopperande hästar. Muren bar med sig allt i sin väg, men förstörde inte den svaga palissaden. Den flödande muren uppslukade Saathans krigare, och när havet drog sig tillbaka så hade det gjort klippan till en ö i ett hav av kvicksand som höll på att sluka resterna av armén som hade besegrats av de troendes tro.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 12965
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Juin 27, 2023 3:51 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Hagiografi över den helige ärkeängeln Göran
I Vänskap
Blixten slog ned i närheten. De skräckslagna spädbarnen kröp ihop ännu mer i sina gråtande mödrars famnar, som bad om medömkan från Den Allsmäktige. Männen var rasande och beskyllde varandra för att bära ansvaret för vad som hade hänt. I sex dagar hade elementen släppts lösa över staden Oanylone med gigantisk kraft. En bläckmörk himmel, tung av hot, pressandes all sin tyngd på den syndiga staden. Bland dem i den lilla grupp som sökte skydd i spannmålsmagasinet, sedan länge tömt, fanns fruktan samman med vrede, raseri och förtvivlan. En man som slutat skratta åt Gud när han tillkännagav förstörelsen av staden. En kvinna som fylldes av skam när hon mindes sina luxuösa orgier, med så många män och kvinnor att hon inte kunde räkna dem alla. En ung man som hade känt ett oskuldsfullt nöje i att krossa sin lillebrors skalle, och som nu försökte gottgöra sin handling genom att lugna barnen som var samlade i det lilla rummet. Alla visste varför de hade straffats, men ingen vågade erkänna det; somliga försökte till och med skylla på andra, i det fåfänga hoppet att deras egna synder skulle glömmas.
En våldsam vindstöt tvingade upp dörren och fyllde den lilla byggnaden med en iskall vind. Byggnadens grund darrade när åskskrällen svarade blixten med bedövande styrka. Och sedan, tystnad. Stormen vrålade fortfarande och åskan ekade fortfarande, men i sex dagar hade Oanylones invånare inte hört någonting annat. Nej, det var inte en naturens tystnad, det var människornas. Ty flyktingarna var slagna med stumhet, parsylerade av rädsla, när de såg en skugga som ramades in av dörrkarmen. En man närmade sig, så stor och massiv att han behövde huka sig för att komma in. Ett fårat ansikte och ett tjockt skägg var med knapp nöd synliga i halvljuset. Hans långa silverfärgade hår gav honom en prägel av visdom, avvikande från hans händers storlek, vilka tycktes kunna krossa den hårdaste av stenar till stoft. Hans bleka blå ögon var urgamla, men verkade fortfarande i sitt djup innehålla ett barnsligt nöje. Kolossen var klädd i en fläckad och trådsliten tröja. Ett stort tygstycke lindat kring hans ben bar vittnesbörd om hans ogynnade ställning. Han log snabbt och alla flyktingarna drog en suck av lättnad. Därefter tog hans ihåliga röst till orda:
"Till och med när hoppet är borta så finns det vänskap."
En gammal kvinna med ett hårt ansikte och en vilja av järn steg fram och frågade:
"Och du främling, har du kommit som en vän? Ty detta är staden där mäns och kvinnors ord är honung men deras dåd är gift. De bor på guldbergs toppar, och de vill inget ha från andra om det inte låter dem nå högre i deras dåraktiga sökande efter rikedomar. Deras törst efter värdesaker förtär dem så att deras föräldrars liv betyder väldigt lite för dem."
"Jag vet det", svarade mannen. "Det är därför som jag har kommit till er. Hjärtats rikedomar kan inte mätas med denna världs rikedomar. Kommer de att ta med sig sina berg av guld till nästa liv?"
"Nej, naturligtvis inte", svarade den gamla kvinnan. "Men är världens rikedomar förbjudna för oss? Måste vi leva som djur för att få själens rikedomar?"
"Har livet lärt dig att inte använda din vänstra hand eftersom du använder din högra?", frågade mannen. "Det är på samma sätt med de skatter Gud har skapat åt oss. Gud har, genom kärleken till sina barn, gett oss materiella rikedomar; må de vara era. Men glöm aldrig att det inte finns någonting av större värde än vänskap."
Då drog sig en ung man upp och frågade: "Men vem är du, vars ord är fyllda av visdom?"
"Jag heter Göran", svarade han.
II Girighet
Under tiden på en av Oanylones sju kullar skakades en man mer än någon annan av den gudomliga vreden. Han fruktade inte för sitt liv, ty det var inte viktigt för honom. Men han var så fäst vid sina ägodelar att han inte kunde skiljas från dem. När människor slaktade och våldtog varandra så plundrade han husen och förvärvade tillräckligt med rikedomar för att de skulle bilda en kulle av dyrbara metaller, utsökta tyger, saftiga godsaker... Han beslutade sig för att bygga ett så högt och kraftigt torn att han kunde skydda sina rikedomar från andras begär. Han hyrde stenhuggare och soldater och lovade dem en oöverträffad lön; de första för att bygga hans fästning och de senare att tvinga tillbaka de fattiga, de arvlösa och de svältande som ville ha hans rikedomar. Dessa närmade sig på hans bergs sluttningar vilka lyste upp området med ett gyllene ljus och lockande dofter. Endast stenhuggarna fick sätta sin fot på värdesakerna, så att de kunde bygga ett torn; men när någon av dem slutade arbeta för att tillfredsställa sin girighet så överöste soldaterna denne med tusentals svärdshugg. Och den rike mannen fröjdades vid tanken på att han skulle kunna skydda sina saker till sin död, granskandes de fattiga och de svältande som omgav hans kulle och längtande stirrade på den. denna man kallades Beelzebub.
Så Göran kom till denna plats samman med de olyckliga människor som korsat hans väg. När de såg honungen, och mjölken, och det stekta köttet, och silkestyget, och kistorna som översvämmades av dyrbara stenar och metaller, så rusade de fram för att ta sin andel, utan att lyssna till Görans uppmaning om att tygla sig. Och vakterna drog sina svärd och högg ned dem som närmade sig rikedomarna. När massakern var över, och tårar ersatte ropen, började Göran gå mot soldaterna med lugna och självsäkra steg. En av dem, som var ovanligt nitisk placerade sitt svärd under Görans haka, som ett löfte om våldet som skulle komma. Men Göran frågade honom: "Varför har du dödat dessa stackars människor?". "Jag får betalt för det", svarade legoknekten. "Och hur mycket har du fått betalt hitintills?", fortsatte Göran. "Ingenting. Herr Beelzebub kommer att betala mig när han väl har byggt sitt torn och rikedomarna har lagts in", sa soldaten med självsäker röst. "Så du dödar för att tjäna en person som bara vill bevara sina rikedomar, och tror att han kommer att hålla sitt ord och betala er senare som han lovade?", undrade Göran. "Det stämmer! Annars skulle det ju vara slaveri!", utropade soldaten, otålig över att höra en sådan fråga. Då avslutade Göran: "Jag förklarar för dig att den som lever för materiel rikedom, på bekostnad av den vänskap som varje Guds barn måste hysa gentemot sina föräldrar, inte förtjänar någon tilltro. Istället för att döda för att skydda en sådan mans girighet, ta dessa rikedomar kring era fötter och ge dem till de som verkligen behöver dem. Gud har skapat dessa saker så att alla hans varelser ska kunna finna vad de behöver bland dem, inte för att endast en person skall ha mer än någon annan."
Då lade vakterna ned sina vapen; stenhuggarna slutade arbeta; folket närmade sig, och de delade rikedomarna, var och en enligt eget behov. Beelzebub vrålade av vrede när han såg sina rikedomar försvinna, passerande från hand till hand. Men detta inträffade på den sjunde dagen av Oanylones bestraffning och jorden började skaka. Det halvbyggda tornet föll och långa sprickor öppnades över hela kullen och svalde rikedomarna De flesta människorna flydde, uppmuntrade av Göran. Men somliga av dem fortsatte att fylla sina fickor med allt de kunde hitta. Beelzebub slog vilt mot alla han träffade, så stor var hans vrede över att förlora vad som var hans. Kullen sjönk långsamt, men Göran såg ett barn i tårar, kvarlämnad, hans ben var fastkilat under en kista. Han sprang till barnet medans jorden skakade, hotandes att smulas sönder när som helst. När han nådde fram till barnet befriade han benet, tog honom i sina armar och försökte nå säkerheten. Då beslutade sig några för att ta sig fram till honom och hjälpa honom i hans hopplösa försök, men kullen svaldes av jorden i ett gigantiskt eldmoln.
Folket överväldigades av sorg vid förlusten av sådana vänner. de undrade om Gud njöt av att låta sina varelser lida. Men när de såg ett mjukt lugnande ljus skina från hålet framför dem så förstod de. Och varelser kom upp, burna av majestätiska vita vingar, spridandes ro och ömhet. Folket såg dessa som dog i sina försök att rädda barnet bland dem. Men högst av alla såg de Göran, upphöjd till ärkeängel, med barnet i sina armar, han återlämnade barnet oskatt till dess moder. Sedan flög de alla iväg till solen, där Gud väntade på dem.
III Tungomålen
Det fanns en tid då kung Hammurabi av Babylon kämpade över hela Mesopotamien för att bli kungarnas kung. En dag begav sig hans soldater till staden Mari och satte den till facklan. Folket var skräckslagna och visste inte hur de skulle fly. Då kom Varelsen Utan Namn och viskade i en babylonisk generals öron. Varelsen Utan Namn föreslog att man skulle kräva tribut från varje person i utbyte mot dennes liv. Ju mer en person gav, desto mindre chans att denne dog. Stadens rika herrar, de som var underställda få utöver Shakkanaku, stadens kung, kom först, medförandes tunga kistor fyllda av rikedomar. Men där fanns en gammal gumma som endast ägde några enstaka vetekorn. Legoknektarna skrattade henne rakt upp i ansiktet och förklarade att en sådan gåva var förolämpande för den babyloniske generalen. De drog sina svärd och närmade sig den gamla kvinnan, redo att döda henne. Men en lång man med ett silverskägg steg in mellan dem. En av soldaterna lyfte sitt svärd, men kunde inte hugga ned mannen, som om han hindrades av en osynlig kraft. Mannen öppnade sin mun och utropade:
"Varför skulle ni döda denna kvinna? Medans Maris rika herrar behåller oräkneliga rikedomar så erbjuder hon allt hon äger. Ni förlöjligar hennes gåva, men hon har gett allt hon äger medans de endast gav sitt överflöd. Tag dessa vetekorn och bär dem med dig; de kommer att väga tungt på ditt hjärta i det lunariska helvetet." Därefter vände sig mannen mot kistorna och fördelade dess innehåll bland Maris fattigaste och hungrigaste. Vakterna visste inte hur de skulle handskas med denna obeväpnade man, han kunde inte bli nedhuggen och styrka fanns i hans visa ord. Besegrade återvände de till Babylon.
Resan till denna kraftfulla stad var lång. Hettan var intensiv, och luften längs med Erufats strand var fuktig. Men när de anlände förvånades de över att finna mannen med silverskägget vid de gigantiska murarnas fot. Generalen frågade honom: "Vem är du, vem talar med sådan visdom?". "Jag är Göran, ärkeänglen, Den Ende Gudens anspråkslöse tjänare, Han som ni glömt inför legioner av falska gudomar och ett liv av synd", svarade han. "Följ mig till zigguraten och ni kommer själva att få se Guds dom, såsom jag gjorde själv för länge sedan." Så generalen och hans vakt följde ärkeängeln till det trappformiga tornet, täckt av blommande plantor, beviset på kung Hammurabi av Babylons allsmakt.
Då lyfte Göran sina händer och sa: "Guds barn har alltid talat samma tungomål, ty bröder och systrar måste förstå varandra för att kunna älska varandra. men idag sliter de sönder varandra, ty de har glömt Fadern och Hans kärlek. Det kommer en dag när profeterna skall följa varandra för att påminna människor om varifrån de kommer och vart de är på väg. Tills dess kommer ni inte att dömmas efter er tro, utan efter kärleken till världen omkring er. Lär känna den och ni kommer att lära er att älska den. För att detta ska ske så har Gud i sin stora nåd valt att dela hans barns ord i flera tungomål så att ni måste anstränga er för att finna varandra."
Och sankt Göran sänkte sina armar, och tornet föll i ett kolossalt dammoln. Från den dagen så har Guds ord varit mångfaldiga, och vi måste lära från varandra för att leva. genom att göra så så förstår vi att våra olikheter är vilseledande, och att vi alla är bröder och systrar.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
