 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 12878
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
 Posté le: Jeu Juin 29, 2023 2:08 am Sujet du message: [SWE] De dogmatiska referenstexterna - Skrifter - doktriner |
 |
|
| Citation: | 
De dogmatiska referenstexterna
De doktriner av den aristoteliska kyrkan
|
_________________
Dernière édition par Kalixtus le Jeu Juin 29, 2023 3:27 am; édité 3 fois |
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 12878
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Jeu Juin 29, 2023 2:50 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: | 
Kristos ställning
Encyklika på författningen om Christos i kyrkan
Vi, Den Romerska Kurian, den högsta auktoriteten genom Guds nåd, förkunnar och beslutar följande:
Kapitel ett: Christos natur
I sin ändlösa kärlek ville inte Den Allsmäktige Guden att människan någonsin skulle förbli skild från honom...
Aristotle, den store profet som beviljades gudomlig uppenbarelse, hade förutsett att en av Gud vald människa kommer att personifiera den dygdliga vänskapen genom att tillägna sitt liv till andra. "Älska varandra" skulle bli hans tro. Faktum är att fram till ankomsten av denna Messias var "solidaritet" begränsad till de etniska grupperna; bortom de etniska grupperna fanns befolkningar att utnyttja.
Denna av Gud valda människa skulle anlända under en lidandets tid, skulle uttrycka viljan att ”undervisa alla nationer” och han kommer att ha mot sig de som motsätter sig denna vision och de skall intrigera mot honom, till och med vilja döda honom. Denna utvalda kommer att ha valet att ”återvända till massan” eller offra sig själv för att visa för Gud att människan inte kunde nå den perfekta, dygdliga och förenade vänskapen förrän han offrade sig själv för andra utan att vänta någonting i gengäld.
Kapitel två: Christos titlar
Han är Messias, den gudomlige vägledaren och spegeln.
Kapitel tre: Frälsning
Därför kom Christos till oss, men hatet som förmörkade anden vände människorna mot honom, och de avvisade kärlekens meddelande, de korsfäste det så som man skär halsen av ett försvarslöst lam. Han älskade dem till slutet, denna rena, perfekta man förutan synd som accepterat sitt öde med ödmjukhet, för att, genom sitt frivilliga offer, gottgöra alla tidigare, existerande och framtida människors synder och för att föreviggt upprätta vänskapen mellan människorna och Gud.
Det är således genom detta offer som Christos bringade frälsning till mänskligheten, så att de kunde räddas och utföra Guds arbete, det vill säga:
Anslutning till Den Aristoteliska Kyrkan, tro på Aristotles undervisning, och föreningen, lydnaden och efterliknandet av Christos, som kom till jorden för att ge styrka och storslagenhet åt Guds lektioner, överlämnade i Uppenbarelseboken.
Skrivet i det cisterciensiska klostret i Noirlac den andra dagen i januari år 1454.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 12878
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Jeu Juin 29, 2023 3:00 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
De två källorna till tro
Skrivet i cistercienserklostret Noirlac den 24 december i nådens år 1453.
De två källorna till tro
- Kapitel ett: Den Gudomliga Uppenbarelsen. Trons två källor
Den Högste, som skapade mänskligheten och hela naturen genom Sin ändlösa kärlek, ville inte att vi skulle överges till missförståendets mörker. Det är därför Den Allsmäktige Guden visade Sig för oss.
Först visade Han Sig i Aristotles tydliga lära; läror vars harmoni så profetiskt förutsåg Ljusets Utlärande till män och kvinnor genom Christos.
Föreningen av dessa båda läror gav upphov till Den Heliga och Oföränderliga Aristoteliska Kyrkan.
- Kapitel två: Trons harmoni och slutsatser
Vi tror orubbligt på att det finns en Sanning, och att Christos uppenbarelse harmoniserar med naturens hälsosamma intelligensen och det mänskliga hjärtat vilket vi observerar i Aristotles lära. Tro och slutsatser är två sidor av samma mynt. Denna sanning utgör sålunda en harmonisk helhet med utsökt skönhet, vilken är en reflektion av den makalösa skönheten i förening mellan de gudomliga ordens två guider. Genom Aristotle, slutsatsernas emblem, de i anden fattiga lär sig vetenskap, och genom Christos, trons budbärare, den lärde ökar i visdom och medlidande.
Ty trons renhet beror på idéernas renhet. Och utan tro är idéerna fåfänga. Den gudomliga symmetrin finner sin grund där.
Studerandet av filosofi och teologi måste utvecklas i denna anda, och teologerna borde vara medvetna om att skönheten och renheten i deras tro kommer att påverka den bild de troende har av Guds skönhet. Därför måste de heliga böckerna, Christos Uppenbarelseboken och Aristotles Förnuftets Slutsatser, läsas i samklang och komplettera varandra.
- Kapitel tre: Idéerna i kyrkan
Denna trons balans och harmoni går att hitta i alla medlemmar i Den Aristoteliska Kyrkan: Somliga, gåtfulla själar, söker vägen till visdom genom imitation av Christos. Deras idé leder dem in i fullkomlighetens sfär, i direkt kontakt med Gud. För dem är detta sanning:
1) Saker är kopior av idéer.
2) Medveten skönhet är en bild av evig skönhet som varje själ redan har beskådat.
3) Den vise mannen söker finna lycka genom meditation.
4) Metafysik är studierna av grundprinciperna.
Andra, som sätter sin tro till förnuftet, har Aristotle som sin mästare och följer i hans fotsteg, förståendes sanningen genom förnuft och har sin tro förankrad i följande:
1) Tingens essens finns i tingen själva, vilket ger dem form.
2) Skönhet är resultatet av harmonin och rytmen av gudomliga dimensioner.
3) Den vise mannen måste ta del i stadslivet.
4) Metafysik är vetenskapen över vad som finns bortom det fysiska planet: att vara är att vara.
Varje troende hör till högre eller lägre grad till dessa grupper, men alla arbetar med ett hjärta till kyrkans ära och för kärleken till Gud.
- Kapitel fyra: Auktoriteten för förklaringar av kyrkan
Den Heliga och Oföränderliga Aristoteliska Kyrkan är ensam kvalificerad att förklara gudomlig undervisning. Påven har genom kurian oinskränkt makt, och han ensam bestämmer (med eller utan råd av biskopar eller den Aristoteliska världen) kyrkans lära. Emellertid måste han vakta tron och bevara den med största omsorg och respekt och aldrig ändra innebörden av vad hans företrädare införstiftat i dogmerna. Han ska ta hand om underhållet av trons enighet och de troendes harmoni.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 12878
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Jeu Juin 29, 2023 3:25 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Om aristotelisk vänskap
Första kapitlet
1. "Den Aristotelianska Vänskapen" är i bred bemärkelse en gemenskap av liv: Genom dopet introduceras varje troende till en andlig förening med en makt genom vilken han har kontakt med alla andra döpta, här förenas det traditionella begreppet av dopet som introduktionen i gemenskapen med helgonen. Dopet, eller inträdesriten, ger inom Den Arestotelianska Kyrkan nya troende en inledning till perfekt Aristoteliansk vänskap. Denna vänskap kommer fortsätta utvecklas genom kontakt med Gud genom sakramenten och också genom bevis på ömhet och medkänsla gentemot andra. Man kan tala om detta som den första nivån i det andliga livet, den början, under vilken Aristotelianen försöker göra sig fri från den ofullkomlighet vilken återstår inombords. Det finns även de som kallar denna väg Reningens väg, som renar hjärtat från dess fläckar.
2. Efter det så kommer framgångens steg, eller upplysning, i vilken Arestotelianen, fri från sina fel, aktivt utövar dygderna och utvecklar bandet till Gud och sin nästa. Den viktigaste steget på denna nivå är att utöva broderlig tillgivenhet, och det första beviset på helighet kommer att vara själslig utstrålning nära andra. Målet för den som tillämpar denna väg framför alla andra, som hjälper sina bröder in på den Aristoteliska trons vägar med dess vänskap.
3. Slutligen når vi den perfekta vänskapen, eller förenas. Detta är perfektionens väg. Man måste förstå att den största Aristoteliska vännen är Gud, och att den relationen är ett privilegium från Honom som befinner sig på den högsta andliga punkten. Denna vänskap med Gud resulterar i en djup tillgivenhet till andra, en så välriktad vänskap och en karaktärsstyrka som gör det möjligt att visa andra vägen utan att säga sårande ord till dem. Men denna förening med Gud har ett villkor, du måste ha en perfekt vänskap med en av dina nästa här på jorden. Titeln "Guds vän" bör endast ges åt dem som vill konsolidera Hans önskningar med perfektionen av en hjärtats förening med en annan Aristotelian.
Andra kapitlet: Förhållandet till auktoriteterna.
Vi har nämnt mer än en subjektiv känsla, den kända Aristoteliska vänskapen, genom dopet, en gemenskap av liv som objektiveras mellan alla döpta, mellan det himmelska sällskapet och det jordiska. Denna beståndsdel har stor betydelse för samhällsstrukturen, och den form vi måste ha på religionen i vår världs jordiska struktur.
1. Helgonens gemenskap, grunden till varje samhälle.
Genom funderingar och klarlägganden kallar vi denna gemenskap av liv för "Helgonens Gemenskap".
Det första målet i den jordiska samhällsstrukturen är att sätta upp strukturerna som tillåter människorna att utveckla alla sina materiella och andliga förmågor. Således kan inte ett samhälle baseras på någonting annat än Helgonens Gemenskap utan att missa sitt mål eftersom ett sådant samhälle skulle sakna det mest grundläggande steget och det mest fundamentala i föreningen mellan människorna och vilket Aristoteliskt liv som helst.
Detta är resultatet av logik, för att kunna sammansmälta med ett likformigt samhälle, det idealiska Aristoteliska samhället, är det nödvändigt att man är en enhetlig medlem i Helgonens Gemenskap, att vara en del av Den Aristoteliska Vänskapen. de som inte är det har inte den fundamentala grund i samhällslivet, de sliter upp samhällsstrukturen, och liksom alla andra som sliter sönder så riskerar de att dra ut och äventyra samhällets existens.
Sålunda förstår man att auktoriteternas viktigaste behov, om de önskar det bästa åt det samhälle som de styr, är att göra allt de kan för att förhindra denna slitning, ty det är samhällsstrukturen som äventyras. Auktoriteterna måste därför ta hand om och bevara den Aristoteliska naturen av deras ämbete och stödja Den Heliga Aristoteliska Kyrkan i dess ansträngningar för sina hjärtans skull och för Guds stads fortsatta framgång, i himlen och på jorden.
2. Författningen om delvis tillåtna religioner.
Somliga religioner, fastän de är fulla av felaktigheter, har i sig några korn av sanning. Exempelvis Spinosism och Averroism. Dessa religioner (det plågar mig att kalla dem så med tanke på deras påfallande fel) har en mindre skadlig karraktär än andra felaktiga. Sålunda är det nödvändigt att ge dem en egen ställning, denna ställning kallas "tolleransens ställning". Dessa kyrkors medlemmar måste isoleras, så mycket som möjligt, från den offentliga auktoriteten eftersom den syn deras fel utgör skulle få skadliga följder på folket, och därtill ej vara en del av samhällets kropp genom Helgonens Gemenskap, därigenom skulle de vara en tydlig brist i det sociala sammanhanget. Det är sålunda nödvändigt att tolerera dem, men att ej ge dem utrymme.
Tredje kapitlet: Vänskapens roll i kyrkans hierarki
Vi sa att varje "Arestotelian" är vanlig, men görändras genom det band vilket denne får genom dopet. Detta band gör hans existens till en väg mot ljuset, en väg som han inte vandrar ensam utan som en del av en gemenskap.
1. Gemenskapens historia.
För att någon ska kunna avancera så behöver denne två saker: Riktning och viljan att avancera. Vi ska nu se varför hierarkin är nödvändig för Aristotelianen.
Aristotle lärde oss att det finns nästan 1800 år gamla invecklade läror vars mål är att förankra oss vid det goda, det vackra och sanningen. Denna förankring äger rum genom begrundandet av Guds eviga skönhet och genom återgivningen av denna skönhet i det vardagliga. Men efter Aristotles död, eller snarare efter att han uppnådde sitt beskådandes ryktbarhet, var det nödvändigt att skapa guider som noggrant överför hans meddelande åt alla århundradenas och kulturernas människor. Det är därför de vise hade ett sammanträde, ca 30 till 35 enligt vår tideräkning, i Tarsus. Till sammanträdet kallades arvingarna till den Aristoteliska filosofiska traditionen och Christos anhängare, de visa med sin ledare Paul. Det är detta sammanträde som beslutade skapandet av en institution som skulle binda samman de två traditionerna till samma vision och därigenom lade de grunden till den vackraste mänskliga och gudomliga heliga texten.
Sammanträdet fick uppenbarligen hjälp av Den Heliga Anden och den Aristoteliska religionen spred sig snabbt över hela det Romerska imperiet trots den förföljelse vilken djävulen inte tvekade att lägga i dess väg. Trots förföljelserna, trots hedningarnas tortyr så behöll kyrkan sin ursprungliga väg tack vare sin solida hierarki.
2. Gudomlig hjälp är nödvändigt för tron.
Guds Kyrkas beständighet trots förändringar är förstålig endast genom Guds Heliga Handlingar genom förespråkare såsom Aristotle och alla tiders Helgon, och speciellt genom alla martyrersom har dött för äran och det eviga ljuset. Denna Guds hjälp hade en kanal: kyrkans hierarki.
Förvisso kallas somliga i kyrkan till att vara mer än den vanliga Aristoteliern, och får genom denna kallelse prästvigningens nåd. Om dopet introducerar en till Den Aristoteliska Vänskapen, då gör prästvigningen den trofaste till en del som är vald att vägleda de trogna och vara ljusets kanal till deras hjärtan.
3. Hierarkin
Den främste av dessa människor är påven, Det Gudomliga Ljusets representant på jorden som Han valde till en sista utväg för att lösa Aristoteliska frågor med respekt för sina föregångare.
Därnäst är kardinalerna, de berömda män vilka, genom sina handlingar, sin generositet, och djupet i inspirationen av Ljusets Ande, förtjänade att vara Guds instrumentvid varje utnämning av en ny påve.
Biskoparna är Guds nåds kanal till de trognas hjärta. De är stiftens föräldrar och önskar allas säkerhet.
Och slutligen prästena som är biskopens trogna assistent i dennes svåra uppdrag, att leda hjärtan mot begrundan av Den Eviga Skönheten: Gud. Församlingsprästen är en präst som fått ett särskilt uppdrag av biskopen.
Prästerna utan uppdrag är ovärderliga medhjälpare, de kan hjälpa prästerna i deras uppdrag, eller hjälpa biskopen i stiftets kyrkomöte.
Diakonerna är också given åt gud, men får ej denna speciella prästvigning. Deras uppdrag att hjälpa till med den materiella hanteringen av kyrkan.
Fjärde kapitlet: Vänskap och kanoniseringens hjälpmedel.
Som vi precis har sett så leds gudomlig frälsning genom hierarkin. Denna överförs genom vad som kallas liturgi.
1) Innebörden av liturgi
Det vore fel att tro att liturgi inte är någonting annat än någonting att lära ut. Utlärande är en aspekt utav det, men det är inte den enda aspekten, långt därifrån. Ni vet alla att det Aristoteliska dopet ger ett speciellt band till alla döpta, ett band som främst av allt är ett trons band. Liturgins mål är sålunda att öka denna tro. Därför är liturgi näring åt tron, liturgin stärker förbindelsen med hela det andliga förbundet. Detta band som skapas genom Den Aristoteliska Vänskapen är därför central för hela den troendes liv, och liturgi är avgörande för detta band.
2) Den didaktiska aspekten av liturgi
Det finns två sätt att undervisa i liturgi. genom att predika och genom ceremonin under mässan.
Det är viktigt att vi skiljer på de två: förvisso tillåter predikan förstärkande av den troendes och vår egen övertygelse angående idéerna, medans ceremonierna visar vägen som ska följas och de idéer som de måste förstärka och bygga på. Med andra ord, ceremonin visar den troende vilken väg denne ska följa medans predikan är det som hjälper en följa vägen.
3) Mässans innebörd
Mässan är det tillfälle då ceremonin uttalas, men den är mer än så. Det är under mässan som prästen genom en mystisk kommunikation överför sina begrundanden av Gud till de trogna. Men ännu viktigare, han är nästan bandet genom vilket den troende når Gud. Bandet består av renheten hos prästens idéer och tro, då får vi fram en viktig punkt: om länken är oren, hur ska då de troende kunna se Gud?
4) Instruktionen
Aristotelisk undervisning. Aristotelisk undervisning bygger på kunskapsutbyte mellan vissa erfarna präster och deras grannar. Dessa tar emot andens kult, alltid drivna att upptäcka som Aristoteles förklarade. Undervisningen är också mycket levande, om inte mer än predikan, eftersom den gör det möjligt för prästerskapet att bli medvetna om sanningen för att förstå den bättre. Det är denna förståelse av sanningen som gör det möjligt för alla att hjälpa sin nästa på dygdens väg.
Annotation:
Predikan = Predikan In Gratebus
Predikan = Predikan Res Parendo
Skrivet i det cisterciensiska klostret i Noirlac den 24:e dagen i september i nådens år 1453
FADER LESCURE - NOIRLACS KLOSTER
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
