 |
L'Eglise Aristotelicienne Romaine The Roman and Aristotelic Church
Forum RP de l'Eglise Aristotelicienne du jeu en ligne RR
Forum RP for the Aristotelic Church of the RK online game
 
|
| Voir le sujet précédent :: Voir le sujet suivant |
| Auteur |
Message |
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
 Posté le: Mar Juin 27, 2023 2:29 am Sujet du message: [SWE] Dygdeboken - Ärkeänglar |
 |
|
| Citation: | 
Dygdeboken
Bok 1. Aristotelisk myt
Ärkeänglar
- Gabriel (ärkeängel för mässighet, motsats till Leviathan, demonfurste för vrede)
- Galadrielle (ärkeängel för bevarande, motsats till Azazel, demonfurste för frosseri)
- Göran (ärkeängel för vänskap, motsats till Beelzebub, demonfurste för girighet)
- Mikael (ärkeängel för rättvisa, motsats till Satan, demonfurste för avund)
- Miguaël (ärkeängel för självuppoffring, motsats till Belial, demonfurste för högmod)
- Raphaëlla (ärkeängel för övertygelse, motsats till Asmodeus, demonfurste för lust)
- Sylphaël (ärkeängel för njutning, motsats till Lucifer, demonfurste för lättja)
|
_________________
Dernière édition par Kalixtus le Mar Aoû 25, 2026 3:40 pm; édité 2 fois |
|
| Revenir en haut de page |
|
 |
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Juin 27, 2023 2:33 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: | 
Hagiografi över ärkeängeln Mikael
Mikaels födsel
Mikael föddes i staden Oanylone som det femte av tio barn. Hans föräldrar, Diane och Robin var jägare. Liksom så många på den tiden så tjänade de en man som var rikare än de själva. Deras herre, det var så han tilltalades, hade inget annat mål i sitt liv än att förvärva mer mark och rikedomar än han hade användning för.
Denna man, deras herre, gick under namnet Satan Sybarite. Han hade krävt äganderätten för allt land inom två kilometer från staden. De som jagade eller odlade på denna mark behövde ge honom hälften av frukten av sitt arbete som betalning. Det sades att han inte sov förrän dagen hade givit honom tillräckligt för att fylla två kistor, en med majs och en med kött. Han skickade till och med sina hejdukar att samla ännu mer från de olyckliga som bodde på gränsen till staden, i landet han gjort anspråk på.
Mikaels liv
Mikael växte upp bland Oanylones fattiga. Hans far lärde honom hur man jagade och hur man hanterar ett spjut. Hans mor lärde honom hur man följer spåren från de djur som han jagade. Han lärde sig också att följa stjärnorna för att hitta dit han skulle. Genom att bo samman med sina nio syskon lärde han sig konsten att dela och att älska andra.
Vid tretton års ålder hade Mikael redan en fullvuxen mans storlek och styrka. Han var den äldsta pojken i familjen och sålunda föll det ofta på hans lott att skydda sina syskon. Trots att han aldrig skadade någon så var han fruktad och respekterad i hela grannskapet. Så småningom bad man Mikael att lösa alla tvister eftersom det sades att han kunde se rakt in i folks hjärtan.
När det inte fanns några bevis som kunde avgöra mellan två personer, då höll han sitt spjut över huvudet på en av de tvistande. Om spjutet fortsatte vara balanserat så visade det att mannen talade sanning. Om spjutet inte fortsatte vara balanserat så visade det att personen ljög. Emellertid behövde Mikael efter ett tag inte längre sitt spjut. Tillkännagivandet av att spjutet skulle föras in var tillräckligt för att missdådaren skulle erkänna. Somliga påstod att Mikael hade övernaturliga krafter, men de visaste visste varifrån förmågan kom. Emellertid kunde han inte, trots sin visdom och skicklighet med spjutet, göra någonting mot herr Satan Sybarites hejdukar som blev alltmer giriga.
Mikaels far dog samma dag som han nådde tjugo års ålder. Sålunda blev Mikael, som den äldste pojken, familjens patriark. Det var vid denna tidpunkt som han tog emot ett besök från sin vän Timote som kom för att be om tillåtelse att gifta sig med hans yngre syster Emmilia. I Oanylone hade prästen övergivit folket och uteslutande tagit hand om de rika och framstående för att ge dem Den Allsmäktiges gunst. Sålunda åtog sig Mikael uppdraget att ordna med en förlovning.
Många kom till förlovningen, däribland Simplicious, en av herr Sybarites löjtnanter. Simplicious fängslades av Emmilias skönhet. Nästa dag återvände han med sina vakter och beordrade henne att följa dem och ta tjänst hos Satan. Mikael gick emellan och tog hand om Simplicious som slutligen var utlämnad åt hans nåd. Istället för att döda honom så tog Mikael en kniv som han kastade på honom och sa: "Om dina ögon fängslas av det du inte är ämnad att ha, slit då ut dem och bränn dem, ty det är bättre att du lever utan dem än att du ådrar dig Guds vrede." Löjtnanten drog sig tillbaka utan ett ord och återvände till sin herre. Följande dag återvände han med en större trupp och förde bort Mikael och Timote till Oanylones fängelse.
Oanylones ödeläggelse
Deras första dag i fångenskap var också den första av de sju dagar under vilka ödeläggelsen av människornas första stad skulle ske. Blixten slog ned i fängelsets mur och tillät Mikael och Timote att fly kaoset. Mikael samlade så många människor han kunde. Det sades att Skaparens straff skulle bli förfärlig, men att de sanna skulle kunna leva ett nytt liv långt borta från den förbannade staden.
Eftersom Timote var en fiskare så föreslog han att de skulle träffas i hamnen och fly över sjön. Mikael hjälpte dem som, genom sin tro på Gud, förtjänade det, att fly staden med hjälp av skepp. Eftersom det fanns platser kvar så bad Mikael sin vän att ta med alla barn som sökt skydd hos dem. Ynkryggar som ville fly staden snarare av rädsla än av viljan att följa Guds vilja försökte ta skeppen med våld, men Mikael lade sig i och lät skeppen lämna staden utan försening.
När hans vänner reste till säkerheten så stannade han ensam kvar. Under de närmaste sex dagarna räddade han de som kunde räddas. På den sjunde dagen fanns det fortfarande människor att rädda, men bara en liten båt. Genom ett mirakel dök ytterligare en båt upp ur tomma luften och Mikael lät de som hade ett rent hjärta att borda en av dessa båtar. Han verkade kunna läsa i en persons ögon om dennes tro var sann eller ej, med den första båten sände han de som han ansåg vara värdiga den första båten, och de som flydde av fruktan eller för att rädda sina rikedomar fick gå ombord på den andra. När Mikael såg att båda båtarna var fulla vägrade han att gå ombord, han sa att Gud hade ett uppdrag åt honom, och han kände att hans uppdrag var att stanna för att rädda andra vänner. När båtarna anlände vig hamnutloppet färdades den första båten utan besvär mot öppet vatten, den andra båten strandade på det grunda vattnet eftersom den var fylld med tungt guld. Den försvann med staden när de förstörande hårda vindarna kom upp från Jordens centrum och fick marken att rämna.
Somliga överlevande långt borta från staden berättade att då, när regnet föll trots att det inte fanns några moln på himmeln, kom en ljusstråle ned rakt från solen och föll på staden. Mikael, vald av Gud, bars sålunda upp av ett gudomligt moln och blev en av de sju ärkeänglarna.
Första framträdandet
Ärkeängelns första framträdande är säkerligen det som gjort honom till en krigsängel trots att han aldrig själv spillde något blod.
Några generationer efter domen och Mikaels död grälade två klaner, ättlingar från dem som Mikael skyddat, eftersom den ena klanen hade byggt ett tempel tillägnat Mikael. De såg till och med Mikael som Guds jämlike eftersom han hade räddat dem. de andra såg Mikaels offer som ett exempel och inte som en handling som gör en gud av en man.
Den första klanen refererade till Mikael som Anubis, trots att anledningen till detta namn är okänt. Kanske var det deras klans namn, men inget spår av detta har funnits hitintills.
Inspirerad av skuggan, såg han som utnämnde sig själv till Anubis överpräst hur hans makt växte. Han påstod att han fick information direkt från guden, och därigenom utsedde han ett nyfött barn som Anubis son och tog i dennes ställe makten under flera år och rev Guds tempel. Han tillkännagav att Gud inte visste hur han skulle skydda sina troende, och att dessa skulle bli hans slavar. För att befästa sin makt och sudda ut minnet av den sanne Guden tog han ärkeänglarnas namn och gjorde dem till gudar.
De troendes överhuvud bad till Gud varje dag och tackade Honom för vad han hade, trots sina lidanden. Herren kände medlidande för honom och skickade ärkeängeln personligen. Sankt Mikael dök upp vid sitt tempels topp, iförd rustning, med ett långt spjut och en bred sköld. Han kändes genast igen av alla.
Överprästen anropade honom och sa: "Anubis, äntligen har du kommit! Har du kommit för att tacka dina trogna och belöna oss för att vi har byggt ett sådant tempel åt dig?"
Michel svarade: "Nej, jag har kommit för att bringa hoppets ord från Gud till dem som inte har övergivit Honom. Många är de trognas samhällen som reser genom världen i väntan på de profeter som kommer att ena dem i vänskap."
Överprästen förstod inte och beordrade sina vakter att bevisa sin lojalitet genom att massakrera den enda Gudens troende. Mikael hindrade dem genom att under två dagar tvinga tillbaka dem, utan att skada dem, så att de troende fick möjligheten att fly till andra länder.
Efter de två dagarnas drabbningar var de som var lojala mot överprästen antingen alltför trötta eller alltför sårade för att fortsätta. De såg hur vingar slog ut från ärkeängelns rygg och lät honom nå himmeln. Överprästen tillkännagav att det inte var Anubis som hade kommit, utan en hämnande gud som hade kommit för att straffa dem för att de hade låtit den falske gudens tjänare leva.
Det finns en alternativ historia som hävdar att ärkeängeln ledde en armé av änglar. En annan hävdar att han beväpnade de extremt troende. Ytterligare en hävdar att han inte gjorde någonting annat än att inspirera de modigaste av Guds tjänare att göra uppror och visa de troende vägen genom öknen. Huvudsaken är att Mikael och Guds vilja gjorde det möjligt för Hans barn att fly till ett säkert land.
Legenden om det heliga berget Mikael
Ärkeängelns andra framträdande äger rum i en tid när vissa druckna barbariska gudar hade värdshus som tempel och dryckeslag som liturgi. Vid denna tid fanns det en grupp med trogna som förföljdes av en barbar vid namn Saathan. Han tillbad en drucken gud som krävde barnaoffer.
Gruppen flydde mot norr och fångades i en skog vid havet. gruppens patriark beordrade alla att förbereda sig för att offra sig till havet hellre än att falla i barbarernas händer. Därefter flyttade de sig mot det ställe där det var som längst ned till vattnet och bad till Gud så att Sankt Mikael kunde förbereda deras ankomst.
Gud, som inte kan tolerera att hans barn tar livet av sig, meddelade genom en gudomlig budbärare att det var förbjudet för människorna att själva välja när de skulle möta sin skapare. Gud beordrade dem att de om de hyste tro till Honom så skulle de hugga ned stora träd och bygga en palissad runt klippan. När det var gjort så skulle de ha en stor fest och tända ett stort bål på klippan så att Saathan kunde se deras position.
Så gjorde man, och sju dagar senare stod palissaden färdig och ett bål var tänt. På morgonen omringade Saathans krigare klippan och började angripa detta bräckliga skydd. Med stenar och spjut förberedde sig de troende att kämpa eftersom det var Guds vilja. Emellertid så dök plötsligt en ängel upp i bålet. Ängeln var iförd rustning och bar ett spjut och en sköld. Han sa inte ett ord, men alla de troende visste vem han var.
Då slungade Mikael sitt spjut mot havet. Horisonten tycktes resa sig mot himmeln och närma sig klippan som en mur av galopperande hästar. Muren bar med sig allt i sin väg, men förstörde inte den svaga palissaden. Den flödande muren uppslukade Saathans krigare, och när havet drog sig tillbaka så hade det gjort klippan till en ö i ett hav av kvicksand som höll på att sluka resterna av armén som hade besegrats av de troendes tro.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Juin 27, 2023 3:51 am Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Hagiografi över den helige ärkeängeln Göran
I Vänskap
Blixten slog ned i närheten. De skräckslagna spädbarnen kröp ihop ännu mer i sina gråtande mödrars famnar, som bad om medömkan från Den Allsmäktige. Männen var rasande och beskyllde varandra för att bära ansvaret för vad som hade hänt. I sex dagar hade elementen släppts lösa över staden Oanylone med gigantisk kraft. En bläckmörk himmel, tung av hot, pressandes all sin tyngd på den syndiga staden. Bland dem i den lilla grupp som sökte skydd i spannmålsmagasinet, sedan länge tömt, fanns fruktan samman med vrede, raseri och förtvivlan. En man som slutat skratta åt Gud när han tillkännagav förstörelsen av staden. En kvinna som fylldes av skam när hon mindes sina luxuösa orgier, med så många män och kvinnor att hon inte kunde räkna dem alla. En ung man som hade känt ett oskuldsfullt nöje i att krossa sin lillebrors skalle, och som nu försökte gottgöra sin handling genom att lugna barnen som var samlade i det lilla rummet. Alla visste varför de hade straffats, men ingen vågade erkänna det; somliga försökte till och med skylla på andra, i det fåfänga hoppet att deras egna synder skulle glömmas.
En våldsam vindstöt tvingade upp dörren och fyllde den lilla byggnaden med en iskall vind. Byggnadens grund darrade när åskskrällen svarade blixten med bedövande styrka. Och sedan, tystnad. Stormen vrålade fortfarande och åskan ekade fortfarande, men i sex dagar hade Oanylones invånare inte hört någonting annat. Nej, det var inte en naturens tystnad, det var människornas. Ty flyktingarna var slagna med stumhet, parsylerade av rädsla, när de såg en skugga som ramades in av dörrkarmen. En man närmade sig, så stor och massiv att han behövde huka sig för att komma in. Ett fårat ansikte och ett tjockt skägg var med knapp nöd synliga i halvljuset. Hans långa silverfärgade hår gav honom en prägel av visdom, avvikande från hans händers storlek, vilka tycktes kunna krossa den hårdaste av stenar till stoft. Hans bleka blå ögon var urgamla, men verkade fortfarande i sitt djup innehålla ett barnsligt nöje. Kolossen var klädd i en fläckad och trådsliten tröja. Ett stort tygstycke lindat kring hans ben bar vittnesbörd om hans ogynnade ställning. Han log snabbt och alla flyktingarna drog en suck av lättnad. Därefter tog hans ihåliga röst till orda:
"Till och med när hoppet är borta så finns det vänskap."
En gammal kvinna med ett hårt ansikte och en vilja av järn steg fram och frågade:
"Och du främling, har du kommit som en vän? Ty detta är staden där mäns och kvinnors ord är honung men deras dåd är gift. De bor på guldbergs toppar, och de vill inget ha från andra om det inte låter dem nå högre i deras dåraktiga sökande efter rikedomar. Deras törst efter värdesaker förtär dem så att deras föräldrars liv betyder väldigt lite för dem."
"Jag vet det", svarade mannen. "Det är därför som jag har kommit till er. Hjärtats rikedomar kan inte mätas med denna världs rikedomar. Kommer de att ta med sig sina berg av guld till nästa liv?"
"Nej, naturligtvis inte", svarade den gamla kvinnan. "Men är världens rikedomar förbjudna för oss? Måste vi leva som djur för att få själens rikedomar?"
"Har livet lärt dig att inte använda din vänstra hand eftersom du använder din högra?", frågade mannen. "Det är på samma sätt med de skatter Gud har skapat åt oss. Gud har, genom kärleken till sina barn, gett oss materiella rikedomar; må de vara era. Men glöm aldrig att det inte finns någonting av större värde än vänskap."
Då drog sig en ung man upp och frågade: "Men vem är du, vars ord är fyllda av visdom?"
"Jag heter Göran", svarade han.
II Girighet
Under tiden på en av Oanylones sju kullar skakades en man mer än någon annan av den gudomliga vreden. Han fruktade inte för sitt liv, ty det var inte viktigt för honom. Men han var så fäst vid sina ägodelar att han inte kunde skiljas från dem. När människor slaktade och våldtog varandra så plundrade han husen och förvärvade tillräckligt med rikedomar för att de skulle bilda en kulle av dyrbara metaller, utsökta tyger, saftiga godsaker... Han beslutade sig för att bygga ett så högt och kraftigt torn att han kunde skydda sina rikedomar från andras begär. Han hyrde stenhuggare och soldater och lovade dem en oöverträffad lön; de första för att bygga hans fästning och de senare att tvinga tillbaka de fattiga, de arvlösa och de svältande som ville ha hans rikedomar. Dessa närmade sig på hans bergs sluttningar vilka lyste upp området med ett gyllene ljus och lockande dofter. Endast stenhuggarna fick sätta sin fot på värdesakerna, så att de kunde bygga ett torn; men när någon av dem slutade arbeta för att tillfredsställa sin girighet så överöste soldaterna denne med tusentals svärdshugg. Och den rike mannen fröjdades vid tanken på att han skulle kunna skydda sina saker till sin död, granskandes de fattiga och de svältande som omgav hans kulle och längtande stirrade på den. denna man kallades Beelzebub.
Så Göran kom till denna plats samman med de olyckliga människor som korsat hans väg. När de såg honungen, och mjölken, och det stekta köttet, och silkestyget, och kistorna som översvämmades av dyrbara stenar och metaller, så rusade de fram för att ta sin andel, utan att lyssna till Görans uppmaning om att tygla sig. Och vakterna drog sina svärd och högg ned dem som närmade sig rikedomarna. När massakern var över, och tårar ersatte ropen, började Göran gå mot soldaterna med lugna och självsäkra steg. En av dem, som var ovanligt nitisk placerade sitt svärd under Görans haka, som ett löfte om våldet som skulle komma. Men Göran frågade honom: "Varför har du dödat dessa stackars människor?". "Jag får betalt för det", svarade legoknekten. "Och hur mycket har du fått betalt hitintills?", fortsatte Göran. "Ingenting. Herr Beelzebub kommer att betala mig när han väl har byggt sitt torn och rikedomarna har lagts in", sa soldaten med självsäker röst. "Så du dödar för att tjäna en person som bara vill bevara sina rikedomar, och tror att han kommer att hålla sitt ord och betala er senare som han lovade?", undrade Göran. "Det stämmer! Annars skulle det ju vara slaveri!", utropade soldaten, otålig över att höra en sådan fråga. Då avslutade Göran: "Jag förklarar för dig att den som lever för materiel rikedom, på bekostnad av den vänskap som varje Guds barn måste hysa gentemot sina föräldrar, inte förtjänar någon tilltro. Istället för att döda för att skydda en sådan mans girighet, ta dessa rikedomar kring era fötter och ge dem till de som verkligen behöver dem. Gud har skapat dessa saker så att alla hans varelser ska kunna finna vad de behöver bland dem, inte för att endast en person skall ha mer än någon annan."
Då lade vakterna ned sina vapen; stenhuggarna slutade arbeta; folket närmade sig, och de delade rikedomarna, var och en enligt eget behov. Beelzebub vrålade av vrede när han såg sina rikedomar försvinna, passerande från hand till hand. Men detta inträffade på den sjunde dagen av Oanylones bestraffning och jorden började skaka. Det halvbyggda tornet föll och långa sprickor öppnades över hela kullen och svalde rikedomarna De flesta människorna flydde, uppmuntrade av Göran. Men somliga av dem fortsatte att fylla sina fickor med allt de kunde hitta. Beelzebub slog vilt mot alla han träffade, så stor var hans vrede över att förlora vad som var hans. Kullen sjönk långsamt, men Göran såg ett barn i tårar, kvarlämnad, hans ben var fastkilat under en kista. Han sprang till barnet medans jorden skakade, hotandes att smulas sönder när som helst. När han nådde fram till barnet befriade han benet, tog honom i sina armar och försökte nå säkerheten. Då beslutade sig några för att ta sig fram till honom och hjälpa honom i hans hopplösa försök, men kullen svaldes av jorden i ett gigantiskt eldmoln.
Folket överväldigades av sorg vid förlusten av sådana vänner. de undrade om Gud njöt av att låta sina varelser lida. Men när de såg ett mjukt lugnande ljus skina från hålet framför dem så förstod de. Och varelser kom upp, burna av majestätiska vita vingar, spridandes ro och ömhet. Folket såg dessa som dog i sina försök att rädda barnet bland dem. Men högst av alla såg de Göran, upphöjd till ärkeängel, med barnet i sina armar, han återlämnade barnet oskatt till dess moder. Sedan flög de alla iväg till solen, där Gud väntade på dem.
III Tungomålen
Det fanns en tid då kung Hammurabi av Babylon kämpade över hela Mesopotamien för att bli kungarnas kung. En dag begav sig hans soldater till staden Mari och satte den till facklan. Folket var skräckslagna och visste inte hur de skulle fly. Då kom Varelsen Utan Namn och viskade i en babylonisk generals öron. Varelsen Utan Namn föreslog att man skulle kräva tribut från varje person i utbyte mot dennes liv. Ju mer en person gav, desto mindre chans att denne dog. Stadens rika herrar, de som var underställda få utöver Shakkanaku, stadens kung, kom först, medförandes tunga kistor fyllda av rikedomar. Men där fanns en gammal gumma som endast ägde några enstaka vetekorn. Legoknektarna skrattade henne rakt upp i ansiktet och förklarade att en sådan gåva var förolämpande för den babyloniske generalen. De drog sina svärd och närmade sig den gamla kvinnan, redo att döda henne. Men en lång man med ett silverskägg steg in mellan dem. En av soldaterna lyfte sitt svärd, men kunde inte hugga ned mannen, som om han hindrades av en osynlig kraft. Mannen öppnade sin mun och utropade:
"Varför skulle ni döda denna kvinna? Medans Maris rika herrar behåller oräkneliga rikedomar så erbjuder hon allt hon äger. Ni förlöjligar hennes gåva, men hon har gett allt hon äger medans de endast gav sitt överflöd. Tag dessa vetekorn och bär dem med dig; de kommer att väga tungt på ditt hjärta i det lunariska helvetet." Därefter vände sig mannen mot kistorna och fördelade dess innehåll bland Maris fattigaste och hungrigaste. Vakterna visste inte hur de skulle handskas med denna obeväpnade man, han kunde inte bli nedhuggen och styrka fanns i hans visa ord. Besegrade återvände de till Babylon.
Resan till denna kraftfulla stad var lång. Hettan var intensiv, och luften längs med Erufats strand var fuktig. Men när de anlände förvånades de över att finna mannen med silverskägget vid de gigantiska murarnas fot. Generalen frågade honom: "Vem är du, vem talar med sådan visdom?". "Jag är Göran, ärkeänglen, Den Ende Gudens anspråkslöse tjänare, Han som ni glömt inför legioner av falska gudomar och ett liv av synd", svarade han. "Följ mig till zigguraten och ni kommer själva att få se Guds dom, såsom jag gjorde själv för länge sedan." Så generalen och hans vakt följde ärkeängeln till det trappformiga tornet, täckt av blommande plantor, beviset på kung Hammurabi av Babylons allsmakt.
Då lyfte Göran sina händer och sa: "Guds barn har alltid talat samma tungomål, ty bröder och systrar måste förstå varandra för att kunna älska varandra. men idag sliter de sönder varandra, ty de har glömt Fadern och Hans kärlek. Det kommer en dag när profeterna skall följa varandra för att påminna människor om varifrån de kommer och vart de är på väg. Tills dess kommer ni inte att dömmas efter er tro, utan efter kärleken till världen omkring er. Lär känna den och ni kommer att lära er att älska den. För att detta ska ske så har Gud i sin stora nåd valt att dela hans barns ord i flera tungomål så att ni måste anstränga er för att finna varandra."
Och sankt Göran sänkte sina armar, och tornet föll i ett kolossalt dammoln. Från den dagen så har Guds ord varit mångfaldiga, och vi måste lära från varandra för att leva. genom att göra så så förstår vi att våra olikheter är vilseledande, och att vi alla är bröder och systrar.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Aoû 25, 2026 3:32 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Hagiografi över den helige Ärkeängeln Sylphaël
Denna handskriftsrulle återfanns bortom den stora slätten, i en av de uråldriga grottorna i Dunhuang Mogao, och fördes till Rom av broder William av Rubrouck för omkring tvåhundra år sedan, år 1260.
Jag, Nimrod Aggadoth, bevittnade Oanylones fall genom Guds gudomliga straff, och jag har endast den Allsmäktige att tacka för min räddning. Han anförtrodde mig uppdraget att föra detta vittnesbörd vidare till framtida generationer, denna berättelse om allt jag såg innan mitt liv tar slut...
Den otroliga berättelsen om Sylphaël av Hédon
Under Oanylones sista och oroliga dagar levde där en ung man vid namn Sylphaël av Hédon.
Han var en ljusets pelare i samhället. Han utmärkte sig i varje uppgift han tog sig an och hade en enastående begåvning för alla konster han prövade. Men framför allt var han berömd för sin förmåga att njuta av varje ögonblick i livet.
Han fann glädje i de enklaste ting och var ständigt lycklig.
Sylphaël korsade ofta vägar med två vänner på tavernan: den vackra och alltid glada Colomba och den dystre Lucifer, som ofta föll ned i djup nedstämdhet.
Lucifer drack alltför mycket och blev våldsam, medan Colomba ofta fick lida för hans utbrott. Därifrån uppstod talesättet:
”När Lucifer dricker är det Colomba som får betala.”
Sylphaël, Oanylones nattlivs och nöjens konung, smakade på alla sorters vin men drack aldrig till övermått. Han tog fram sin lyra och spelade för dem som samlats på tavernan.
Han sjöng berättelserna om Oane, ty i dem fanns stor visdom som alla kunde dra nytta av.
Folkmassan tände sina facklor medan han sjöng och spelade.
Det var inte ovanligt att man följande morgon, i gryningen, såg Sylphaël tillreda te åt Lucifer, efter att han tillsammans med Colomba hade funnit nya glädjeämnen i studiet av Oanes berättelser.
Lucifers ansikte var då sargat av slagsmål och dryckenskap, och han var illamående och blek.
Sylphaël föreläste för honom om måttfullheten och sade:
”Du förväxlar njutning med lycka, min stackars Luke!”
Lucifer tillbringade dagen i självplågeri, ånger och förödmjukelse, medan föregående natts gärningar återvände för att hemsöka honom.
Sylphaël fortsatte:
”Du går från yttersta njutning till yttersta nedstämdhet, från den ena ytterligheten till den andra, som en vindflöjel i en storm. Din kropp blir sjuk av alla dessa överdrifter, följda av avhållsamhet och försakelse.”
En tid senare gifte sig den yppiga Colomba, som hade fallit för den charmige Sylphaël, med honom.
Trots sin lycka oroade sig det unga paret för sin vän, som liksom många andra invånare i Oanylone sjönk allt djupare ned i en bottenlös avgrund.
Om nätterna ägnade Lucifer sig åt oroande sexuella sedvänjor, medan han på dagarna framförde märkliga böner, utsträckt och naken ovanpå en pelare under den Namnlösa varelsens vaksamma blick.
Den Namnlöse verkade nu överallt i staden. Den steg fram ur mörkret och samlade sina offer bland de svaga i stadens ruiner.
Vedergällningens timme hade börjat, och Guds slag regnade ned.
Det fördärvade upproret
Den Namnlösa varelsen fann lätt sina medhjälpare. De var stadens mest fördärvade invånare, sju till antalet, och den siste av dem var Lucifer.
De sju spred sina onda tankar med en oroande lätthet och ingöt vansinniga föreställningar i de vilseledda och rädda:
”Gud skapade de rika för att ge åt de fattiga i Paradiset.”
”Människorna kommer att återfå sina tillhörigheter om de tvivlar på Guds svaghet.”
”Evigheten är en lång tid, särskilt mot slutet.”
De underblåste en sådan vrede att en massaker bröt ut.
En morgon befann vi oss bland ruinerna, och bland många sönderslitna och döda kroppar återfanns Colombas kropp.
Det var första gången jag såg Sylphaël bryta samman i sorg.
Och det var i exakt detta ögonblick som staden slutligen föll fullständigt.
Frestelsen
Två dagar senare, medan de överlevande invånarna flydde från den förstörda staden, såg jag Sylphaël springa åt alla håll innan han slutligen stannade i en raserad gränd.
Hans ansikte var blekt.
Han berättade följande för mig:
”I natt vaknade jag plötsligt och kände närvaron av en kropp under mina lakan, tryckt mot min egen. Den tycktes vila tungt mot min sida och slingra sig runt mina ben tills den nästan kvävde mig.
Jag greps av stor ångest, eftersom jag tyckte mig känna igen Colombas kropp, min avlidna hustru!
Samtidigt som skräcken övermannade mig fylldes jag delvis av en våg av ömhet för henne, eftersom jag trodde mig förstå vad hon måste känna.
När jag återfick fattningen insåg jag att jag var utsatt för en extraordinär förtrollning. Det krävdes all min viljestyrka och mitt förnuft för att inte ge efter för denna avskyvärda företeelse.
Jag var sannolikt förlamad av en intensiv fruktan. Jag hade ytterst svårt att röra mig och var fastlåst som i ett skruvstäd.
Efter vad som tycktes vara ändlösa sekunder lyckades jag sträcka mig efter oljelampan. Jag tänkte endast att ljuset skulle hjälpa mig att konfrontera förtrollningen och avslöja dess ursprung.
Men lågan tändes inte.
I panik kämpade jag i förtvivlan, eftersom jag trodde att jag skulle dö. Jag fortsatte att ropa: ’Försvinn!’ i en obruten litania, högre och högre, eftersom jag fruktade att bli ett offer för den onda kraften.
Min puls rusade och mitt hjärta slog så snabbt att jag trodde att det skulle brista.
Då lossade varelsen sitt grepp och plötsligt kände jag ingenting längre.
Jag tände lampan, och denna gång fungerade ljuset märkligt nog.
Under resten av natten mediterade jag över den outsägliga varelsens försök att ta mig i besittning och över den apati som nästan dödade mig när jag var förstenad av fruktan.
Jag kom fram till att vi måste acceptera Guds vrede. Det är vi själva som har dömt denna stad till förstörelse.
Och jag skall ansluta mig till de Rättfärdiga!”
”Förlåt mig, min vän”, sade jag, ”men hur hoppas du kunna förkroppsliga en dygd, när hela ditt liv har ägnats åt njutningen?”
Sylphaël svarade:
”Just därför. Gud gav oss sinnen för att vi skulle kunna njuta av livet, och kärleken till livet är Kärlek.”
Utan att göra något uppehåll gick han för att be och rädda världen tillsammans med de andra Rättfärdiga, som hade samlats vid den Sjunde Porten.
Oanylone, staden som var byggd i form av en sfär, hade åtta kardinalportar som motsvarade dess indelningar, och Västra Porten var den sjunde.
Jag betraktade Sylphaël länge medan solen gick ned.
Det var sista gången jag såg honom.
Oändligt mycket fegare lämnade jag hastigt staden, utan vapen eller packning, innan det slutliga kaoset bröt ut.
Det fanns sju dygdiga mot sju fördärvade.
Bland de följeslagare som hade lämnat staden och som jag senare mötte hade några på avstånd bevittnat den slutliga katastrofen och stadens undergång.
Deras vittnesmål överensstämde på denna punkt: sju gestalter hade setts dras upp i Solens flammande strålar.
Detta fyllde mig med glädje, eftersom jag då visste att Sylphaël hade tagits emot i Solens paradis, precis som han under hela sitt liv hade strålat av lycka.
Med mitt livs sista krafter började jag skyndsamt skriva och teckna, så att jag kunde överföra minnena och bilderna av Oanylone, världens stora stad, till de överlevande.
Må mänskligheten för alltid minnas de Rättfärdigas föredöme och de högmodigas straff. |
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Aoû 25, 2026 3:34 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Hagiografi över den heliga Ärkeängeln Raphaella
Denna handskriftsrulle återfanns bortom den stora slätten, i en av de uråldriga grottorna i Dunhuang Mogao, och fördes till Rom av broder William av Rubrouck för omkring tvåhundra år sedan, år 1260.
Jag, Nimrod Aggadoth, bevittnade Oanylones fall genom Guds gudomliga straff, och jag har endast den Allsmäktige att tacka för min räddning. Han anförtrodde mig uppdraget att föra detta vittnesbörd vidare till framtida generationer, denna berättelse om allt jag såg innan mitt liv tar slut...
Tvivel
En gammal kvinna hade vandrat sedan solen började gå ned. Hela hennes kropp värkte medan hon gick. Under tre månader hade hon känt hur hennes krafter avtog och hur benen gradvis svek henne, och ändå fortsatte hon att gå och gå, och stannade endast för att sova och återvinna sina krafter.
Hon visste vem hon skulle finna.
En man som bodde i ett litet hus, en enögd man som många sökte upp och som kallade sig ”den som föddes utanför tiden”.
Natten hade nu fallit, och vandraren var rädd. Hon visste inte var hon skulle sova och tyckte inte om hur vägen framför henne såg ut.
Hon fortsatte att gå, allt snabbare, och pressade sig själv framåt, fast besluten att nå fram som om hennes liv berodde på det.
Om hon dog skulle allt vara över.
Åh, hennes föräldrar hade sagt till henne att hon skulle leva vidare efter döden... att Gud fanns där för att rädda henne.
Men det var omöjligt. Om Gud fanns, skulle det inte finnas så mycket elände och livet skulle inte vara så svårt.
Varför skulle människan skiljas från Honom, endast för att återvända till Honom efter döden?
Den berättelsen kunde helt enkelt inte vara sann.
Och detta skulle bli hennes öde om hon inte snart nådde fram.
Tanken på Gud började nu plåga henne.
Hon greps av panik.
Hon sprang nästan, eller åtminstone var ansträngningen lika stor som om hon hade gjort det.
Till slut stod hon inte ut längre. I ett enda häftigt andetag vände hon sig mot tomheten – eller vad hon trodde var tomheten – och skrek:
”Om Du finns, visa Dig!
Göm Dig inte, även om Du är oförmögen att älska det Du har skapat, om Du inte förmår hålla Dina löften eller om Du låter denna värld lida för Ditt eget nöjes skull.
Visa Dig!”
Ett dånande raseri fyllde redan den stackars kvinnans huvud medan hon väntade på denne Gud som hon hade hört så många tala om men aldrig hade sett.
Det märkligaste var att hon, som inte trodde på någonting, ändå var övertygad om att hon skulle få ett svar...
Ett svar skulle hon verkligen få, men ett helt annat än det hon väntade sig.
Oavsett vad annat som kunde finnas i hennes hjärta ropade sanningen nu ur dess djup.
Uppenbarelsen
I stället för de dödliga krafter hon hade väntat sig fylldes platsen av ett mjukt ljus, och det var omöjligt att avgöra varifrån det kom.
Det var som om själva mörkret lyste.
En röst hördes, från överallt och ingenstans på samma gång.
Den var lugnande och tycktes komma från tidens djup.
”Raphaella, Raphaella,
varför ropar du?
Dina rop sprids som ekon genom bergen och stör flodernas lopp.
Världens små förstenas av skräck inför dina skrik, och de visaste drivs till strid.”
Den gamla kvinnan visste inte vad hon skulle svara.
Hon var djupt berörd av det hon just hade hört.
Att höra Guds röst var alltid något oerhört, men detta var än mer omvälvande eftersom Han kallade henne vid namn.
Hur länge hade det gått sedan någon hade kallat henne vid hennes namn?
Ingen hade använt hennes riktiga namn, inte en enda gång sedan hennes far hade lämnat henne.
Smeknamn hade ersatt hennes verkliga namn.
Raphaella, vars hjärta nu långsamt började öppna sig igen, tvivlade fortfarande, och det brinnande hatet i hennes ögon hade ännu inte slocknat.
Det hon först hade uppfattat som en kärlekshandling förvandlades genom hennes vrede till en förolämpning.
Hennes själ var ännu inte redo att ta emot enkel kärlek, och därför var det omöjligt för henne att ta emot den starkaste kärlek som existerade.
Men Guds absoluta makt och den kunskap Han hade om sin dotter började verka.
* ”Hur vågar Du kalla mig vid mitt namn, Du, de välsignade tankarnas Gud men med den onda handen?”
* ”Kallar inte en far sina barn vid deras förnamn?”
* ”Jo, men en far tar hand om sina barn. Han vårdar dem och älskar dem.”
* ”Är det inte just det Jag gör?”
När Gud sade dessa ord visade Han henne jorden.
”Raphaella,
här ser du ditt livs väg.
Dessa fotspår markerar dina steg.”
* ”Om dessa fotspår är mina, vems är då fotspåren bredvid dem?”
* ”De är Mina, Raphaella. Jag har vandrat vid din sida sedan du kom till världen.”
* ”Men under de svåraste stunderna finns det inte två par fotspår. Varför var Du inte där när jag behövde Dig som mest?”
* ”Jag var där. Och om du inte ser två par fotspår är det därför att Jag då bar dig, mitt barn.”
Hennes hjärta av sten, som hade varit så svårt att övertyga, blev i detta ögonblick ett hjärta av kött.
Raphaella förstod då att hon stod inför sin Fader och föll på knä och bad Honom om förlåtelse.
”Håll tillbaka dina tårar, Raphaella. Detta är en glädjens stund.
Du trodde fel, men åtminstone förblev du trogen dina övertygelser.
Nu när du ser kommer din övertygelse att rädda dig och visa andra den väg som Jag har stakat ut åt dem.”
* ”Fader,
varför visade Du Dig inte?
Varför sade Du aldrig till mig att Du fanns där?”
* ”Det gjorde Jag, mitt barn, men dina öron ville inte lyssna.
Jag visade Mig för dig, men dina ögon ville inte se.
Jag räckte dig Min hand, men du ville inte ta den.
Och sedan uppenbarade Jag Mig för ditt hjärta, och du trodde.
Jag lät dig välja, eftersom du är fri.
Du ville inte ta emot Mig, och därför påtvingade Jag Mig inte.
Du sökte Mig, och Jag visade Mig.
Många frågor rör sig fortfarande inom dig, men ha tålamod.
Jag skall besvara dem i ditt hjärta när tiden är den rätta.
Om du faller skall Jag resa dig upp.”
Frågor
Från denna stund smälte ljuset samman med landskapet.
Även om det inte längre var lika intensivt kunde Raphaella fortfarande se det, och detta ljus vägledde henne genom natten.
Det kunde ha visat henne vägen, men Raphaella kände den redan.
Det kunde ha lyst upp mörkret, men Raphaella behövde inte längre det.
I stället visade ljuset henne den inre vägen till hennes själ och drev bort allt mörker.
Hon hade lämnat Oanylone flera dagar tidigare, och den person hon sökte bodde långt därifrån.
Han var en av de få som hade lämnat staden långt innan dess plågor började.
Medan hon vandrade fortsatte hon att tänka på sitt möte med Gud.
Han hade handlat som en far.
Han hade handlat som hennes verklige far, som hade lämnat Oanes stad utan att någon någonsin riktigt visste varför.
Denne far, som hade givit henne så mycket och älskat henne så innerligt, hade plötsligt försvunnit helt.
Det var en av de tankar som berörde henne djupast.
Gud älskar var och en av oss.
Det är så vackert och samtidigt så svårt att tro.
Varför finns då elände och olycka?
Och varför dör vissa innan de finner Honom?
När det gällde den sista frågan kom svaret till henne som en obestridlig sanning:
Gud lämnar människorna på jorden i fullständig frihet.
De kan välja att följa Hans väg eller vända sig bort från den och gå så långt bort att den stora vägen inte längre ens kan ses.
Där tycks Gud vara frånvarande.
Eller snarare vägrar människan att se Honom, ty Gud finns överallt.
Gud är allsmäktig men lämnar människan åt hennes fria vilja.
Men om Gud lämnar människan åt den fria viljan i hennes eget liv, varför sker det då ibland på bekostnad av andras frihet eller lycka?
Varför inkräktar den enes frihet på den andres?
Hon fortsatte att gå.
Hon måste nå hyddan.
Hon var trött, allt tröttare, men inom henne fanns en sådan törst efter Gud att varje uppehåll tycktes vara bortkastad tid.
Till slut fann hon slummen som omgav huset hon hade sökt.
Hon gick in genom det som tycktes vara en dörr men såg ingen människa.
Där fanns ingenting annat än ett pergament:
”När du föddes valde du inte din broder.
Vem han än är måste du lära dig att leva med honom och leva för honom.
Om din broder utstrålar Guds kärlek kan denna kärlek förena er.
Om din broder däremot vänder sig bort från denna gudomliga kärlek är det din uppgift att visa den för honom, som om ditt liv berodde på det.
Men vad tjänar det till att ge sitt liv för någon som inte vill se?
Om du lyckas ger du honom en möjlighet att efter sin död förena sig med Gud och Änglarna, och därför skall även du förena dig med dem.
Om du misslyckas skall du själv förena dig med dem.
Men det sägs också:
Dröj inte kvar vid din broder om hans ögon inte kan se.
Tänk och arbeta för det största antalet, ty de för vilka du har arbetat kan i sin tur arbeta för andra.
Är det därför bättre att ge sitt liv för att försöka rädda en enda som inte vill bli räddad, eller att ge sitt liv för att rädda en mängd människor som brinner av längtan efter att få se?”
Raphaella läste och förstod allt.
Varje människa placeras i en situation där hon kan utvecklas, inte endast genom Guds vilja eller genom det onda som den Namnlösa varelsen inspirerar till, utan också genom det sätt på vilket varje broder och syster använder sin fria vilja och sin frihet.
Var och ens gärningar kommer, om de inte får sin vedergällning på jorden, att få den när Gud kommer för att hämta dem.
Den uppenbara sanningen i denna gudomliga kärlek förvandlade Raphaella.
Med tårar i ögonen föll hon på knä och bad Herren, universums Gud, att ge henne styrkan att tjäna Honom ödmjukt och kärleksfullt, överallt och för evigt.
Hon bad under hela natten och reste sig på morgonen fylld av ny visshet.
Hon var trygg.
Gud fanns inom henne, och hon levde i Honom.
En aura av godhet och kärlek strålade omkring henne.
Även om ögonen inte kunde se den kunde själen känna den, ty själen var, efter kärleken, den mäktigaste gåva Gud hade givit människan.
Den första av hennes heliga gärningar
Raphaella närmade sig Oanylone och kunde redan känna den slöja av osämja som vilade över staden.
Den Namnlösa varelsen hade sått tvivel i människornas hjärtan för att få dem att vända sig bort från sanningen, och Raphaella anade dunkelt att Guds svar snart skulle komma.
Befolkningen delades alltmer i två grupper: de som förblev trogna Gud och de som, vare sig de trodde eller inte, lät sig genomsyras av tvivel.
Eftersom dessa människor var svaga behövde de bara höra att Gud inte existerade för att vända sig bort från Honom.
Det var lättare för dem att säga att Gud inte älskade dem och att inget hopp fanns än att inse att varje synd kunde undvikas genom sunt förnuft.
Raphaella såg denna svaghet.
Hon samlade en handfull bröder och systrar för att bevara hoppet och den fasta övertygelsen om att Gud älskade dem.
Hon bad för att varje människa skulle finna vägen till Gud och förstå att ingen är ensam.
Den övertygelse och säkerhet hon visade gjorde det möjligt för henne att predika, och genom sina ord lyckades hon övertyga många.
Straffet
Vid denna tid föll det gudomliga straffet över staden.
Det började med blixtar som slog ned från himlens högsta punkt, och därefter föll regnet som hela floder.
En efter en förlorade människorna sina liv.
Sedan kom eldstungor som svepte över var och en.
De värsta kastades in i nattstjärnans eviga lågor, där de väntades av en ny tillvaro fylld av lidande och fruktan.
De troende fick också ett nytt liv.
De upphöjdes till dagens stjärna för att komma närmare den gudomliga härligheten.
Raphaella och sex andra upphöjdes till Ärkeänglar för att under århundradenas gång inspirera de sju dygderna.
Hennes utsändande
En dag på jorden
led en man.
Han älskade Gud av hela sitt hjärta, men hade aldrig vågat förkunna för människorna omkring honom den kärlek han bar inom sig.
Hans följeslagare förbannade Gud och upphörde aldrig att häda.
Mannen vågade inte svara.
Han var medveten om sin synd men kunde inte handla, ty han hölls tillbaka av sin rädsla.
En kväll återvände han till sitt hus och föll gråtande ned på sin halmmadrass.
Han anförtrodde Gud de svårigheter han hade med att stå för sin tro inför sina vänner.
Medan han grät allt häftigare sade han att han endast drömde om att förkunna sin tro, men att han var rädd...
Hur skulle han våga bekänna sin tro?
Han kunde inte fortsätta så här och behålla Gud endast för sig själv.
Han måste berätta för dem...
Han måste ropa ut det till hela världen!
Och Gud hörde sitt barn och sände Raphaella med dessa ord:
”Gå, Raphaella, så att han må segra!”
Med en närvaro som kunde kännas men inte ses steg Raphaella ned och mötte mannen.
Följande dag gick han för att träffa sina vänner.
När de började tala illa om Gud höll han först på att återigen förbli tyst.
Då kände han en osynlig kraft nära sig och sade med fast röst att han inte ville att de skulle missbruka hans Guds namn.
När han hade talat färdigt sade ingen någonting.
Gud var hans Gud, och därför skulle ingen häda Honom inom hans hörhåll!
I samma ögonblick, när hans vänner kastade fientliga blickar mot honom och han nästan förlamades av rädsla, blåste Raphaella sin andedräkt i honom och gav honom därigenom en röst.
Han fortsatte lugnt, men hans ord hade kraften av ett rop:
”Gud älskar oss. Ni har ingen rätt att säga sådant om Honom!”
Männen omkring honom förstod emellertid inte och ville inte låta honom tänka fritt.
De kastade sig över honom och slet sönder hans lemmar.
Den dagen överlämnade han sin själ efter fruktansvärt lidande, men han var stolt över att slutligen ha hedrat sin tro.
Raphaella tog den gode mannens själ och förde den själv inför den Allsmäktige.
Bönen
Raphaella fyllde de rena hjärtan hos dem som bad till henne med styrkan att stå fast vid sin tro och handla i enlighet med den, så att människorna inte endast skulle kunna vilja det goda utan också göra det goda.
Men även om hon inspirerade övertygelsen var det Gud som talade genom hennes mun.
Efter att själen hos mannen som Raphaella hade inspirerat hade förts tillbaka till Solen såg mördarna på varandra.
De hade dödat sin egen vän.
Då omslöts kroppen av väldiga lågor som lika snabbt försvann.
Kroppen förblev oskadd, förutom att följande ord hade skrivits över bröstet med gyllene bokstäver:
Oscermines bön till Gud.
Åkallan av den heliga Raphaella
```
O Gud!
Du på vilken jag tror,
Du som leder mina steg,
Ge mig styrkan att bekänna Ditt Namns majestät
och den kärlek och tillbedjan jag känner för Dig.
Sänd mig Din Ärkeängel Raphaella, så att hon må vandra vid min sida,
så att jag inte ensam behöver möta min tros och min övertygelses fiende.
Låt mina handlingar lyda mitt hjärta,
och låt även min vänstra hand följa min högra hands befallningar.
Låt mitt hjärta frukta Dig.
Och låt mig förkunna Ditt Heliga Namn.
Gud, värdigas lyfta Din hand,
så att Raphaella må stiga ned och komma till min hjälp.
Amen!
```
Översatt av de vördnadsvärda Eraine och Arynna samt medlemmarna av Sankt Hieronymus orden och överlämnad till de engelskspråkiga troende den 20 april 1458. |
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Aoû 25, 2026 3:35 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Hagiografi över den helige Ärkeängeln Miguaël
Av Garmon av Vaisuny
Översatt från latin av broder Sauvigny, franciskan.
Miguaëls och Belials födelse
I staden Oanylone levde Adiguaëla, Theophilus hustru, som väntade tvillingar. Dessa barn hade avlats i den största kärlek och hade inte på något sätt befläckats av lusten. Adiguaëla var en givmild kvinna som uppmärksamt tog hand om människorna omkring sig.
Hon brukade hjälpa de fattiga, men situationen i Oanylone blev allt värre. Människorna började glömma Gud och sjönk ned i lättja och girighet, vilket skapade en växande fiendskap mellan Oanylones invånare. Detta bidrog inte till att minska fattigdomen. Tvärtom blev de fattiga allt fler och föraktades av de mäktigaste.
Adiguaëla ville inte skada någon och tog därför hand om dem alla, men den Namnlösa varelsen ingöt svartsjuka och hämndlystnad i deras hjärtan.
Utmattad av situationen och av barnen hon bar inom sig förmådde Adiguaëla inte längre hålla stadens invånare på den rätta vägen.
Hon födde två pojkar. Den ene fick namnet Miguaël, vilket enligt legenden betyder ”ge och älska”, medan den andre kallades Belial, vilket betyder ”ge och ta emot”.
Den onda Namnlösa varelsen övertalade de fattigaste att döda familjen. Kärleken som förenade familjens medlemmar och den kärlek som förde dem närmare Gud framställdes av varelsen som orsaken till att de fattiga föraktades av de mäktigaste.
Theophilus anade faran och tog Miguaël och hans bror ur moderns armar och gömde dem i en låda. Just som han hade lagt ned dem trängde de människor som Adiguaëla varje dag hade arbetat för in och dödade föräldrarna på det mest fruktansvärda sätt.
Barnen, som låg gömda i lådan, räddades eftersom ingen hade sett dem.
Mottagandet
De togs om hand av Ménopus, en äldre och from man som inte visste någonting om dessa ”små älsklingars” ursprung, som han brukade kalla dem, och som inte heller ville veta något om deras historia.
Han gav barnen mjölk från sin ko Minerva, som långt senare blev berömd bland folken för att ge mjölk, till skillnad från sina likar som inte gjorde det.
... Men låt oss återvända till vår berättelse, ty jag måste avsluta skrivandet innan ljuset från mitt stearinljus slocknar.
De båda pojkarna växte upp tätt intill varandra och skildes aldrig åt. Bandet mellan dem var så starkt att det översteg både vänskap och broderlig kärlek.
Olyckligtvis skulle en av dem slutligen vända sig bort...
Belials frestelse
Trots den Namnlösa varelsens frestelser fortsatte de båda bröderna att växa upp i fromhet och tvekade aldrig att hjälpa andra innan de hjälpte sig själva.
Eftersom de hade varit mycket unga när föräldrarna dödades visste de ingenting om det inträffade, men i en dröm fick de veta sanningen.
De försökte leva stillsamt fram till den dag då varelsen kom för att tala med Belial:
”Varför ägnar du dig framför allt åt andra, fastän de inte har någonting att erbjuda dig, när du i stället skulle kunna tjäna de rika och få betalt, så att du inte arbetar förgäves?”
Belial svarade:
”Jag har aldrig arbetat förgäves. Dessa människor behöver mig. Om vi inte hjälper dem, vem skall då göra det?”
”Ingen. Men vad ger de dig i utbyte? Ingenting. De fortsätter endast att plåga dig, eftersom ju mer du ger dem, desto mer kommer de att kräva.”
Detta samtal oroade Belial, men tanken växte gradvis inom honom och tog slutligen hans sinne i besittning, tills han inte längre kunde hålla fast vid sina tidigare övertygelser.
Han började begära varor i utbyte mot sitt arbete, men de fattiga hade inga pengar och kunde inte ge honom någonting.
Därför slutade han arbeta för dem och inledde ett liv i lättja och synd. Han fann detta mer tillfredsställande och intalade sig att han trots allt inte var oumbärlig för de fattiga.
Miguaëls frestelse och bön
Varelsen utan Namn viskade därefter i Miguaëls öra, men han kände till dess avsikter och vägrade lyssna, eftersom han visste att ju mer man lyssnade, desto svårare blev det att göra motstånd.
Fast besluten i sin bön föll Miguaël på knä och uttalade följande bön, som för evigt skulle användas av de troende:
| Citation: | ”Allsmäktige Gud,
mänsklighetens Fader
och gudomliga Allmakt,
slut mina öron
för frestelserna
och öppna mina ögon
för den ändlösa kärlek Du ger mig,
så att jag kan ge den
till dem som måste ta emot den
och älska dem
som behöver älskas,
alltid med vetskapen om
att om jag inte fanns där,
skulle någon annan finnas där
för att utföra gärningen,
ty det är Du som talar genom min mun
och arbetar med mina händer.
...
Förlåt min broder och alla de andra,
ty de vet inte vad de gör.” |
Denne unge man var välsignad av Gud, det rådde inget tvivel om det. Han hade utvalts för att ge sitt liv för världen.
Inför en sådan styrka och välsignelse kunde den Namnlösa varelsen ingenting göra. Även om den försökte många gånger till lyckades den aldrig övertyga Miguaël.
Straffet och instiftandet av Ärkeänglarnas ordning
Människornas tillstånd blev allt värre.
De såg inte längre Gud utan handlade endast för sin egen skull, på sina bröders och till och med sina egna familjers bekostnad.
Detta ledde till fiendskap, och ofta drevs till och med de starkaste sinnena till brott utan motstycke.
Det var då det Gudomliga Straffet föll.
Det var inte för att den Allsmäktige inte älskade världen. Men Han ingrep inte längre utan lät människorna möta följderna av sitt eget fall.
Då kom blixtarna.
Medan många flydde stannade de mest beslutsamma kvar för att kämpa och delades på något sätt i två grupper.
På den ena sidan stod de som inom sig förkroppsligade världens alla synder. De kallades Inaudiendis – på latin ”de som inte hör” – och leddes av sju onda män:
Asmodeus, den lustfulle,
Azazel, den glupske,
Lucifer, den acediske,
Beelzebub, den girige,
Leviathan, den vredgade,
Satan, den avundsjuke,
och Belial, den högmodige.
Dessa sju trodde på den Namnlösa varelsen och hävdade att straffet var det slutgiltiga beviset på att Gud inte älskade människorna.
På den andra sidan fanns en grupp som var medveten om sina fel och predikade botgöring.
Den leddes av:
Gabriel,
George,
Mikael,
Galadrielle,
Sylphaël,
Raphaella
och Miguaël.
De förkroppsligade var och en, i motsats till de sju Inaudiendis, de sju dygder som de försökte försvara:
måttfullheten, vänskapen, rättvisan, bevarandet, njutningen, övertygelsen och osjälviskheten.
De båda grupperna hade sina egna anhängare.
Syndarna var de talrikaste, men det var de Rättfärdiga och deras orubbliga tro som slutligen skulle segra över de fördärvade.
Vid slutet av den sjunde dagen kom en väldig och förödande vind från jordens inre. Marken brast och öppnade otaliga avgrunder som drog Inaudiendis ned i djupet.
Men mitt i förödelsen uppenbarade sig ett himmelskt moln och förde de sju dygdiga högt upp i himlen.
Där strålade ett milt ljus.
De visste ännu inte var de befann sig, men deras rädsla försvann, eftersom platsen var så mild och rogivande att de kände sig trygga. De fylldes av en oerhörd värme, en känsla av kärlek.
Då hördes en stark men öm röst:
| Citation: | ”Mina barn, ni står inför Mig eftersom ni förstod att Jag inte handlade av avund och inte straffade människorna för Mitt eget nöjes skull.
Människosläktet hade nått den punkt där straffet var det enda som kunde föra den tillbaka till Min väg.
Jag kallar er därför Ärkeänglar.
Ni förkroppsligar de sju dygder som ni försvarade på jorden, och från denna stund skall ni bli inspirationen för alla dygder.
Jag ger var och en av er tre par vingar som tecken på er makt och er rang.
Gå nu, ty Paradiset väntar på er.” |
Den eviga fördömelsen
Inaudiendis sändes till de djupaste avgrunderna, där elden dånar och syndarna plågas.
Alla skapade varelser är syndare, men den Allsmäktige har i sin stora godhet erbjudit förlåtelse.
De som avvisar den eller inte söker den behåller sina synder och skall lida till tidens slut.
Belial och människornas högmod leder dem åter bort från Gud
Exorcismens instiftande
I Kyrkans begynnelse var den ännu bräcklig, och Belial sade att det bästa sättet att förstöra den var att handla inifrån.
Fylld av högmod tog han den högste värdige inom Kyrkan i besittning: Påven.
Vid denna tid hade Påve Hyginus drabbats av en svår sjukdom. Belial, fylld av feghet, tog hans kropp i besittning, och från den stunden började den Helige Faderns ansiktsdrag förändras.
En tjänare vid namn Mirall lade märke till detta och bönföll den Allsmäktige att sända någon till hjälp.
Ärkeängeln Miguaël, skyddshelgon mot besättelse och senare kallad exorcisten, sändes.
Han störtade fram så snabbt han förmådde, med sina sex vingar slående tills han nästan förlorade andan, ty om Kyrkan föll skulle följderna bli fruktansvärda.
Han trädde in i Hyginus kropp, där dennes dygdiga tankar var instängda i en strid mot Belial.
Belial sade:
| Citation: | ”Vågar du handla mot din egen broder, Miguaël?
Ser du inte hur din Gud använder dig?” |
Miguaël svarade:
| Citation: | ”Du är inte längre min broder, Belial.
Jag förnekar dig.
Återvänd dit varifrån du kom. Lämna denna plats och återvänd till avgrunden.
Endast Gud är suverän.
Endast Gud är Herre.
Må endast denne mans dygder resa sig!” |
Medan denna konfrontation pågick tycktes himlen och jorden själva drabba samman i en avgörande strid, med väldiga blixtar och ständigt skiftande färger.
| Citation: | | ”Återvänd dit varifrån du kom, Demonfurste, och lämna denne mans själ i fred. Hör du mig?” |
| Citation: | ”Vade retro, Belial!
Återvänd dit varifrån du kom!” |
I samma ögonblick sprang en låga ur den besatte Hyginus mun och störtade ned mot jorden, medan natthimlen plötsligt blev stilla och återfick sin naturliga färg.
Den helige Miguaël steg upp till himlen i härlighet, sittande på ett moln och åtföljd av tusen himmelska röster som sjöng Guds ära, eftersom endast Gud är suverän.
Detta inträffade år 140 efter Nåden.
Det var Hyginus sista år som Påve.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Aoû 25, 2026 3:36 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Hagiografi över den heliga Ärkeängeln Galadrielle
Barndomen
Galadrielle föddes under en orolig tid då staden Oanylone höll på att sjunka ned i synd. Hennes familj tillhörde dem som ansåg sig vara de mäktigaste. De kontrollerade handeln med boskap och försäkrade sig därigenom om sin överlägsenhet gentemot andra.
De hade barrikaderat sig i ett stort hus på en höjd med utsikt över staden Oanylone. Galadrielle växte upp under en tid präglad av ständiga konflikter och synd och hölls instängd i sitt rum på vinden, där hon snart tröttnade på sitt instängda liv.
Galadrielle var ett enkelt barn som aldrig bad om något annat än det som erbjöds henne. Under den första delen av sin barndom visste hon ingenting om Gud. Hon fick endast höra berättelserna om deras stad, där Oane framställdes som en mäktig man.
Snart började hennes bröder och systrar stöta bort henne eftersom de ansåg henne vara alltför svag. Bedrövad befann hon sig därför ofta ensam och fick endast två måltider om dagen, till lunch och middag.
Men en dag förändrades allt.
En tjänare kom för att ge henne den vanliga måltiden vid lunchtid. När han räckte henne maten föll lyktan han bar och rullade mot ett mörkt hörn av vindsrummet.
Där avslöjade ljuset för Galadrielle en hög böcker som hon aldrig tidigare hade sett. Ingen visste varifrån de hade kommit. Bredvid böckerna låg en liten oljelampa och ett eldstål för att tända den.
Sakta lärde hon sig att läsa och ensam på vinden läste hon många av böckerna hon hade funnit.
En dag avslutade hon en bok om medicinalväxter och sökte efter någonting annat att studera. Då fann hon en gammal samling pergament, mycket slitna och med många sönderrivna och bleknade sidor.
Den kallades Vägledningen.
Dessa pergament berättade historien om Oane och stadens grundande, och genom dem upptäckte Galadrielle Guds existens.
Från den dagen bad hon varje dag, och på söndagar bad hon ännu mer för att förena sig med Gud, precis som människorna enligt Vägledningen en gång hade gjort vid Oanes grav.
Befrielsen
En dag väcktes hon av ett våldsamt dån.
Huset var under attack.
Lasten och fördärvet i staden hade nått sin höjdpunkt. Förfallet och våldet ledde nu till att människor dödades för de mest obetydliga orsaker.
Upploppen hade spridit sig från staden och nått Galadrielles familjs hem. Tiden hade kommit för hennes familj att betala priset för att ha glömt Gud och Hans kärlek.
Hela familjen och hushållet massakrerades. Kvinnorna våldtogs innan de mördades eller fick sina kroppar uppskurna.
Galadrielle förblev gömd på vinden och bad under hela angreppet och medan huset plundrades.
Under flera dagar åt hon ingenting utan tillbringade sin tid med att be och läsa, gömd i sitt rum.
Till slut vågade hon sig ut.
Huset var fullständigt plundrat. Ingenting fanns kvar. Allt av värde hade tagits och resten hade förstörts.
Hon flydde upp i bergen, där hon överlevde en tid innan hon återvände till staden.
Där fann hon människor som, liksom hon själv, fortfarande trodde på Gud och på kärleken.
Hon hjälpte dem så mycket hon kunde, åt och drack mycket sparsamt och behöll ingenting för sig själv utöver en enkel gammal klänning.
Under denna tid tjänade hon de fattiga och de svaga och visade största möjliga givmildhet. Hennes ödmjukhet erkändes av alla som levde tillsammans med henne.
Upplysningen
Det var då Gud talade till Oanylones folk och förkunnade stadens förestående undergång.
De sju Lastens Furstar, Demonfurstarna, framträdde och tog kontroll över delar av staden i sitt uppror mot Gud.
Galadrielle befann sig i det motsatta lägret: bland dem som fortfarande trodde på den Allsmäktige och Hans kärlek och som ödmjukt erkände människornas synder.
Under förstörelsens sex dagar bad Galadrielle tillsammans med Raphaella, Mikael, Sylphaël, Gabriel, George och Miguaël samt den lilla skara män och kvinnor som följde dem.
Under dessa sex dagar talade Gud två gånger till henne.
Första gången låg en kvinna döende av brist på mat.
Han sade:
| Citation: | ”Galadrielle, bland de sju människor som förkroppsligar de högsta dygderna är du den som äger minst och som aldrig har känt behov av ägodelar.
Hjälp denna kvinna.
Bevisa för Mig din sparsamhet och din förmåga att bevara det nödvändiga, och du skall bli belönad.” |
Under de följande två dagarna åt Galadrielle endast en del av ett bröd och gav resten av sin ranson till kvinnan, som därigenom räddades.
På den tredje dagen talade Gud åter till Galadrielle och sade:
| Citation: | ”Galadrielle, bland de sju människor som förkroppsligar de högsta dygderna är du den som äger minst och som aldrig har känt behov av ägodelar.
Om du ger dina följeslagare allt du äger och därigenom visar Mig att du förkroppsligar sparsamheten och bevarandets dygd, skall du bli belönad.” |
Galadrielle gav då bort allt hon ägde, till och med sin klänning, men på en barnmorskas begäran behöll hon den ändå.
Därefter åt Galadrielle varje dag genom att förlita sig på sina följeslagares vänskap och deras vilja att dela sin mat med henne.
På den sjunde dagen brast marken upp, lågor steg ur jordens inre och hela staden uppslukades.
Galadrielle och hennes sex följeslagare hade tillsammans med sina lärjungar flytt till en närbelägen höjd, varifrån de bevittnade katastrofen.
Det var då ljuset föll över dem.
Galadrielle, Raphaella, Mikael, Sylphaël, Gabriel, George och Miguaël fick äran att kallas Ärkeänglar för sin ödmjukhet och sina dygder.
Alla deras följeslagare blev änglar, eftersom även de hade visat sin vilja till botgöring och sin kärlek till Gud.
Ärkeängeln
Så blev Galadrielle en Ärkeängel.
Hennes ödmjukhet, sparsamhet och förmåga att bevara det nödvändiga förkroppsligade en av de sju dygderna.
Galadrielle blev en av de sju närmast Gud, vars uppgift var att hjälpa människorna närhelst det var möjligt och att kämpa mot den Namnlösa varelsen.
Galadrielle fullföljde med stor iver de uppdrag som Gud hade anförtrott henne.
Under de första tiderna, fram till Aristoteles födelse, kämpade hon mot hedendomen och den Namnlösa varelsens verk utan att ingripa direkt.
Det fanns så få sanna troende som bad om hjälp, eftersom hedendomen hade uppslukat människorna.
Men Profetens födelse förändrade mycket.
Han inspirerade så många människor att följa bevarandets väg.
För varje bön som riktades till henne steg hon ned till jorden för att skänka nåd och bistå de troende.
Människornas natur hade emellertid blivit sådan att hennes kamp mot de giriga aldrig upphörde.
En dag kallades hon till jorden av en ung pojke som bad om hennes hjälp.
Galadrielle uppenbarade sig inför barnet, som hade gråtit och bett ensam på sin säng i ett stort och praktfullt inrett rum.
Hon visade sig för pojken som en vacker kvinna med långt blont hår, klädd i en enkel vit linneklänning och med två vingar på ryggen, samtidigt som hon utstrålade ett rent och himmelskt ljus.
Hon sade till pojken:
| Citation: | ”Jag är Galadrielle, Bevarandets Ärkeängel.
Du kallade på mig för att få hjälp och jag har besvarat din bön.
Säg mig hur jag kan hjälpa dig.” |
Pojken, gripen av Galadrielles skönhet och renhet, svarade:
| Citation: | ”Min far, kungen över detta land, tvingar mig att äta och dricka som en krigare eftersom han säger att jag är alltför späd.
Men jag vill inte äta all denna mat eller dricka allt det vin som han och hans hov gör.” |
Galadrielle skakade på huvudet och svävade långsamt upp i luften medan hon sade till pojken:
”Din önskan skall bli uppfylld.”
Sedan försvann hon på himlen mellan två moln.
Följande dag upptäcktes att kungens förråd var tomma.
Kungen, som inte kunde leva utan att varje dag frossa i mat, dog samma dag.
Pojken blev kung och under hans styre blev ingen i hans rike någonsin överviktig. *
En dag bad Gud personligen Galadrielle att utföra ett särskilt uppdrag åt Honom.
Han kallade henne till sig, och hon uppenbarade sig inför Honom i ödmjukhet.
Han sade:
| Citation: | ”Galadrielle, Jag vill att du utför ett särskilt uppdrag åt Mig.
Du skall bege dig till de Glömda Länderna, där ruinerna av Oanylone och ditt gamla hem finns.
Därifrån skall du föra tillbaka den Namnlösa varelsens krona till Mig.” |
Galadrielle gav sig då ut på en lång resa.
Ingen människa kände längre till de Glömda Ländernas läge, eftersom människorna hade flytt därifrån utan att se tillbaka och deras minnen hade bleknat.
Men änglarna visste var platsen låg och att den endast kunde nås genom flykt.
Mil efter mil bestod landskapet av torr, svart jord utan något liv och helt utan vatten.
Ingen människa skulle kunna färdas den sträckan till fots.
När Galadrielle nådde platsen där Oanylone en gång hade stått fann hon ruinerna bredvid en väldig klyfta.
I flera dagar sökte hon efter den Namnlösa varelsens krona utan framgång.
Galadrielle började förtvivla, eftersom hon inte ville återvända till Solparadiset och berätta för Gud att hon hade misslyckats.
Just då hördes ett brak från den väldiga klyftan och en öppning till en grotta uppenbarades.
Galadrielle insåg att kronan kunde ha fallit ned i klyftan eller hamnat i någon av grottorna.
Hon störtade ned i djupet och lyste upp vägen med det gudomliga ljus som hon som Ärkeängel utstrålade.
Djupt inne i grottan fann hon kronan på en piedestal omgiven av lava.
Den var väldig, tillverkad av guld och besatt med så många ädelstenar att den vittnade om den Namnlösa varelsens högmod, girighet och frosseri.
Galadrielle tog kronan och lämnade grottan.
Men då angreps hon av den Namnlösa varelsen själv.
Den Namnlösa varelsen omslöt henne i mörker, och de kämpade i sju dagar utan att vare sig Galadrielles ljus eller den Namnlösa varelsens mörker kunde segra.
Det var då Mikael, Rättvisans Ärkeängel, kom till Galadrielles hjälp.
Mikael genomborrade den Namnlösa varelsen med sin lans, vilket fick varelsen att fly i skräck.
Han hjälpte därefter Galadrielle att föra kronan tillbaka till himlen, där Gud förstörde föremålet, en symbol för de laster som kännetecknade den Namnlösa varelsen.
Gud skänkte därefter Galadrielle gudomlig nåd för hennes kamp mot den Namnlösa varelsen.
Översatt från grekiska av Arilan Louvois, teolog vid det Heliga Romerska ämbetet. Översatt till engelska av Teagan.
* Viss forskning antyder att pojken som senare blev kung hette Craig Jenny.
|
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
Kalixtus
Cardinal
Inscrit le: 24 Fév 2013
Messages: 16239
Localisation: Roma, Palazzo Doria-Pamphilj
|
| Posté le: Mar Aoû 25, 2026 3:37 pm Sujet du message: |
|
|
| Citation: |
Hagiografi över den helige Ärkeängeln Gabriel
Gabriels födelse och barndom
Gabriel föddes en dag som alla andra, en dag som inte på något sätt skilde sig från någon annan. Ingenting antydde att han en dag skulle bli berömd. Ingenting alls.
Gabriel föddes nämligen som alla andra människor. Endast hans dygd och hjärtats renhet skulle göra det möjligt för honom att nå den Allsmäktige.
Gabriels föräldrar var fromma, men liksom många andra människor i Oanylone hade de förvrängt det budskap från Gud som de själva hade tagit emot och därefter förmedlat till Gabriel.
De lärde honom att Gud hade skapat jorden och att Han var alltings grund, men också att Gud utdelade straff utan anledning och härskade som en tyrann...
De första femton åren av Gabriels liv förflöt utan någon händelse som skilde honom från andra barn i samma ålder.
Han var emellertid angelägen om att finna sanningen om Gud och visste att Han var en kärlekens Gud och inte en hatets Gud...
Gabriels liv
Gabriels far, som hette Vorian, var sjöman och arbetade för en förmögen skeppsägare i Oanylone vid namn Leto.
Leto var en god man som behandlade även syndare rättvist, men han hade gift sig med Hecate, en ond och grym kvinna.
De hade en son vid namn Leviathan, som hade fötts några månader före Gabriel.
Leviathan hade ärvt alla sin mors laster men ingen av sin fars dygder. Han var vredgad, slug och en mästare på att ljuga.
Han var emellertid också en utmärkt sjöman, och när han var femton år gammal hade fadern utsett honom till kapten över ett av sina fartyg.
Det var just på detta fartyg som Gabriel fick tjänst när han fyllde femton år och började arbeta som fiskare.
Leviathan anlände som vanligt skrikande. Han spottade på de fiskare som inte arbetade tillräckligt snabbt för hans smak och slog dem, vilket väckte vrede och bitterhet.
Fiskarna blev ofta rasande och försökte göra uppror och slå Leviathan, men denne njöt av deras hat, undvek alltid slagen och besvarade dem sedan med ett ondskefullt leende.
Gabriel bevittnade allt detta: en monstruös man som knappt var äldre än han själv och som njöt av det hat han framkallade.
Gabriel utförde alltid sitt arbete väl, men efter två veckor ombord på Leviathans fartyg kastade sig kaptenen över honom.
Leviathan anklagade honom för att ha utfört sitt arbete felaktigt och skrek åt honom för att se hur han skulle reagera.
Men Gabriel förblev lugn och visade varken vrede eller hat.
Leviathans förolämpningar och skrik rann av honom som regn över en slät yta. Ingenting av det han sade trängde in i Gabriel eller väckte hans vrede.
Besviken över Gabriels reaktion utdelade Leviathan ett kraftigt slag och gick sedan därifrån för att orsaka problem på annat håll.
En tid senare fick vi veta att Leto hade dödats av sin son under ett vredesutbrott.
Leviathan hade krossat hans skalle med sin sextant.
Officiellt hade det naturligtvis varit en olycka...
När Leviathan blev herre över verksamheten blev han fullständigt okontrollerbar. Han släppte lös sin vrede över alla och väckte ilska hos dem som arbetade för honom.
Endast Gabriel förblev orubblig inför Leviathans förolämpningar och trakasserier.
Leviathan var förbryllad. Han kunde inte förstå hur Gabriel, trots allt det hat som riktades mot honom, fortfarande kunde vara lugn, lydig och arbetsam...
Det var vid denna tid som Gabriel mötte en gammal blind tiggare som sade till honom:
| Citation: | Förstå, människa, att det är du själv som skiljer dig från andra och inte din födelse.
Förstå, människa, att Gud skall döma dig efter dina gärningar och inte efter din börd.
Gud placerar dig på vägen, och dina medmänniskor är de som, medvetet eller omedvetet, längs slingrande eller raka vägar, närmar sig dig eller avlägsnar sig från dig.
Men det är du, och endast du, som måste bestämma var och när du skall vandra till vägens slut, ty det är du som måste gå den.
Du bör förvisso handla för dina bröder och systrar och för Gud, men det är din egen frälsning som står på spel.
Genom att älska Gud och genom att älska dina mänskliga bröder och systrar kan du endast vinna. Om inte på jorden, så någon annanstans, på dagens stjärna.
Det är dig själv och dina bröder som Gud ställer dig inför, eftersom de är dina största fiender, även om många av dem försöker göra det goda. |
Dessa sista ord fyllde hans hjärta och själ.
Från denna stund blev Gabriels liv ett slags accepterande av allt världens elände.
Han hade redan lärt sig att uthärda ondskan utan att besvara den. Nu förstod han att han framför allt måste försöka förstå den.
För vilket bättre sätt kunde det finnas att bekämpa ondskan än att så fred och kärlek mitt i den?
Fram till dess hade han aldrig velat tala om vrede eller hat, men han visste nu att han måste säga nej till ondskan när den växte sig alltför stark och sådde osämja i själarna.
Han hade redan en sådan förmåga att hålla tillbaka ondskan att han gav intryck av att vara en man som kunde bära många hemligheter.
Hans tillit till Gud var så stor att han lät sig föras framåt av Försynen och den gudomliga Kärleken.
En natt talade Gud till honom i sömnen och sade:
| Citation: | ”Människa, varje dag viskar Jag Mitt ord i djupet av ditt öra
och i ditt hjärtas innersta.
Men du, fiskare och vinningslystne,
förändrar Skrifterna
och förvränger Mina ord
när Jag talar genom dig.
Många är de människor
till vilka Jag har överlämnat Mitt ord,
men alla ville förändra det,
antingen för att vinna egen ära
eller för att rättfärdiga sina egna ord.
Men dagen skall komma
då Jag anförtror den ene Mina visdomsord
och den andre Mina bud.
Ty Jag älskar dig, människa.
Och så länge du vill höra
det Jag har att uppenbara,
skall Jag tala.
Men när du medvetet
stänger dig för Mina ord,
skall Jag sända dig att brinna
i Helvetets lågor i Månens djup.
Ty endast lidandet kan få dig att se
att Jag varje dag verkar för ditt eget bästa.
Genom att låta dig lida
skall Jag få dig att förstå
att utan Mig finns ingenting
och ingenting kan existera.
Om Jag tvingade dig att följa Mig
skulle du inte förstå
varför det är gott att följa Mig.
Det tar tid för dig att förstå, människa,
och ändå älskar Jag dig.
Sök inte längre.
Lyckan finns där,
i ditt hjärtas enkelhet.
Gå nu, Gabriel.
Förmedla Mitt budskap
till dem du bedömer vara värdiga att räddas.
Till dig, Gabriel, säger Jag:
denna förfallets tid
skall snart nå sitt slut.
Och endast de Rättfärdiga
skall räddas.” |
Gabriel vandrade därefter genom Oanylone för att söka efter de Rättfärdiga.
Han väckte en sådan törst efter Gud inom dem att många övergav sina tidigare sysselsättningar och började arbeta för Guds ära.
Han förklarade också för dem vad de skulle göra och sade dessa ord:
| Citation: | ”Mina vänner, mina bröder,
Gud har för var och en av er
utstakat en särskild väg.
Han ropar ständigt ut den
i djupet av era hjärtan.
Öppna er för Hans kallelse
och ropa: ’Ja!’
Säg:
’Herre, Du vet vad som är gott för mig.
Vart Du än leder mig
skall inte plåga mig,
ty detta är den väg
som är min.
Vart Du än leder mig
vet jag att jag skall vara lycklig,
trots prövningarna.’
Öppna därför era hjärtan.” |
Många berördes av hans ord, men det var inte tillräckligt för att hålla den stora massan av människor kvar på vägen mot Gud.
De kärlekens ord som Gabriel uttalade manade människorna att vända sig bort från synden och närma sig den fullkomliga dygd som endast Gud äger.
Men det var mycket lättare att förbli en vanlig sjöman.
Det var mycket enklare att fortsätta leva i synd...
Varför skulle någon förändras när han redan befann sig i en bekväm situation?
Det var då Leviathan, som blev alltmer förbryllad över Gabriels måttfullhet, lät kalla honom till sig.
När Gabriel anlände såg han sin far bunden vid en träpåle.
Leviathan berättade för honom att fadern hade förlorat en hel last fisk, att han var en dålig arbetare och därför förtjänade bestraffning.
Leviathan började slå Vorian.
Gabriel bad honom sluta, men ju mer han vädjade, desto hårdare slog Leviathan.
Han slog så våldsamt att han genomborrade Vorians buk, och i en explosion av blod dog Vorian på platsen, åtföljd av sin sons tårar...
Leviathan väntade sig då att Gabriel skulle reagera, förblindas av raseri och försöka hämnas sin far.
Men Gabriel gjorde ingenting.
Han vände ryggen till och gick därifrån.
Innan han lämnade platsen sade han emellertid till Leviathan:
| Citation: | ”Ditt hat och din vrede kan inte nå mig.
Du tror att du är den starkaste, men ditt slut är nära.
Gud skall straffa dig för dina synder,
och du skall dömas till en evighet av lidande.” |
Innan Leviathan hann svara hade Gabriel redan gått därifrån...
Oanylones fall
Gabriel vandrade genom Oanylones hamn, fylld av djup sorg efter det extrema våld han just hade bevittnat.
Han närmade sig fartyget ”QueBec”, som hade fått sitt namn eftersom en stor albatross med vidöppen näbb var avbildad på fören.
Fartygets ägare var en vän till Gabriel som en tid tidigare hade letts av honom till frälsningens väg.
Gabriel stod i begrepp att söka upp ägaren när en blixt framträdde på himlen.
Han förstod omedelbart att tiden för Oanylones fall hade kommit.
Han beslutade sig genast för att söka efter alla dem han hade mött och som nu följde dygdens väg, för att rädda dem.
Först kontaktade han sin vän Alcisde, ägaren till ”QueBec”, och bad honom förbereda fartyget för att ta ombord alla dem som Gabriel skulle föra dit.
Gabriel vandrade genom Oanylones gator och sade åt alla dygdiga människor att bege sig till hamnen och gå ombord på ”QueBec”, utan att ta med sig någonting som kunde tynga ned dem.
När han återvände till hamnen tillsammans med fyra föräldralösa barn såg Gabriel Leviathan, vars ögon var fyllda av raseri och vrede, kasta en väldig bjälke mot fartyget.
Bjälken föll över seglet och hindrade människorna från att gå ombord från staden.
Ett vansinnigt och dånande skratt steg ur Leviathans strupe.
Gabriel lyssnade endast till sin tro och rusade upp på däcket för att hjälpa till att frigöra ”QueBec”.
Bjälken låg alltför högt.
Gabriel, som var mycket stark, föreslog då att hans egen kropp skulle användas som en stege.
Han tog en planka, lade den mellan kajen och fartyget och ställde sig under den som ett stöd.
Han sade åt sjömännen att använda honom som stege.
De klättrade därför över Gabriel, vidare över bjälken och upp på fartyget, och lyckades på så sätt frigöra båten.
Alla ropade:
”Leve Gabriel, som har gjort sin kropp till en stege!
Leve det befriade QueBec!”
När fartyget hade frigjorts och alla befann sig ombord frågade en man Gabriel:
”Vad förväntar sig Gud av oss?”
Gabriel svarade:
| Citation: | Oane ristade Skaparens ord
på vår stads första mur.
Där står det att Gud sade
till våra förfäder:
”Må er trohet vara
som barnens trohet mot sina föräldrar,
annars skall Jag vara
lika sträng som föräldrar mot sina barn.
Ty när var och en av er dör
skall Jag döma er
efter det liv
ni har levt.
Solen skall varje dag
översvämma världen med sitt ljus
som ett bevis på Min kärlek
till skapelsen.
Några av dem
som Jag sänder bland er
skall leva
en evighet av lycka.
Men varje dag
skall Månen ta över,
och de bland er
som inte förmår se
någonting annat
än det som ligger framför dem
skall utstå plågor.
Men Jag säger er också detta:
Denna dag är en helt ny dag.
Den har aldrig tidigare existerat
och skall aldrig återkomma.
Ta därför denna dag
och gör den till en stege
för att nå
de högsta höjderna.
Låt inte solnedgången
dra er nedåt,
så att ni i skymningen
är desamma som ni var i gryningen.
Ty morgondagen kan vara den dag
då ni skall dömas.” |
Fartyget gav sig av, medan Gabriel återvände till staden som nu befann sig i fullständigt kaos.
Under sex dagar gjorde han allt som stod i hans makt för att rädda dem som ännu kunde räddas.
Sedan kom den sjunde dagen, dagen för den fruktansvärda katastrofen.
Gabriel befann sig i hamnen när han såg Leviathan, vansinnig av raseri, försöka fly från staden ombord på sitt fartyg Kraken.
Men elementen släpptes fria.
En fruktansvärd virvelvind bildades kring fartyget och slukade det.
Därefter förstördes Oanylone av en väldig jordbävning och sjönk ned under havet.
Vittnen såg då en regnbåge lysa upp den mörka himlen och förstod att Gabriel fördes mot Solen.
Bön till den helige Gabriel
Helige Ärkeängel Gabriel,
Måttfullhetens Ängel,
öppna våra öron
för den Allerhögstes milda varningar
och enträgna kallelser.
Stå framför oss,
vi bönfaller dig,
så att vi kan förstå
Guds Ord,
så att vi följer Honom
och lyder Honom
och fullbordar
det Han begär av oss.
Hjälp oss att förbli vaksamma,
så att Herren,
när Han kommer,
inte finner oss sovande.
Amen. |
_________________
|
|
| Revenir en haut de page |
|
|
|
|
Vous ne pouvez pas poster de nouveaux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas répondre aux sujets dans ce forum
Vous ne pouvez pas éditer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas supprimer vos messages dans ce forum
Vous ne pouvez pas voter dans les sondages de ce forum
|
|
FAQ
Rechercher
Liste des Membres
Groupes d'utilisateurs
S'enregistrer
Profil
Se connecter pour vérifier ses messages privés
Connexion
